Så är de åter tillbaka i måbärshäcken hemma på tomten, de ståtliga honungsskivlingarna. Honungsskivlingen, ”Armillária mellea”, tillhör släktet basidiesvampar vilket är en typ av svampar hos vilken sporerna bildas som skaftade utväxter i toppen av blås- eller klubbliknande celler, så kallade basidier, på fruktkroppen. Hit hör bland annat hattsvamparna, fingersvamparna och röksvamparna.

Honungsskivlingen har en 5 till 20 centimeter bred hatt, som ofta har en central puckel. Hatten är gulbrun till honungsgul eller gråbrun och har särskilt mot mitten ljusare eller mörkare fjäll. Skivorna är urnupna och ljusa eller ibland brunaktiga. Den 7 till 17 centimeter höga och cirka 1 centimeter tjocka foten har samma färg som hatten och en ljus ring som förenar hatt och fot när fruktkroppen är ung. Svampköttet är ljusgult men mörknar och dess lukt är mild. Smaken är först mild men blir så småningom kärv och sammandragande.

Honungsskivlingar används som matsvampar men kan framkalla förgiftningssymtom, varför försiktighet bör iakttas. De får aldrig ätas råa och det är hattarna som är bäst. Honungsskivlingen växer rikligt i stora tuvor på stubbar, rötter och stammar, särskilt på gran men också på andra träd. Svampens mörka och ett par millimeter breda hyfsträngar, så kallade rhizomorfer, kan bli flera meter långa och angriper såväl döda som levande träd.

Svampen hör till skogsbrukets svåraste skadegörare, som varje år enbart i Europa orsakar miljardförluster. De är allmänna i hela Sverige från sommaren till hösten. Släktet uppdelas numera i minst fem arter, vissa på gran, andra på lövträd och av dessa arter är fyra kända från Sverige. Deras utbredning är dock ännu ofullständigt känd. Svampar vars hattar växer under andra svampars hattar färgas ofta vita av det, just, vita sporpulvret. Ved som angripits av honungsskivling blir svagt självlysande i mörker.

Vid Östanå alldeles söder om Östra lägret i Skillingaryd fann jag denna vackra komposition i form av död björkved som var alldeles övervuxen med de vackra svamparna cinnoberticka, i det klaraste rött, och björkmussling, i nyanser av grågrönt. Det gröna är helt enkelt grönalger som gärna fastnar och växer på ovansidan. Musslingar är annars ett gemensamt namn på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade basidiesvampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot. I Sverige finns ett dussintal släkten representerade.

Bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar, kan nämnas björkmussling på bland annat björk, se bilden, korkmussling på ek och vedmussling på barrträd. Dessa är sega till hårda svampar som liknar tickor och orsakar kraftig vitröta. Av de svenska arterna rekommenderas endast ostronmussling som matsvamp, och den odlas även kommersiellt. Mest känd som matsvamp är dock den japanska shiitakesvampen. Tickor är också ett stort antal arter i ordningen basidiesvampar, dessa finns främst på levande och döda träd, se bilden, grenar och stubbar men vissa även på marken. Deras fruktkroppar är oftast konsolformiga och de är oftast ved-, kork- eller läderartade, ibland plattade och tryckta mot underlaget, ibland med hatt och fot, men hos vissa arter mjuka eller till och med saftiga. Sporerna bildas i rör i ett skikt som är svårt att lossa på fruktkroppens undersida, till skillnad från sopparna.

Många arter är svåra rötsvampar på träd och även virkesförstörare. Tidigare betraktades tickorna som en enhetlig grupp, men numera indelas de i flera familjer och släkten. Bland arter kan nämnas björk-, bröd-, cinnober-, eld-, fjäll-, fnösk-, får-, jätte-, lack-, lys-, rot-, skinn-, svavel-, tår-, vinter-, viol- och vårticka samt oxtungssvamp, kork- och vedmussling. Flertalet tickor är oätliga främst på grund av sin konsistens, men några arter kan ätas, till exempel fårticka som bland annat används som tryffelersättning i leverpastej.

Ännu en bild på den lömska flugsvampen, lägg märke till den tydliga ringen och den stora säcklika strumpan. Denna är tillsammans med vit flugsvamp (som vissa år är riklig i ”våra” granskogar, så se upp), gifthätting (mindre vanlig men se upp med förväxling med föränderlig tofsskivling), toppig giftspindling (vissa år vanlig i ”våra” barrskogar, se upp med trattkantarellerna, kontrollera noga), orangebrun giftspindling (mycket ovanlig här hos oss) och stenmurkla det giftigaste som svampriket har att visa.

