Stora Segerstad, söder om samhället Reftele i Gislaveds kommun, är förknippat med adelsnamnet Hård af Segerstad som är en svensk frälsesläkt från Småland och känd sedan 1490. Den introducerades på Sveriges Riddarhus redan år 1625, som den adliga ätten nummer 17. I riddarhusstamtavlorna fick denna släkt Hård då tillägget ”af Segerstad” för att skilja den från en annan adelsätt, med nummer 60, med samma namn och ursprung och som benämndes Hård af Torestorp. De båda introducerade stamfäderna var Peder Hård af Segerstad och Bengt Hård af Torestorp och dessa var bröder. Segerstad är, med andra ord, ättens stamgård och ligger som jag redan nämnt i Reftele socken i Jönköpings län. En grevlig gren av släkten utslocknade sannolikt under 1900-talets första hälft men möjligen kan den dock leva kvar i USA. Hård af Segerstad är en av Sveriges tio största adelssläkter om man räknar antal medlemmar av släkten. Släkten har även en släktförening som grundades 1949.

I dag är den vackra gården ett naturbruksgymnasium samt STF:s vandrarhem. I denna vackra och historiskt tunga miljö gick Föreningen Smålands floras årsmöte av stapeln den 16–17 augusti 2008. Årsmötesförhandlingarna genomfördes under fredagen medan den traditionella exkursionen hölls under lördagen, för övrigt i ett fantastiskt vackert sensommarväder och det är om just denna exkursion min krönika handlar.

Ett drygt trettiotal av Föreningen Smålands floras mycket duktiga botanister hade slutit upp under en kunnig ledning av guiderna för dagen, Kerstin Johansson, Burseryd, Robert Erlandsson, Gislaved, och Lars-Erik Pettersson, Hestra. Bilden är tagen på resans första stopp vid domarringarna Smålands stenar. I bakgrunden ser man Västbo hembygdsgård och denna vackra plats ligger i den nordöstra delen av Smålandsstenar, cirka 1,5 kilometer från centrum. Det är en av de äldsta hembygdsgårdarna i landet med sju ditflyttade byggnader, bland annat finns här en Höloftsstuga, den så kallade Röshultsstugan från 1778. Denna är inredd med boendemiljö och museum, en bod, troligen från 1600-talet, och en linbasta med linberedningsredskap.

Här finns ett stort antal mycket gamla och unika föremål med huvudsaklig anknytning till 1700- och 1800-talets allmogekultur i Västbo. De värdefullaste delarna av samlingarna förvaras i en museibyggnad på området. Hembygdsföreningen, som firade hundraårsjubileum under 2002, hör till de mer verksamma i landet och under sommarmånaderna är det full aktivitet, med bland annat vis- och berättarkvällar, torpvandring, lyrikafton och mycket annat. Vid hembygdsgården ligger också, som redan nämnts de välkända ”Smålands stenar” som är ett gravfält med fem domarringar med 6–20 resta stenar i varje, cirka 2 500 år gamla, eller om Ni så vill, resta på 500-talet f. Kr.

Hedblomster, ”Helichrysum arenarium”, är en ganska lågväxt, flerårig ört med silvergrått ludna blad och stjälkar. Den blir omkring tre decimeter hög och växer vanligen i bestånd. Bladen sitter både i basala rosetter och strödda på stjälken, de är spatellika till smalt lansettlika. Hedblomstret blommar i juli och augusti och blomkorgarna är fem till åtta millimeter stora och sitter samlade i täta toppställda flocklika samlingar. Holkfjällen är pappersartade och guldgula eller orangegula medan blommorna är gula och rörlika. Frukterna är små och ljusbruna med en vit hårpensel. Hedblomstret är mycket karaktäristiskt och känns genast igen på de pappersartade guldgula holkfjällen. Den har också, särskilt när den torkat, en egendomlig curryartad doft. Den är ganska sällsynt och är bara känd från de sydligaste landskapen, från Skåne och Halland till Öland och Gotland. Arten växer på torr kalkhaltig sandmark, helst nära kusten.

Den första fynduppgiften är från Skåne och publicerades av Linné år 1741. I sin uppsats ”Upsats på de Medicinal wäxter, som i Apothequen bewaras, och hos oss i Fäderneslandet wäxa” skriver Linné: ”Gyllene Kattfötter/ endast på Skåne slätt/ där öfwerflödig”. Artnamnet arenarium kommer av latinets arena för sand och betyder ”växer på sandiga ställen”. ”Den ena arten Gnaphalium arenarium, Ewighets blommor som pryda en del af Skånska sandfälten, skulle wara wacker i Trägårdar, men trifwes illa i annan jordmån än hwit sand, och förtjenar icke ens at sås på sandfälten, då den så mycket jag wet, icke en gång ätes af Fåret. Bönderne bruka mycket at binda små qwastar af dem och dermed pryda sina Sommarstugor. Förr har man äfwen nyttjat mycket at med torra blommorne röka wärkande ställen, men det werkar föga annorlunda än hö.”
Ur, ”Utkast till svenska växternas naturhistoria” av C. F. Nyman, 1867.

