I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Vårens primörer i en vacker del av världen – 27 april 2008
Text och foto, Dan Damberg. Inlagt här 28 april 2008

I en vacker del av världen, i vår egen kommuns östra delar, finns ett makalöst vackert och gammalt kulturlandskap med ängar, hagar och ett rinnande vatten som inbjuder till naturvandringar och naturupplevelser. Inte minst nu, i den kanske vackraste av årets tidpunkter, när våren och livet återvänder till oss och vår natur. Missa inte dessa snabbt övergående veckor utan ta Er tid och se till att Ni kommer ut i denna vackra natur. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Här kan man hitta den, i dag, mycket ovanliga mosippan, ”Pulsatilla vernalis”, på en av kommunens två kända lokaler. Vid detta besök räknade vi 27 blommor, en del redan överblommade, en del i bästa blomning. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Mosippan är en art i familjen ranunkelväxter. Det är en flerårig ört med tjock jordstam, som i sin topp bär en rosett av vintergröna, läderartade, parbladigt delade blad med breda flikar. Nya blad utvecklas efter blomningen i maj och juni. De först hängande, sedan upprätta blommorna, som är vita på insidan och rödaktiga eller svagt violetta på den silkeshåriga utsidan, sitter ensamma i toppen på 5 till 15 centimeter höga stjälkar. Frukterna är nötter med långa spröt. Arten, som hör hemma i hela Nord- och Mellaneuropa, växer framför allt på tallhedar och sandåsar. I Sverige, där den är fridlyst, förekommer den sällsynt norrut ända upp till Jämtland. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
I närheten av mosipporna växer en annan liten vårprimör, det lilla oansenliga knippfrylet,
”Luzula campestris”. Knippfryle är en art i familjen tågväxter och är en flerårig och bara mellan 5 och 10 centimeter hög stråväxt med underjordiska, bågböjda utlöpare. De långhåriga stråbladen är 2 till 3 millimeter breda. Blommorna är tvåkönade och brunaktiga och sitter samlade i vanligen tre till fyra täta, mångblommiga och så småningom utböjda huvuden i stråtoppen, oftast är ett av blomhuvudena oskaftat. Blomningen inträffar i april och maj och arten växer på såväl näringsrika som näringsfattiga torrbackar. I Sverige är den allmän norrut till Uppland och sällsynt i Dalarna och Gästrikland. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Den lilla vackra vårstarren, ”Carex caryophyllea”, är en av vårens minsta och mest svårupptäckta små växter. Den syns bara riktigt tydligt när den blommar, som bilden visar, och de gulvita ståndarna och pistillerna lyser upp arten. Arten tillhör växtfamiljen halvgräs och är 5 till 20 centimeter hög och svagt tuvad med 2 till 3 millimeter breda, bågböjda blad som är kortare än stråna. Stråtoppen bär i maj och juni ett klubblikt hanax och 2 till 3 honax, alla brunaktiga. Arten, som hör hemma i Europa och Asien, växer på torr, mager gräsmark, såsom torrbackar och hedar. Den är allmän till mindre allmän norrut till Dalarna och sällsynt norr därom upp till Jämtland. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Blåsippor är inte alltid blå utan kan som bilden visar vara nästan rödvioletta till skära. Dessa vackra och tidiga vårblommor är strax på väg att blomma över, tyvärr, så långt har våren redan kommit. Förr var det latinska namnet ”Anemone hepatica”, men en period i min ungdom döptes den om till ”Hepatica nobilis” men numera heter den åter ”Anemone hepatica”. Blåsippan är en art i familjen ranunkelväxter, är 10 till 15 centimeter hög och flerårig med lodrät eller något snett uppstigande jordstam. De rosettställda, treflikiga, läderartade och långskaftade bladen är rödaktiga på undersidan och övervintrande. Dessa utgår från en jordstam, liksom blomskaften med de enstaka sittande blommorna och kommer i april. De bildar senare frön som har ett sötaktigt och oljehaltigt bihang på sitt skal och detta är mycket eftertraktat av myror vilka då hjälper växten att sprida dessa. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Vårlökar, ”Gagea”, är ett släkte liljeväxter som omfattar cirka 70 arter med fleråriga, småväxta örter med lökstam. De har enkla stjälkar och 1 till 4 stödblad under den flocklika blomställningen. Blommornas kalkblad är gula, och blomningen inträffar under den tidiga våren. Frukten är en kapsel med talrika frön som har ett oljehaltigt bihang, och fröna sprids liksom blåsippan med hjälp av myror. Arterna förökas dock mest vegetativt med nybildade sidolökar. Till släktet, som hör hemma i Europa och Asien, förs bland annat dvärg-, ludd-, lund- och ängsvårlök samt vanlig vårlök. Arten vårlök, ”Gagea lutea”, se bilden, blir mellan 10 till 25 centimeter hög och växer i lövskogar och parker. I Sverige är den allmän till tämligen allmän norrut till Uppland och sällsynt här och var norr därom. Den är fridlyst i Västra Götalands län. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Gulsippa, ”Anemone ranunculoides”, är en art i familjen ranunkelväxter. Det är en flerårig ört med jordstam, varifrån de 10 till 25 centimeter höga stjälkarna utgår. Mitt på stjälken sitter tre mycket kortskaftade, handflikiga högblad. I stjälktoppen sitter två till tre gula, cirka 20 millimeter vida blommor med vanligen fem kalkblad. Blomningen inträffar i april och maj. Gulsippan hör hemma i Europa och västra Asien och växer i lundar och lövängar. I Sverige är den tämligen allmän i Skåne och Blekinge samt på Öland och Gotland, sällsynt norr därom till Jämtland och fridlyst i Blekinge, Västernorrlands och Jämtlands län, och plockningsförbud råder i Södermanlands län. Gulsippan odlas då och då som prydnadsväxt och förvildas lätt.
Detta är den enda kända lokalen av gulsippa i Vaggeryds kommun. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Svalört, ”Ranunculus ficaria”, är också en art i familjen ranunkelväxter. Det är en flerårig och cirka 5 till 20 centimeter hög ört med en del av rötterna uppsvällda och näringsupplagrande nästan som lökar. Bladen är kala, hjärtlika och ibland fläckiga. I bladvecken bildas ofta groddknoppar. De gula blommorna som kommer i april och maj sitter en och en i stjälktopparna och har smala, gula kronblad. Arten växer i lövskogar samt i parker och annan kulturmark i Europa och Asien, allmänt i södra Sverige och tämligen allmänt norr därom till Uppland, sällsynt vidare norrut till Västerbotten. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Här i lä av den gamla aspstammen växer rikligt med den för Vaggeryds kommun ovanliga lungörten. Lungörter är ett släkte strävbladiga växter med cirka 15 arter fleråriga örter hemmahörande i Europa. Till släktet förs bland annat lungört, röd lungört, smalbladig lungört och storbladig lungört. Lungört, ”Pulmonaria officinalis”, på bilden, blommar i april och maj och växer i lövskogar och lundar. I Sverige är den mindre allmän till sällsynt norrut till Hälsingland. Den har även använts inom folkmedicinen mot just lungsjukdomar. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