Giftiga svampar kallas för övrigt alla svampar som orsakar lättare eller svårare förgiftningar. Årligen inträffar i Sverige mellan 100–200 fall av svampförgiftning vilka kräver inläggning på sjukhus. Därtill kommer mellan 1.000–1.500 lättare fall som inte behöver sjukhusvård. Man har i alla tider känt till svampars giftighet, men ganska få arter är noggrant undersökta i kemiskt och toxikologiskt avseende. Under senare år har man också fått ändra mycket av tidigare uppfattningar om svampar och deras ätlighet eller giftighet. I svamplitteraturen anges att en del svampar är oätliga, osäkra eller giftiga, ofta på grund av att man är osäker på vilka ämnen som finns i svamparna och man bör därför alltid tillämpa principen att hellre fälla än fria. Mellan 30-40 arter i Sverige är dock helt klart mycket giftiga, vissa så giftiga att de kan orsaka dödsfall, se ovan. Under åren har det skapats diverse myter om att man kan känna igen giftiga svampar på till exempel att djur undviker att äta svampen eller att svampköttet vid brytning blånar. Sådana metoder är helt missvisande, och endast kemiska analyser kan ge oss säkra uppgifter om svampars giftighet, i den mån de ingående ämnena är kända för vetenskapen vill säga. De svampgifter som är kända fördelas på fyra huvudtyper;

Cellgifter som amatoxiner, fallotoxiner, gyromitrin och orellanin skadar bland annat lever, njurar och hjärta och är dödligt giftiga, finns till exempel i vit- och lömsk flugsvamp.

Nervgifter som muskarin, muskinol och psilocybin kan orsaka kräkningar, yrsel, kramper och hallucinationer, finns till exempel i röd flugsvamp.

Mag–tarmkanalsgifter, okända ämnen som orsakar kräkningar, kolik och diarréer, finns hos ett stort antal av våra svampar.

Antabuslika gifter, till exempel copriner, som i samband med alkoholförtäring ger bland annat svåra obehag och illamående, är kända från några arter, till exempel grå bläcksvamp.

En del svampar är ätliga först efter förvällning, då giftämnena förstörs eller löses ut, till exempel stenmurkla, medan andra svampar som är giftiga i rått tillstånd blir ätliga vid vanlig tillagning, till exempel stekning. Rå svamp är alltid svårsmält och kan utan att vara giftig ge magbesvär. Man bör också vara uppmärksam på att svampar kan orsaka allergiska reaktioner hos känsliga personer utan att svampen därför skall klassas som giftig, något som skett alltför ofta i en del svampböcker, till exempel vanlig pluggskivling. Man bör också hålla i minnet att en svamps innehåll av giftiga ämnen kan bero på växtplatsen samt att många giftsvampars olika raser kan vara väsentligt olika giftiga, det vill säga giftighetsgraden kan variera inom arten. På grund av miljögifter som bly och kadmium blir många normalt ätliga svampar olämpliga att förtära, till exempel olika champinjoner.
En huvudregel då man tänker förtära svamp är att man alltid skall ta reda på vilken svamp man har att göra med och att man aldrig skall ta några risker. Man bör heller inte lita på uppgifter i äldre litteratur.

Vid mitt besök i Åminne bokskog för någon vecka sedan fick jag för första gången se den vackra och sällsynta boksoppen, ”Boletus pruinatus”, vilket var spännande. Den påminner om rutsoppen, ”Boletus pascuus”, men denna har uppsprucken hatthud som bildar små rutor, därav namnet. Boksoppen är ätlig men så ovanlig att den bör få stå kvar och den är helt knuten till trädet bok med vilken den bildar mykorrhiza, även kallat svamprot. Detta är, för övrigt, ett slags samliv mellan svampars mycel och växters rötter eller jordstammar. Förhållandet är i de flesta fall en symbios, men hos vissa typer kan det bättre beskrivas som parasitism.”