Vanlig ögontröst, ”Euphrasia stricta”, är en lågväxt, halvparasitisk, ettårig ört. Stjälken kan bli omkring två decimeter hög, är upprätt och vanligen grenig med utåtriktade grenar. Bladen är ganska matta, kala eller försedda med korta körtelhår, och bladkanten är spetsigt eller trubbigt tandad. Blommorna är vanligen sex till tio millimeter långa, mer eller mindre violetta, med mörka strimmor och en gul fläck i mynningen. Stjälken har minst fyra ledstycken under den nedersta blomman. Blommornas stödblad är kala eller har korta och fåcelliga körtelhår medan fruktkapseln har långa hår i spetsen.

Det finns fem varieteter i Sverige, uddögontröst, vanlig ögontröst, vätögontröst, svensk ögontröst och späd ögontröst. De olika varieteterna blommar delvis vid olika tid och har olika ståndortskrav men skiljs även på skillnader i grenighet och bladform. Vanlig ögontröst är mycket variabel och kan lätt förväxlas med andra arter i släktet. Den är vanlig i nästan hela landet och växer på frisk eller fuktig ängsmark, betesmarker, vägkanter och liknande. Den första fynduppgiften är från Halland och publicerades år 1818. Varieteten svensk ögontröst är fridlyst. Artnamnet stricta betyder rak och syftar på växtsättet. Det svenska namnet ögontröst kommer av att man förr använde arter ur släktet ögontröster, ”Euphrasia”, mot ögonsjukdomar.

Efter domarringarna, Smålands stenar, blev nästa stopp Haghult strax norväst om samhället Smålandsstenar, där vi bland annat beundrade småsileshåret, strandlummern och borsttåget.
Småsileshår, ”Drosera intermedia”, är en liten rödaktig ”köttätande växt” som bara blir upp till en decimeter hög. Bladen sitter samlade i en basal rosett och är mer eller mindre upprätta. Bladskaften är kala och bladskivan är smal och tungformad, denna har körtelhår som avsöndrar en seg och klibbig vätska där insekter fastnar och löses upp till näring för växten detta som ett komplement till näringstillförseln via rotsystemet.

Småsileshår blommar i juli-augusti med små vita blommor och blomstängeln är oftast kort och vanligen knäböjd nertill och ser därför ut att sitta vid sidan om bladrosetten. Småsileshår har upprätta och långsmala blad som liknar storsileshårets blad, men den senare har en rak blomstängel som sitter mitt i bladrosetten och som oftast är mycket längre än bladen. Hybriden mellan storsileshåret och rundsileshåret är likt småsileshåret men denna utvecklar bara skrumpna frön.

Småsileshår är ganska vanlig i södra Sverige upp till Östergötland men den förekommer ända upp i Ångermanland. Den växer liksom de andra sileshårsarterna på fuktig mark, oftast på myrar. Den första fynduppgiften publicerades år 1828. Alla arterna i släktet sileshår, ”Drosera”, har använts till att göra så kallad tätmjölk, långmjölk och vätskan från körtelhåren har använts som vårtborttagningsmedel. Artnamnet intermedia kommer av latinets inter för mellan och medium för mitt, namnet betyder intermediär eller mellanstående.

Borsttåg, ”Juncus squarrosus”, är en flerårig, medelstor art som bildar täta och hårda tuvor. Stråna är bladlösa och blir omkring tre decimeter höga och de omges vid basen av gulbruna bladslidor. Bladen är talrika, trådsmala, rännformade, ganska hårda och sitter vid stråbasen. Arten blommar i juni och juli och blomställningen är toppställd och har mycket korta stödblad. Blommorna är ganska stora, omkring en halv centimeter långa, och har trubbiga bruna kalkblad och en glänsande gulbrun fruktkapsel. Borsttåg är lätt att känna igen på sina stora blommor, bladlösa strån och det tätt tuvade växtsättet.

Många av borsttågen vid Haghult hade små vitaktiga puppor fästade på blommorna, se bilden, vilka förmodligen tillhör en liten spinnmal det vill säga en liten småfjäril, art okänd. Borsttåg är ganska vanlig i sydvästra Sverige, från Skåne till Västergötland men sällsynt i landets östra delar. Arten växer på mager, fuktig torv- eller sandjord, på ljunghedar, vid gångstigar och i betesmarker. Den första fynduppgiften är från Rosendal i Skåne och publicerades år 1662. Artnamnet squarrosus betyder utspärrad och syftar troligen på bladen. ”Hos denna art är bladen hårda, utstående och tryckta mot marken, så att lian icke kommer åt dem. Förhatligt för landtmannen, antyder ”gräset” en mycket mager, våt och tuvig jord (L.)”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman.

