Plötsligt hör jag ett tonlöst skallrande läte och jag vet att gärdsmygen finns i närheten. Efter en stunds väntande invid en gammal kaveldunsrugge från i somras får jag så se den lilla kvicka fågeln där den ilar omkring på jakt efter föda. Den går helt ton i ton med sin omgivning och kamouflaget är helt perfekt. Hade jag inte hört varningslätet hade jag förmodligen aldrig upptäckt den.

Gärdsmygen, ”Troglódytes troglódytes”, är en art i fågelfamiljen gärdsmygar. Den blir 9 till10 centimeter lång och har mycket kort stjärt, som oftast hålls upprätt. Arten förekommer i stenig skog med snår, rishögar och rotvältor och även vid jordvallar och nässelsnår nära bebyggelse, vintertid också ofta i täta vassområden.

Gärdsmygen häckar i södra Sverige och norrut till Dalarna. De nordliga populationerna och en del sydliga flyttar till Mellan- och Sydeuropa, medan en del gärdsmygar övervintrar i södra Götaland. Arten förekommer i hela Europa österut till Uralbergen, i Nordafrika och Mellanöstern och vidare i stora delar av östra Asien samt i stora delar av USA.

Medan jag står och beundrar den lilla gärdsmygen hör jag plötsligt ett ärleläte, ett vassare och inte fullt så klingande läte som sädesärlans, och jag förstår att forsärlan är här. Sekunderna senare kommer den, som från ingenstans ur dimman, och slår sig ner alldeles invid utloppsröret, bara cirka tio meter från den plats där jag står. Det är en forsärla som ruggat till vinterdräkt som stannat kvar och den är mycket oskygg och bryr sig inte det minsta om min närvaro. De mycket långa stjärtpennorna och den klargula undergumpen samt de korta benen gör fågeln omisskännlig.

Forsärlan eller gråärlan som den kallades förr, ”Motacílla cinérea”, är en art i fågelfamiljen ärlor och piplärkor. Den blir cirka18 centimeter lång och har mycket lång stjärt samt är grå på ovansidan och gul undertill. Hanen har i sommardräkt en stor, svart strupfläck. Arten häckar vid forsar och strida bäckar och livnär sig av insekter som finns nära vatten, framför allt tvåvingar.

Den häckar sparsamt i sydvästra Sverige upp till Värmland och vidare i större delen av Europa, östra Asien och södra Asiens bergstrakter. De i Sverige häckande forsärlorna övervintrar i Väst- och Sydeuropa och uppenbarligen även vid Skillingaryds dämme. Den första svenska häckningen konstaterades vid Tabergsån vid Taberg i början av 1920-talet.

Här ser man tydligt de mycket långa stjärtpennorna och den grå ryggen som från början gav forsärlan det likaledes passande namnet gråärla.

Ute i det grå diset ligger en ensam honfärgad knipa som dagens enda sjöfågel. På engelska heter knipan ”Goldeneye”, eller översatt ”gyllenöga”, och det stämmer verkligen åtminstone på hanen som har ett mycket intensivt gult öga medan honan har ett mer ljusgult öga, inte lika framträdande. När den kommer flygande hörs det välbekanta vinande vingljudet vilket gör att fågeln på danska heter ”Hvinand”. Knipan är en art i fågelfamiljen dykänder och den är 42 till 50 centimeter lång. Honan är brungrå med brunt huvud och hanen vit och svart med mörkgrönt huvud. Både honan och hanen har stort och trekantigt huvud.

Knipan finns i de norra delarna av Europa, Asien och Nordamerika och fågeln finns i hela Sverige utom på Öland och Gotland, men på hösten flyttar de flesta västerut till Danmark, Skottland eller Irland och kommer tillbaka under mars och april.

Kniporna häckar vid skogssjöar, bäckar eller åar men även vid väl skyddade havsvikar. De har ofta sitt bo nära vattnet i en fågelholk eller i ett ihåligt träd. Honan kan komma tillbaka år efter år till samma boplats, och efter parningen lägger hon 8 till 11 blågröna ägg som hon klär in med dun. När äggen är kläckta lockar honan genast ut ungarna ur boet och visar dem vägen till vattnet och om ungarna inte vill komma ut knuffar hon ut dem.

Knipan är som alla dykänder bra på att dyka och äter gärna fisk, kräftdjur, snäckor eller musslor som den fångar några meter under vattenytan. Det finns talrikt med snäckor i vattnet vid Skillingaryds dämme så den har gott om föda för en lång vinter.

I toppen av en av buskarna sitter varfågeln och spanar eller ska vi säga vaktar. Ordet ”var” är nämligen samma ”var” som i det gamla ordet ”gårdvar” vilket var en äldre benämning på gårdens väktare, det vill säga hunden.

Varfågeln, ”Lánius excúbitor”, är en art i fågelfamiljen törnskator. Den är 24 till 25 centimeter lång och har grå översida och vit undersida. Stjärt och vingar är svarta med vita inslag, och ansiktet har en svart mask. Arten häckar i öppet landskap i stora delar av Eurasien, i Afrika söderut till Sahelbältet och i Nordamerika. Den underart som finns i Sverige häckar på kalhyggen, myrmarker och betesmarker i Norrland och sällsynt även i sydliga landskap.

Jag och Magnus Ryman konstaterade Jönköpings läns första häckning av varfågel på ljungheden på Skillingaryds skjutfält sommaren 1973.

Varfågeln livnär sig av olika mindre djur, bland annat småfåglar och smågnagare. Den drar söderut under hösten och kan då ses i öppen terräng i stora delar av södra Sverige och nu denna vinter även vid Skillingaryds dämme.

Ännu en färgklick mot en grå bakgrund, denna gång en liten talgoxe eller ska vi säga talgmes för den tillhör naturligtvis släktet mesar. Fågeln på bilden är förmodligen en hane och det ser jag på det breda svarta lodräta bröstbandet, honorna har ett betydligt tunnare dito. Bilden är tagen i klibbalsridån utmed Lagans västra sida längst ner i sydost vid Skillingaryds dämme.

Talgoxen, ”Parus major”, är en av Sveriges vanligaste fåglar. Man ser den särskilt vid vinterns fågelbord. I naturen plockar den upp nötter och bär som den kilar in i barken på ett träd och klyver med näbben. Talgoxen är nära släkt med blåmesen på förra bilden och de liknar varandra. Talgoxen har dock svart huvud och vita kinder, medan blåmesen är blå högst upp på huvudet och har ett mörkt band tvärs över ögat. Talgoxen finns i hela Sverige.

Avslutningsvis en ganska misslyckad bild från förra veckan men anledningen till att jag vill visa Er den beror på att den unga sångsvanen i bakgrunden till vänster inte är en sångsvan utan den arktiska och betydligt ovanligare mindre sångsvanen. De fem främre fåglarna är dock vanliga sångsvanar, ”Cýgnus cýgnus”, och det fanns ytterligare 21 sångsvanar i Skillingaryds dämme denna lördag den 29 november 2008.

Den mindre sångsvanen, ”Cýgnus columbiánus”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”. Den blir 115–130 centimeter lång, det vill säga tydligt mindre än den vanliga sångsvanen. Den är helt vit och har svart näbb med mindre utbrett gult vid näbbasen än vanlig sångsvan. Den häckar på arktiska tundran i Asien och Nordamerika, som närmast på Kolahalvön, och passerar Sverige vår och höst under flyttning till och från Nordsjöländerna. Visst är väl Skillingaryds dämme en härlig plats för naturstudier, missa inte detta!