När jag i skiftet mellan 60- och 70-talen som ung fältbiolog började studera fåglar var sångsvanen en ovanlighet i södra Sverige och en fågel som hörde de ödsliga norrlandsmyrarna till.

Den första häckningen i södra Sverige konstaterades vid fågelsjön Draven vid Reftele 1958 och bara något år senare vid fågelsjön Kävsjön och bägge gångerna var det naturvårdslegendaren och professorn Edward Wibeck som rapporterade. I dag är sångsvanen vår vanligaste svan och inte knölsvanen, som tidigare var fallet.

Sångsvanen, ”Cýgnus cýgnus”, är en art i andfågelfamiljen ”Anátidae”, och tillhör underfamiljen svanar och gäss. Den är 145 till 160 centimeter lång och helt vit och har svart näbb med mycket gult vid basen, jämför med den mindre sångsvanen som har betydligt mindre gult vid näbbasen. Den långa halsen hålls oftast rakare än hos knölsvanen.

Arten häckar vid myrsjöar och älvdeltan i norra Eurasien, i Sverige framför allt i Norrland men lokalt söderut till Skåne. Den flyttar vintertid söderut och en del av populationen stannar nära isranden, medan andra flyttar längre söder- eller västerut. Lätet är ett starkt trumpetande, som hörs på långt håll.

Denna luciahelg var även kniphanen tillbaka hos sin hona och dykandsparet var åter komplett. Dykänder, ”Aythyínae”, är en underfamilj till familjen andfåglar och omfattar viggartade dykänder med 17 arter, bland annat vigg, brunand och bergand, tunga dykänder med 9 arter, bland annat ejder, svärta och alfågel samt skrakar och knipor med tio arter, bland annat småskrake och knipa.

Gemensamt för alla dykänder är att de dyker ned i vattnet för att hämta sin föda och de måste springa på vattenytan för att få upp farten innan de kan lyfta. Simänder, å andra sidan, försvinner inte helt under ytan vid sitt födosök och lyfter rakt upp när de skall flyga i väg. De flesta dykänder lever av animalisk föda, skrakarna dock mest av fisk.

Systematiken inom andfåglarna är besvärlig och flera avvikande klassifikationer med andra underfamiljsindelningar förekommer. Ibland räknar man också in underfamiljen skarvänder, med bland annat kopparand, bland dykänderna.

Andfåglar är ett gemensamt namn för alla svanar, gäss, änder och värnfåglar. Alla andfåglar lever i eller i närheten av vatten. De har lång hals, platt näbb, korta ben och simhud mellan tårna. Andfåglar finns över hela världen men de flesta finns på norra halvklotet och i Sverige lever totalt 26 arter.

Under sina fjädrar har andfåglarna dun som de ofta sätter på insidan av boet för att det ska bli varmt och skönt för äggen och ungarna. När ungarna kläcks är de också dunklädda, och de kan med en gång följa efter föräldrarna både i vattnet och på land.

Även under de kalla, mörka och ibland bistra vintermånaderna verkar undervattensvegetationen eller den submersa vegetationen vid Skillingaryds dämme att frodas (submérs kommer av latinets ”submérsus” för nedsänkt, i sin tur av submérgo för att nedsänka eller dränka, används i betydelsen för vattenväxt nedsänkt i vattnet, motsatsen heter emers).

Beståndet med de stjärnlika bladformationerna heter med stor sannolikhet höstlånke, dock är släktet lånkar ett svårbestämt kapitel i botanikens ädla konst, så rätta mig om jag har fel.

Höstlånken, ”Callitriche hermaphroditica” är en småväxt, späd, flerårig ört som växer helt nedsänkt i vatten. Jordstammen är tunn och ljusbrun. Stjälkarna är smala och de saknar flytande bladrosett och kan bli flera decimeter långa. Bladen sitter tätt och är mörkgröna samt smalt lansettlika med något urnupen spets och har sin största bredd vid basen.

Höstlånken blommar under sensommaren, blommorna är enkönade och han- och honblommor sitter tillsammans i bladvecken. Frukterna är plattade och har en bred hinnkant runt hela kanten.

Höstlånke liknar en liten späd vattenpest, släktet ”Elodea”, men dessa har kransställda, mer eller mindre spetsiga blad. Höstlånken skiljer sig från de övriga arterna i släktet lånkar genom att sakna rosett av flytblad, samt genom att frukterna har en bred hinnkant runt om hela kanten.

Höstlånken är mer eller mindre allmän från Skåne till Torne Lappmark och den är vanligast på mjukbottnar på grunt vatten i havsvikar i Östersjön och Mälaren, men förekommer mer sällan även i dammar, åar och andra sötvatten såsom Skillingaryds dämme.

Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732. Artnamnet ”hermaphroditica” kommer av latinets ”hermaphroditus” för tvåkönad, vilket syftar på att han- och honblommor sitter tillsammans. Släktnamnet ”Callitriche” kommer av grekiskans ”kalos” för vacker och ”thrix” för hår, vilket syftar på lånkarnas skirhet.

Den ljust gulgröna flytande växten nedtill höger på bilden är vanlig andmat, ”Lemna minor”.