Jag har aldrig sett sådana mängder med strandlummer som vi fick se vid Haghult, de var i princip marktäckande! Strandlummer, ”Lycopodiella inundata”, är en småväxt, flerårig art med korta nedliggande skott. Skotten är så fast rotade i underlaget att de kan vara svåra att lossa, de blir omkring fem centimeter långa och har oftast bara ett upprätt och ogrenat skott. Bladen är strödda, mjuka, ljusgröna och saknar hårudd, de är skärformigt böjda och ensidigt uppåtriktade. Sporangierna, sporsamlingarna sitter i vecket av bladlika fjäll i en axlik bildning i toppen av det upprätta skottet, axet liknar den vegetativa nedre delen, men är något tjockare. Den vissnar på hösten men tillväxer igen från spetsen av fjolårsskotten.

Den ljusgröna färgen är karaktäristisk och gör dem ibland lätta att få syn på, särskilt då de växer på ett mörkt underlag. Strandlummer förekommer i nästan hela landet, men är sällsynt. Den växer på fuktiga och tidvis översvämmade, sandiga eller dyiga, vegetationsfria ställen, som sjöstränder, myrkanter och på nakna torvytor på mossar. Den första fynduppgiften är från Stenbrohult i Småland 1745. Artnamnet inundata kommer av latinets inundatus och betyder ”växer på översvämmade ställen”. ”Är endast hittils funnen wid Möckelns strand i Småland af LINNÉ och wid Ystad af EHRHART. Den är liten, finnes sparsamt, och okänd för någon nytta.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, 1806.

Safsa, ,”Osmunda regalis”, är en högväxt, flerårig ormbunke med något grenig jordstam. Arten blir ofta meterhög och har stora, matt ljusgröna blad som är dubbelt parbladiga. Bladens småflikar har slät kant och sporsamlingarna sitter i en upp till tre decimeter lång, grenig ställning i spetsen av vissa blad. Safsan kan knappast förväxlas med andra arter ur familjen ormbunksväxter, de senare har bland annat sporsamlingarna på undersidan av de gröna bladen eller samlade på särskilda sporblad. Safsan är sällsynt och växer på skuggiga växtplatser vid åar med rinnande, syrerikt vatten, den lever också på grusiga steniga ställen i eller vid vattnet. De flesta av safsans växtplatser ligger i Blekinge och östra Småland, men arten förekommer på spridda platser ända upp till Gästrikland. Den första fynduppgiften är från Lillö i Skåne och publicerades 1744.

Artnamnet är från latinets rex för kung, regalis betyder kunglig och syftar på växtens ståtliga utseende. Svenska namnet safsabuske omtalas redan av Linné som ett småländskt namn på arten. ”Bakom mig har jag Osmunda regalis, den i sanning konungsliga ormbunken. De stora buketterna av mångflikiga blad släpar i forsen och rör sig av och an i vattnets egen rytm.”
Ur ”Den svenska södern” av Carl Fries, 1963.

Vår nästa anhalt blev vid Långhultasjön vid Kruvebo där vår guide Kerstin Johansson visade oss det rara flotagräset, ”Sparganium gramineum”. Det är en vattenväxt med slak flytande stjälk och smala gräslika blad. Bladen kan bli flera meter långa, men är ofta bara två till tre millimeter breda. Blomställningen är vanligen grenig med S-böjd stjälk och tre till sju honhuvuden och två till sex hanhuvuden. Blomhuvudenas skaft utgår från bladvecken. Frukterna har ett böjt spröt, vilket skiljer den från de andra smalbladiga arterna i släktet igelknoppar, ”Sparganium”. Flotagräset förekommer i södra och mellersta Sverige och även norrut längs Östersjökusten. Den växer oftast i näringsfattiga vatten med dyig botten, till exempel i oligotrofa sjöar såsom Långhultasjön. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1700-talet.

Artnamnet gramineum kommer av latinets gramen för gräs och syftar på att bladen liknar gräsblad. Svenska namnet flotagräs uppges av Linné som ett småländskt namn på arten. Ordet flota är besläktat med att flyta och flotte, enligt Odhner, 1963. ”Kor och hästar tycka mer om dennas blad än om alla andra gräs, och därför är det ett svenskt ordspråk: »han lefver som ko i flotagräs», d. v. s. han lefver ett lyckligt lif i största kräslighet.”
Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné, 1737, i svensk översättning av T. M. Fries, 1905.

Här visar Kerstin upp en annan av Långhultasjöns rariteter det vill säga flytsäv, ”Eleogiton fluitans”. Flytsäv är ett oftast nedsänkt, flerårigt halvgräs som kan bilda hela mattor av flytande strån. I vatten blir de greniga och något plattade stråna ofta mycket långa med smala, rännformade eller trådfina blad, om den växer på land är stråna nedliggande och rotslående vid noderna. Axen sitter ensamma i grenspetsarna på långa skaft från bladvecken. Axet är fåblommigt, äggrunt och har breda, ljusgröna, hinnkantade axfjäll. Blommorna har tre ståndare och ett stift, med två eller tre märken. Flytsäven har små, fåblommiga ax och grenade, rikbladiga strån och liknar därigenom inte någon annan art.