Svampen får från växten främst kolhydrater och ger vatten och närsalter tillbaka samt i vissa fall bättre skydd mot sjukdomar. Det fysiologiska samspelet är dock komplicerat och varierat. Mycelet fungerar som en utvidgning av rotsystemet, och därigenom effektiviseras växtens näringsupptag och möjliggörs dess tillväxt i naturligt näringsfattiga miljöer. Mykorrhiza är livsviktig för de flesta kärlväxter under hela deras tillvaro och för somliga till exempel orkidéer och tallört, se en senare bild i krönikan, redan vid frögroningen. Vid endotrof mykorrhiza tränger svamphyferna in i växtens celler. Hos ljungväxter bildar en skålsvamp ett hyfnystan i rotcellerna. Den vanligaste modellen dock, vilken förekommer hos de allra flesta växter, är vesikulär-arbuskulär mykorrhiza, där hyferna utvecklar blåsor och busklika förgreningar inne i växtcellerna. Denna typ bildas av vissa mycket speciella algsvampar.

Ett specialfall är orkidémykorrhizan, där i många fall växterna får kolhydrater från svampsymbionterna, som är basidiesvampar. Vid ektotrof mykorrhiza växer svamphyferna däremot mellan växtcellerna och bildar dessutom ett slags muff runt växtens rotspetsar. Denna modell förekommer hos de flesta av våra skogsträd, och bland svamparna i fråga finns många vanliga arter, till exempel flugsvampar, musseroner, spindelskivlingar, riskor, kremlor och soppar. Bland övriga mykorrhizatyper kan nämnas ektendotrof mykorrhiza, som förekommer hos bland annat pyrolaväxter och många träd vilket innebär att svamphyferna dels växer utanpå och omkring växtens rötter, dels växer in i barkcellerna. Mykorrhiza förekommer hos de flesta kärlväxtfamiljers landväxter och har oerhört stor betydelse för jordens vegetation, indirekt då naturligtvis också för djur och människor. Enligt en hypotes skulle dessa symbioser till och med vara förutsättningen för växternas erövring av land under devon, det vill säga för cirka 409–363 miljoner år sedan.

Ätlig klump, ”Bolétus édulis”, det är så den heter på latin översatt till svenska denna läckerhet och dess svenska bruksnamn är stensopp eller Karl-Johan, som den fått efter vår kung Karl XIV Johan, som enligt uppgift skulle ha varit mycket förtjust i svampen. Det är dock nästan omöjligt att hitta den först, svampmyggor och skalbaggar är nästan alltid före och lägger ägg varvid deras små larver äter sönder den totalt.

Karl XIV Johan, föddes den 26 januari 1763 och dog den 8 mars 1844, kung av Sverige och Norge från 1818 (i Norge kallad Karl III Johan). Karl som ursprungligen hette Jean Baptiste Bernadotte, var son till sakföraren Henri Bernadotte och hans hustru Jeanne och föddes i staden Pau i sydvästra Frankrike. Han arbetade som advokatskrivare i Pau tills han 1780 tog värvning som soldat i regementet Royal-La-Marine. År 1790 hade han avancerat till adjutant, som var den högsta graden som underofficer. Då det efter revolutionens utbrott blivit möjligt för ofrälse att utnämnas till officerare blev Karl 1792 löjtnant. Efter krigsutbrottet deltog han i Nordarméns fälttåg vid gränsen mot Belgien och vid Rhen, avancerade snabbt, utmärkte sig i slaget vid Fleurus i juni 1794 och utnämndes kort därefter till general. Som sådan deltog han i Napoleons fälttåg i Italien 1797 och var 1798 det revolutionära Frankrikes ambassadör i Wien. I juli 1799 utnämndes han till krigsminister men tvingades avgå i september, kort före Brumairekuppen, vid vilken Napoleon grep makten men där Bernadotte inte spelade någon framträdande roll. År 1804 utnämndes han till marskalk och deltog med utmärkelse i slagen vid Austerlitz 1805 och Halle 1806 samt blev senare samma år furste av Ponte Corvo. Som guvernör över hansestäderna Bremen, Hamburg och Lübeck åren 1807–09 visade han stor administrativ skicklighet och kom då också i kontakt med ett antal svenska officerare, som tagits till fånga. År 1809 deltog han i Napoleons fälttåg mot Österrike men föll i onåd och återvände till Paris utan att erhålla någon ny befattning.