”Som små solar i kärren när våren är här”, är de verkligen kabbelekorna eller som det egentligen ska vara enligt Carl-Anton, citat;

Jag lät alla mina maskrosor finnas
fast jag vet att de kallas ogräs och bör rotas ut
Men det är så skönt att sitta och minnas
Små solar i gräset när sommarn är slut

Kabbelekan är enligt C F Nyman, 1867, citat;
”Lika lysande som vanlig, gör sig Kalflekan strax bemärkt och bildar till och med ett utmärkande drag i växtligheten om våren på stränder och våta ängar eller vid bäckar. Den växer der sällskapligt, i stora massor, stundom så täta att hela ängar bli alldeles klädda med de stora, höggula blommorna”.

Nyman tillägger anno 1867 att kabbleka är giftig men förr lade man trots det in kabblekans knoppar som kapris, dock är de något skarpa! Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Som en akvarell av Claude Monét, den ledande målaren bland impressionisterna som idag betraktas som en av konsthistoriens stora färgkonstnärer och verksam i Frankrike under 1800- och början av 1900-talet.
Vitsippor är nog vårens mest eftertraktade blommor och där de blir marktäckande är de en lisa för själen och en fröjd för ögat!
I gamla tider kallades den för fagningsblomma för när vitsippan blommade skulle ängarna städas.
Blommorna är öppna bara på dagen och sluter sig när skymningen kommer.
Vitsippa och gulsippa kan korsa sig om arterna växer tillsammans och hybriden som då bildas kallas svavelsippa och har blekt gula blommor. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

”Att följa vitsippans väg genom den första gurkgröna och strax därpå trägula nedåtböjda knoppens olika stadier och till dess blomman först slår ut: liten och melongröngul under de första timmarna, men sedan svällande och fyllande sig, med stridiga nyanser av strålguld mot vitt, det är vackert och värt sin tid.
Från detaljen kan man sedan, plötsligare än man vet, se ut över en äng av fullblommig vit skönhet, som breder sig vida omkring med vita vikar mellan stammarna. Svalka, vithet och renhet. Den friskt vårgiftiga stjälklukten, den känner vi igen; och blåsten som buktar och bankar i sippmattan.”
Ur Intåget av Harry Martinson (Midsommardalen, 1938)
Nästan likt orkidéen krutbrännare men det är istället en närbild på ett backskärvfrö.
Backskärvfrö, ”Thlaspi alpestre”, är en art i familjen korsblommiga växter. Det är en 10 till 50 centimeter hög, flerårig, kal ört med en tät, basal bladrosett med äggrunda blad. Blommorna är vita eller svagt purpuranlupna. Växten blommar under våren och försommaren. Arten hör hemma i Europas bergstrakter men har därifrån spritt sig till andra delar av Europa och växer på vägkanter, banvallar och i trädgårdarnas gräsmattor. Den påträffades första gången i Sverige 1840 i Norrköpingstrakten och finns nu tämligen allmänt över större delen av landet, men med något ojämn utbredning. Text och foto, Dan Damberg, 2008.