Växten är sällsynt och växer vid, eller oftast i, dyiga näringsfattiga åar och sjöar. Den är bara känd från några få landskap i södra Sverige. Den första fynduppgiften är från Halland och Småland och publicerades 1814. Artnamnet fluitans betyder flytande och syftar på de ofta flytande stråna. ”Fries upptäckte, såsom svensk, denna högst märkliga art i Halland, Wessige socken, och Småland (Fr. Nov. 1814). Den växer, säger han, endast på sådana ställen der vattnet icke fryser under vintern. Dem pryder Flytsäven med sina täta och ständigt gröna tuvor och blommar nästan hela året om; åtminstone kan den också vintertiden samlas med oskadda ax.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman, 1868.

Långhultasjöns stora botaniska raritet är den lilla oansenliga krypflokan, ”Apium inundatum”, som växer fåtaligt på de dyiga stränderna. Krypflokan är en mycket liten, kal, flerårig vattenväxt med krypande eller flytande stjälkar. Bladen är små och parflikiga, de nedre två till tre gånger parflikiga, under vatten utvecklas blad som är mycket finflikiga, närmast dill-lika. Krypflokan blommar i juli-augusti med små vita blommor som sitter i fåstråliga flockar, dessa fann vi tyvärr inte men väl ett fåtal frukter. Blomflockarna sitter på skaft mittemot bladen, de saknar allmänt svepe men har enskilda svepen av tre till sex blad. Frukten är långsmal och delfrukterna har fem smala och höga åsar. Den andra arten i släktet Apium, selleri, är en tvåårig upprättväxande art som ofta odlas och som fler också känner till.

Krypflokan förekommer sällsynt i Sydsverige, den växer vanligen vid eller i pölar, diken och andra grunda vatten och den första fynduppgiften är från Kristianstad, Skåne och publicerades av Rosén, 1749. Artnamnet inundata kommer av latinets inundatus och betyder ”växer på översvämmade ställen”. ”En liten osynlig wattenwäxt, hittils endast funnen på öfwerswämmade ställen på stränderne af Helje å wid Christianstad. Såsom nyttig är den icke känd, men heller icke med wisshet såsom skadelig, ehuru den är misstänkt.”
Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius, 1806.

En annan av Långhultasjöns botaniska finesser är plattbladig igelknopp, ”Sparganium angustifolium”, som är en flerårig vatten- eller sumpväxt, landformen har upprätt stjälk medan den vanligare vattenformen har nedliggande stjälk. Bladen är, som hos de flesta igelknoppar, platta med bara vid basen trekantigt tvärsnitt, de blir upp till en halv centimeter breda, ibland något bredare hos landformen. Blomställningen är ogrenad och har två till fyra honhuvuden vars skaft är fästa ovanför bladvecken medan de upp till tre hanhuvudena sitter gyttrade. Frukten har ett rakt spröt som är kortare än själva frukten.

Plattbladig igelknopp kan bland annat förväxlas med igelknopp, ”S. emersum”, den senare har dock oftast något bredare blad, vanligen fler hanhuvuden, samt frukter vars spröt är längre än frukten, men det är svårt att artbestämma igelknoppar! Plattbladig igelknopp är inte så vanlig och förekommer främst i mellersta och norra Sverige. Den växer oftast på dybottnar i näringsfattiga vatten. Den första fynduppgiften publicerades 1849 och artnamnet angustifolium kommer av latinets angustus för smal och folium för blad, namnet betyder sålunda smalbladig.

Under en magnifik spärrkronig bok invid Långhultasjön bredvid ett mäktigt odlingsröse som bevisar tesen om det steniga Småland växte ett antal trattkremlor, ”Russula delica”. De är ofta ”smutsiga” pga. att de utvecklar en stor del av fruktkroppen under jord, kanske för att minska predationstrycket, så gör t ex också goliatmusseronen medan tryfflarna som bekant helt gått under jord. Trattkremlan har en karaktäristisk och något frän doft, smaken är dock mild även om den kan vara något skarp i skivorna. Den växer i löv- och blandskog ofta, som här, på naken jord och är troligen kalkgynnad. Den växer under sommaren till hösten i hela landet tämligen allmänt och är, enligt Ryman, ätlig men inte särskilt välsmakande. OBS! Kan förväxlas med luden vitriska, ”Lactarius velléreus”, som dock har en brännande skarp, vit mjölksaft.

Kremlor, ”Rússula”, är ett släkte basidiesvampar med flera hundra arter vars utbredning har tyngdpunkt i tempererade trakter. De är medelstora till mycket stora skivlingar. Hatten är utplattad och har oftast klara pastellfärger, dock inte trattkremlan. Skivorna och sporerna är vita eller gula. Hela fruktkroppen är torr och bräcklig med ostartad, inte trådig konsistens. Som huvudregel gäller att milt smakande kremlor är ätliga och att skarpt smakande kan ge magbesvär. Kremlor är marksvampar och mykorrhizabildare, ofta strängt bundna till bestämda värdträd. Till släktet förs bland annat blodkremla, fjällkremla, giftkremla, grönkremla, guldkremla, mandelkremla, pepparkremla, sillkremla, stinkkremla, storkremla, tegelkremla, vinkremla och äggkremla samt bildens trattkremla.