Då den svenske tronföljaren Karl August plötsligt avlidit i maj 1810 valdes Karl efter ett dramatiskt händelseförlopp i augusti 1810 till dennes efterträdare som svensk tronföljare. Efter att ha övergått till protestantismen anlände han den 20 oktober 1810 till Sverige och adopterades i november samma år som son till Karl XIII och blev kronprins under namnet Karl Johan. År 1818 avled Karl XIII, och Karl kröntes till Sveriges och Norges konung. Sverige kom under hela hans regeringstid att föra en försiktig och neutral politik i Heliga alliansens skugga. Karl XIV Johan var sedan 1798 gift med Desirée Clary, som i Sverige kallades Desideria, och hade med henne sonen Oscar, sedermera konung Oscar I. Karl-Johan är begravd i Riddarholmskyrkan i Stockholm.

Det har varit ett gott år för tallörten för man hittar ofta dessa överblommade vinterståndare när man cyklar på tallmoarna på skjutfältet. Denna bild är tagen några hundra meter öster om Götaströms bruk just i anslutning till tallskog. Tallörten, ”Monotropa hypopitys”, är en gulaktig, klorofyllfri och flerårig ört med nedböjd blomklase. Stjälken är ganska tjock och något köttig, bladen är fjäll-lika och gulaktiga liksom stjälken.

Blommorna sitter i en toppställd fåblommig klase som vid blomningen är nedböjd och även foderblad och kronblad är blekt gula. Den översta blomman är oftast femtalig med fem kronblad och tio ståndare, medan de nedre är fyrtaliga med fyra kronblad och åtta ståndare. Insidan av kronbladen samt ståndarna är antingen kala eller håriga. När den blommat över sträcker sig stjälken och blir upprätt, se bilden, fruktkapseln är antingen avlång eller klotrund.

Två underarter brukar urskiljas av tallört, huvudunderarten vanlig tallört har håriga blomdelar och en avlång kapsel som är lika lång som stiftet, samt breda fjäll på stjälken. Kal tallört har kala blomdelar och en klotrund kapsel som är ungefär dubbelt så lång som stiftet, samt smala fjäll på stjälken. Den gulvita färgen och den nedböjda blomklasen gör tallörten lätt att känna igen. Efter blomningen, då växten gått i frukt, som på bilden, kan den misstas för utblommade exemplar av orkidén nästrot, denna har dock mindre kapslar som har en tretalig symmetri. Tallört växer företrädesvis i barrskog och är ganska vanlig i stora delar av Sydsverige, men förekommer sällsynt upp till Västerbotten. Underarten kal tallört tycks vara vanligare på kalkrika marker och växer oftare i lövskog. Första fynduppgiften är från Uppland och publicerades år 1732.

Retzius skriver 1806 att den ”Upländske bonden samlar, torrkar och förwarar Örten för att gifwa Boskapen för torr hosta, och det är det enda bruk man deraf känner”. Artnamnet hypopitys kommer av latinets hypo för under och pitys för tall vilket syftar på att arten ofta växer under tall. ”Knappt lärer väl någon annan än botanisten kunna i Gultoppen igenkänna den närmaste släktingen till de täcka Pyrolerna. Bemärkt blir den likväl alltid för sitt ovanliga utseende. Blekgul och bladlös uppträder den i skogarne, merendels gruppvis, och söker gerna de skuggigaste ställena.”
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria II av C. F. Nyman, 1868.

Andmat, ”Lemna minor”, är en mycket liten vattenväxt som trots sin ringa storlek är lätt att hitta då den är flytande och växer i stora massor. Stam och blad är sammansmälta till ett rundat skott eller skiva, skottet är platt, oskaftat och bara ett par millimeter långt. Kanterna är hela och undersidan är grön. Skotten är ensamma eller också sitter några få tillsammans, från varje skott utgår bara en rot.

Andmat kan förväxlas med de nära släktingarna kupandmat, ”Lemna gibba”, som dock har en uppsvälld kupad vitgrön undersida, och med stor andmat, ”Spirodela polyrhiza” som dock har större bladskivor med brunröd undersida och flera rötter från varje skott. Andmat är vanlig i södra och mellersta Sverige men i norra delarna är den mer sällsynt. Den växer i stillastående vatten, i dammar och diken. Första fynduppgiften publicerades av Linné i Flora Svecica, 1745. Artnamnet minor betyder liten eller mindre. Den gröna soppan i dammarna vid Skillingaryds dämme är just olika andmatsarter. Bilden är dock tagen i en liten vattensamling på Bergets sydvästra sida vid Bohult på Skillingaryds skjutfält.