Här möts vi av denna, för våra trakter, ovanliga och mycket vackra blomma som heter gullkrage, ”Chrysanthemum segetum”. Den är en ettårig, kal ört med blågröna, enkla blad och gula prästkragelika blomkorgar. Stjälken är upprätt och kan bli upp till sju decimeter hög. Bladen är enkla, något köttiga och vanligen stjälkomfattande, kanten är grovsågad eller ibland helbräddad. Gullkragen blommar i juli och augusti och är traktvis ganska vanlig i de sydligaste landskapen, men den kan tillfälligt förekomma ända upp i Mellansverige. Den växer, som här, vanligen som ogräs i åkrar. Den första fynduppgiften publicerades på 1600-talet.

Gullkragen odlas ibland som prydnadsväxt och förr betraktades den som ett mycket besvärligt ogräs. Hoffberg skriver i sin bok ”Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom, från 1792, att gullkragen är ”et ogräs bland kornet i Skåne, kommen med säd från Dannemark, hwarest i Lagen är befalt at utrota detta ogräs utur åkrar”. Artnamnet segetum är en genetiv form av latinets seges för säd, gröda och syftar på att arten växer just bland säd. ”Till Sverige lärer detta åkerogräs kommit med säd från Jutland (eller Holstein) omkring år 1625, då den namnkunnige Holger Rosencrantz efter en missväxt införde utsäde till sin gård Skottorp i Halland (der växten ännu lärer kallas Holgers ärter). Fartyget, på hvilket säden fördes, strandade utanför byn Holabäck i Harplinge socken (hvadan växtens allmännare halländska benämning Hålabäcker), och bymännen skyndade att plundra säden, den de sedemera utsådde (R. Dybeck)...”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, 1867.

De små insekterna på de gula strålblommorna är tripsar vilket kommer av latinets thrips för trämask, och av grekiskan thrips för blåsfotingar, fransvingar. Det är en ordning insekter som har världsvid utbredning och omfattar cirka 4 500 arter, varav cirka 100 finns i Sverige. De är långsmala och mellan 0,5–15 millimeter långa (de svenska arterna dock högst 3 millimeter) samt gula till mörkbruna och har två par mycket smala vingar som har långa hårfransar som i vila hålls bakåtlagda. Vid stilla varmt väder, gärna åskväder, kan de flyga i stort antal, så kallde ”åskflugor”. Tripsar förekommer främst på växter, särskilt i blommor, och suger med sina stickande, sugande mundelar ut växtcellerna, vilket ger luftfyllda, silvervita fläckar på växten. Exempelvis korstrips, sädestripsar, åkertrips och ärttrips kan vid massuppträdande vara skadliga på jordbruksgrödor, på trädgårdsväxter och i växthus. Vissa överför också växtsjukdomar så kallade viroser. En del lever av småinsekter, svamphyfer, svampsporer eller multnande växtdelar och somliga av dessa är marklevande. Förvandlingen är ofullständig, med ett eller fler vilstadier.

En av Gräfthultabackens små rariteter är den vackra ormbunken kambräken, ”Blechnum spicant”, som är en medelstor ormbunke med grov, svartfjällig jordstam som i spetsen har flera rosetter av enkelt parflikade blad av två slag. De sterila bladen är vintergröna och läderartade, och vanligen mer eller mindre utbredda på marken. De fertila bladen är upprätta och smalflikiga med rader av sammanflytande sporsamlingar längs mitten av bladflikarna, och de vissnar ner efter det att sporerna har spridits.

Kambräken ser mycket speciell ut, men kan i vegetativt stadium vara svår att få syn på. De enkelt parflikiga bladen gör att den inte kan/bör förväxlas med någon annan ormbunke. Arten är ganska sällsynt och har en västlig utbredning som sträcker sig söderut till Skåne. Arten växer på kalkfattig hedmark, vid basen av klippor och i fuktig skogsmark. Den första fynduppgiften är från Halland och publicerades 1662. Kambräken odlas ibland som stenpartiväxt och artnamnet spicant är ett forngermanskt namn på en ormbunke. Namnet kambräken syftar på att de fertila bladen är kamlikt inskurna.

”Är enkelt parbladig. De fruktbärande stambladen smalare än de öfrige, på bägge sidor inskurna liksom pinnar i en kamb.”
Ur ”Utkast till en svensk flora” av Samuel Liljeblad, 1816.

Soptippar är spännande botaniska platser men knappast vackra naturmiljöer och ett sorgligt bevis för konsumtionssamhällets baksida, dock, som sagt, inte desto mindre ett eldorado för allehanda, mer eller mindre, sydliga och tropiska växters korta sommartillvaro i den kalla nord. Här slängs ”allt” utgånget från livsmedelsbutikernas frukt- och gröntdiskar och från trädgårdsodlarnas höstrensning med mera vilket gör att mycket märkliga växter kan slå rot och tropiska, sydliga fröer kan gro en stund i vårt många gånger alltför kalla nordiska klimat.

På bilden ser vi Thomas Karlsson, till vänster, och Niklas Strömberg studera ett fynd av ett violkungsljus, ”Verbascum phoenicum”. Kungsljus, ”Verbáscum”, är ett släkte lejongapsväxter med cirka 350 arter mest tvååriga örter i Europa och Asien. De har blad i basal rosett vid marken och längs den styva, upprätta stjälken. De femtaliga, vanligen gula blommorna sitter i toppställda klasar, ax eller knippen. Fröna av vissa arter har i Sydeuropa använts att döda fisk med, och andra arter har använts inom folkmedicinen mot bland annat astma. Till släktet förs bland annat kungsljus, mörkt kungsljus, praktkungsljus, violkungsljus och öländskt kungsljus. Arten vanligt kungsljus är en tvåårig, uppemot 2 meter hög ört med bladen tätt ludna av vitaktig, ullig filt. Blomningen inträffar i juli-augusti. Arten, som hör hemma i Europa och västra Asien, växer på solöppna, torra marker samt på grusiga platser. I Sverige är den tämligen allmän norrut till Västerbotten och är landskapsblomma för Blekinge.

Ballongblomma och kapkrusbär eller physalis ur familjen potatisväxter, fingerhirs och hönshirs ur familjen gräs, sömntuta ur familjen vallmoväxter, isop ur familjen kransblommiga växter, finsk fingerört ur familjen rosväxter och, som på bilden, trådveronika ur familjen lejongapsväxter var andra märkliga arter som noterades denna korta stund på Mossarpstippen, allt medan bivråkarna i mer eller mindre stora grupper och under kattlika jamanden sakta drog sig mot syväst med tropiska Afrika i slutligt sikte dock via Skanör-Falsterbo med Bivråkens dag den 31 augusti som delmål. Jag rekommenderar ett besök! Här över Mossarpstippen hittade de jättelika termikbubblor som gav dem bärkraft att glida vidare utan att förbruka alltför mycket av sin viktiga fett- och energireserv som ska räcka ända till tropiska Afrikas vinterkvarter.

Trådveronika, ”Veronica filiformis”, är en flerårig, lågväxt ört med finhåriga, krypande stjälkar som rotar sig vid noderna och därför bildar ganska täta mattor. Bladen är små, runda, grunt naggade och ljusgröna, vilket gör att stjälkarna ser ut som pärlband. Trådveronikan blommar i maj-juni med stora blommor som sitter enstaka på långa trådfina blomskaft från bladvecken. Kronan är ljusblå med vitaktiga nedre flikar, fodret har smala trubbiga flikar. Arten sätter sällan frö och sprids huvudsakligen vegetativt i vårt land. Det mattbildande växtsättet och de små runda, ljusgröna bladen är typiska, liksom de stora ljusblå och vita blommorna. Trådveronika är en ursprungligen odlad art som härstammar från Kaukasus. Den förekommer tämligen sällsynt naturaliserad i parker, trädgårdar och på ruderatmarker, det vill säga som här på en soptipp. Den första fynduppgiften är från Lidingö, Uppland 1933, fyndet publicerades dock först 1937. Trådveronikan odlas ibland som trädgårdsväxt. Artnamnet filiformis betyder trådformad och kommer av latinets filum för tråd och forma för form.

Är sommaren någonstans vackrare än i naturreservatet Ettö? Vid Isabergs fot och omgiven av Algustorpasjön ligger ett av Nissadalens skönaste naturreservat. Halvön Ettö är uppbyggd av sand som både Nissan och forntidens isälvar spolat ut i Algustorpasjön. Ettö avsattes som naturreservat 1970. De tidigare slåtterängarna betas numera. Den norra delen utgörs av strandängar och en björkhage med talrika enbuskar. I den välbetade grässvålen trivs många växter. På torrare mark kattfot, slåttergubbe och backtimjan. I fuktigare partier klockgentiana och stagg. Markerna används också av rastande sjöfåglar på jakt efter föda. Var rädd om Ettö.

Allemansrätten gäller inte fullt ut i naturreservatet. Besökaren är skyldig att känna till och rätta sig efter de föreskrifter som finns för området. I naturreservatet Ettö är det förbjudet att tälta och elda. Man får inte heller gräva upp eller plocka växter. Övrig lagstiftning för vad man får göra i skog och mark gäller givetvis också i naturreservatet.

Detta är vad Länsstyrelsen förtäljer oss om naturreservatet på sin hemsida där jag hämtat texten. Klockgentianorna låg tyvärr under vatten efter det myckna regnandet de senaste veckorna men istället fick vi njuta av det rara guldsandbiet, ”Andrena marginata”, som visade upp sig både länge och väl, dock inte helt lätt att fotografera som ni kommer att få se strax. Guldsandbiet är, för övrigt, en hotad art och klassas som sårbar, VU, enligt Artdatabankens rödlistor.

Just nu tittar ni på förbannelsen med en autofocus, bakgrunden är knivskarp men guldsandbihonan med den vackert tegelfärgade bakkroppen är tyvärr suddig, dock, med lite fantasi kan man ana guldsandbiet där det sitter på sin favoritblomma ängsvädd.