Slånlaven, ”Evernia prunastri”, växer tämligen allmänt vid Väderkvarnen söder om Bohult på Skillingaryds skjutfält framför allt på sälg och asp. Den skiljs från gällaven på den vita undersidan (gällaven har svart undersida). Slånlaven är, åtminstone i de södra delarna av landet, en relativt vanlig syn på buskar, till exempel slån och lövträd. Den kan även hittas på barrträd och sällsynt även på sten. Slånlaven växer mest på bark och mer sällan på ved. Laven är buskformig och upp till tio centimeter hög. Bålens översida är ljust grå till blekt gul, medan undersidan är ljusare till vit. Soral, vegetativa förökningsorgan förekommer längs lobkanterna och på bålens översida och fruktkroppar, apothecier, är sällsynta.

Av släktet ”Evernia” finns det cirka åtta arter i världen. I Europa finns fyra arter av vilka samtliga finns eller har funnits i Sverige. Av de övriga arterna är ringlav, ”Evernia divaricata”, och grenlav, ”Evernia mesomorpha”, sällsynta och rödlistade. Den fjärde arten, grå ringlav, ”Evernia illyrica”, är funnen en gång i början av 1900-talet och är inte återfunnen sedan dess. Slånlaven finns över hela landet men blir sällsyntare mot norr och saknas i fjällen ovan skogsgränsen.

Slånlaven har sedan länge utnyttjats av människan för olika ändamål. Sedan 1500-talet har den använts i parfymindustrin dels för dess myskliknande doft, dels för att extrakt av laven binder flyktiga parfymoljor. I sin bok ”Svenska lafvarnas färghistoria” från 1805 tar J. P. Westring upp flera andra användningsområden för slånlaven. Han rekommenderar laven till brödbakning under hungersnöd. Vidare behandlar Westring den medicinska användningen då den har använts som, citat; ”adstringerande medel emot moderfall och dylikt, att nyttja som stark dekokt till insprutningar och baddningar”. Han anser vidare att, citat; ”Då den är besk, något adstringent och mycket mucilaginös, skulle jag ock af analogien anse den nyttig både invertes och utvertes emot elakartade reformar”. Han avslutar avsnittet om den medicinska användningen med, citat; ”Det beska, adstringenta och limaktiga i denna laf kan troligen hindra den sjukliga organisationsprocessen i hudens textur.”

Westring tar upp 30 stycken recept på olika färger och han säger, citat; ”För sin färgnytta är den värd att samlas och begagnas både i stora färgerier och för enskilta hushållsbehof.”. Det är bland annat olika nyanser av gult, grönt, rött och brunt man kan få av slånlaven. Här följer ytterligare ett par exempel på recepttitlar, citat; ”5. Ljus Ockra-färg på ylle, mörkt blå-grön på ylle, samt Ventre de biche vackert grön på silke.” och, citat; ”20. Mörk citrongul och vaxgul färg på ylle och ljus noisette på silke”.

Lägg märke till insekten i bakgrunden, som tur är sitter stickmyggan med kroppen parallellt mot underlagt och tillhör då underfamiljen ”Culicinae”, om den hade vilat med kroppen i en spetsig vinkel mot underlaget hade den tillhört underfamiljen ”Anophelinae” till vilket de malariaspridande myggorna hör. Malariamyggor eller frossmyggor, ”Anópheles”, är ett släkte stickmyggor med världsvid utbredning och med cirka 400 arter, varav fem arter finns i Sverige. Skillnaderna mot övriga stickmyggor är, förutom det som jag redan nämnt, bland annat att honans palper är ungefär lika långa som sugsnabeln och att bakkroppen är hårklädd. Honorna suger blod på fåglar och däggdjur, och flera arter kan till människan överföra infektionssjukdomar, till exempel filarios (infektion med rundmaskar i lymfkärlen, leder bland annat till sjukdomen elefantiasis), vissa viroser det vill säga virussjukdomar samt malaria, som i naturen endast överförs av just nämnda ”Anópheles”-arter, av vilka drygt 70 av de totalt 400 arterna är naturliga vektorer eller bärare. Även i Sverige finns arter som skulle kunna sprida malaria.