Sandbihonor känns igen på bakbenens kraftiga behåring, den speciella pollenkorg som bildas av långa krumböjda hår på bakhöfterna och små sammetsbehårade nersänkningar i ansiktet längs med ögonen. Guldsandbiet, ”Andrena marginata”, utmärker sig genom att honans första bakkroppssegment är svart och de övriga segmenten tegelfärgade. Bakkroppen är kal men mellankroppen och huvudet har riklig ljus behåring. Hanen är av samma kroppslängd som honan, men är slankare och har tätare kroppsbehåring och känns igen på att munskölden är gulvit.

I Sverige är arten vitt utbredd i Götaland och Svealand men förekommer mycket lokalt. De nordligaste aktuella utpostlokalerna ligger i Värmland, Dalarna och norra Uppland. På flera av lokalerna i södra Sverige med äldre fynduppgifter tycks arten vara försvunnen eller ha gått starkt tillbaka. På flera håll i landet tycks tidigare nätverk av lokaler med förekomst ha slagits ut och består i dag av isolerade förekomster som väldigt sällan kan utväxla individer med andra lokaler.

Sandbin är solitära bin som gräver sina bogångar i marken och provianterar cellerna med pollen från blomväxter. Sandbihonan ser ut en boplats och gräver ensam ut och färdigställer de underjordiska bogångarna. Sedan följer en eller flera veckor av mödosamt arbete med att samla pollen, forma upp till ett 20-tal pollenklumpar som placeras i änden av sidogångar och lägga ägg på var och en av dessa, varpå gångarna försluts. Sandbihanarna lever endast en kort tid i början av säsongen och befruktar då honorna. Guldsandbiet påträffas framför allt i öppna till halvöppna, sandiga och varma torrängsbiotoper och uppträder i en generation per år med flygtid från slutet av juni till mitten av september. Förekomst av blottad finkornig relativt stabiliserad sand i solexponerat och skyddat läge tycks vara en förutsättning för att lyckas med bobyggandet.

Guldsandbiet är en oligolektisk art som endast samlar pollen från väddarter, i Sverige huvudsakligen från åkervädd och ängsvädd. Livskraftiga populationer av guldsandbiet är beroende av lämpligt bosubstrat och stora, över tiden kontinuerliga bestånd av åkervädd eller ängsvädd. Arten har drabbats hårt av övergödning och ogräsbekämpning på betes- och odlingsmark. En viktig del av bosubstraten skapas och upprätthålls genom slitage från människor och boskap på stigar, utfordringsplatser, traktorvägar, torrängar, åkerrenar och vägkanter. Dagens lantbruk och ett ökat kvävenedfall lämnar lite utrymme för att sådana sandblottor skapas och därför minskar mängden av bosubstrat. Användningen av konstgödning och ogräsbekämpning har gjort många värdefulla marker mindre attraktiva för guldsandbiet. Anledningarna är att konstgödsel ofta övergöder åkerrenar som då blir bevuxna av en tät grässvål utan näringsväxten, likaså minskar ogräsbekämpning förekomsten av väddväxter.

Nöt-, get- och hästbete på naturbetesmarker med regelbundet återkommande betesuppehåll gynnar väddarter eftersom det inte är favoritfödan. Ekologisk åkermark med träda kan vissa år producera stora mängder vädd och dessa marker är viktiga i guldsandbiets metapopulationer. Forskning på guldsandbiets pollenbudget har visat att i områden med lämpligt bosubstrat är en kontinuerlig förekomst av ca 185 rikblommande plantindivider av näringsväxten ängsvädd ett krav för att en liten population av guldsandbiet ska kunna överleva. Arten är troligen en god indikator på marker med hög artrikedom i vildbifaunan. Med regelbundna inventeringar kan populationsnedgångar upptäckas i ett tidigt stadium och en biodiversitetsförlust kan hindras eller bromsas. Guldsandbiet inventeras enklast genom att man går observerationsslingor och räknar antalet aktiva honor under högsäsongen. Försök med väddsandbiet på Öland och i Småland har visat att sex observationsslingor under olika dagar under artens högsäsong är tilläckligt för att kunna uppskatta populationens storlek.

Ytterligare en vacker bild från naturreservatet Ettö, ett par meter ut i vikens vatten växer årets klockgentianor. Klockgentiana, ”Gentiana pneumonanthe”, är en upprätt, flerårig ört som kan bli tre till fyra decimeter hög. Bladen är smalt lansettlika med inrullad bladkant, alla blad sitter längs stjälken och bladrosett saknas. Klockgentianan blommar i augusti-september, blommorna är stora, femtaliga och sitter enstaka eller få tillsammans i stjälktoppen. Fodret har smala utstående foderflikar. Kronan är tre till fyra centimeter lång och brett klockformad, den är klarblå med gröna strimmor på utsidan och ljusare prickar på insidan. När den inte blommar är den nästan omöjlig att få syn på, men den är omisskännlig då den är i blom.

Klockgentianan är sällsynt och har en sydvästlig utbredning i Sverige. Arten förekommer från Skåne till Värmland, men har minskat och blivit allt sällsyntare. Den växer på fuktig sand och torvjord, i betesmarker, vid stränder och på fuktiga hedmarker, precis som här vid Ettö. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Klockgentiana användes förr som medel mot lungsot, och såldes i äldre tid på apoteken som pneumonanthe, det vill säga lungblomma. Artnamnet pneumonanthe kommer av grekiskans pneumon för lunga och anthos för blomma, namnet syftar på artens medicinska användning. ”Hela växten är besk, nästan som Centaurium (Erythræa). Fordom brukades blommorna bl. a. i lungsot såsom medel att befordra upphostningen, och örten kallades på apoteken Pneumonanthe (Lungblomma), hvilken benämning LINNÉ bibehöll såsom artnamn.”
Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman, 1867.

Exkursionens sista stopp blev vid Villstad mosse där vi bland annat kunde studera blåmossa, tuvsäv och olika arter med vitmossor ur släktet Sphágnum samt den på bilden vackra vitagen.
Vitag, ”Rhynchospora alba”, är ett vanligen lågväxt, löst tuvat, flerårigt halvgräs med kort jordstam utan utlöpare. De spensliga stråna blir upp till fyra decimeter höga och är något sträva upptill, vid basen är de omgivna av ljusa bladslidor. Bladen är smala, blågröna och rännformiga. Axsamlingen är vitaktig och består av mellan fem och tjugo gyttrade ax, den är vid basen omgiven av ett borstlikt stödblad som oftast inte är längre än axsamlingen. Efter blomningen blir axen ljusbruna. Blommorna har två ståndare och tio till tolv kalkborst.

Vitagen är en mycket karaktäristisk art som lätt känns igen på sina vitaktiga ax som sitter i tät gyttring. Den andra arten i släktet, brunag, har brunaktig axsamling och är inte tuvad utan har enstaka strån från en lång krypande jordstam med utlöpare. Vitag förekommer allmänt från Skåne till Hälsingland, sällsynt längre norrut till Torne Lappmark. Den växer ofta i stort antal i våta näringsfattiga myrar, i mossar och fattigkärr. Den första fynduppgiften är från Uppland och publicerades av Celsius 1732. Artnamnet alba betyder vit och syftar på axsamlingens färg. Blåmossa, ”Leucobryum glaucum”, är en art i släktet blåmossor av familjen Leucobryaceae. Arten förekommer över större delen av Väst- och Centraleuropa.

Blåmossan växer i täta kuddar, alltifrån en decimeter till en halvmeter höga. Den är relativt ljust grön med 7-10 millimeter långa blad. Arten har separata han- och honplantor. Blåmossan förökar sig dels genom gulaktiga sporer, dels vegetativt genom att små blad faller av och bildar en ny individ. Blåmossan skyr alltför kalkhaltig mark och uppträder gärna på till exempel torv, men också sand eller sten. Blåmossan är Blekinges landskapsmossa. Linné skriver följande om tuvsäven; ”Då vid stråets bas årligen bildas nya fjäll ofvanför de äldre kvarsittande och mellan dem rötter utsändas, blir däraf en följd, att dessa och hela växten slutligen höjas öfver marken och bilda en slags tufva, till utseende och beskaffenhet lik vanliga tufvor utom däri, att den är af lösare byggnad, lättare förstöres af eld och dessutom är mycket ymnig i de tätaste skogarne.”
Ur ”Flora Lapponica” av Carl von Linné, 1737, i svensk översättning av T. M. Fries, 1905, för övrigt son till ”den svenska mykologin fader”, Femsjösonen, Elias Magnus Fries.
T. M Fries heter egentligen Theodor (Thore) Magnus Elias Fries, 1831–1913, professor i botanik vid Uppsala Universitet från 1859. Gift med Gustava Katarina Anjou, 1844–1927.

Vitmossor, ”Sphágnum”, är ett släkte bladmossor med cirka 40 arter i Norden. De bildar en enhetlig och från andra bladmossor skarpt skild grupp. De är gröna, gulgröna, rödbruna eller bruna. Stammen är upprätt, och grenarna sitter i knippen längs denna. Grenarnas blad består av två slags celler, dels smala, gröna så kallade klorofyllceller, dels stora, genomskinliga så kallade hyalinceller, som hålls utspända av fibrösa förtjockningslister och som vanligen har porer i väggarna. Hyalincellerna är alltid utspända, också vid torka, vilket gör att mossan kan suga upp och lagra stora mängder vatten. Sporkapslarna sitter på korta grenar och är nästan klotrunda. Vitmossor spelar en viktig roll i vegetationen i olika typer av våtmarker, till exempel på myrar, på stränder, i fukthedar och i sumpskogar. De är även viktiga torvbildare och har som sådana fått stor ekonomisk betydelse som bränntorv bland annat i vårt land. Torven är också ett betydelsefullt jordförbättringsmedel. Vitmossor har dessutom antiseptiska egenskaper och har använts bland annat i sårkompresser.