Tänk att få förmånen att gå i en skola som Sörgårdsskolan i Skillingaryd med en så fantastisk natur alldeles utanför klassrummen. Den lilla dammen och den slingrande bäcken genom Sörgårdsravinen inbjuder till naturstudier och naturupplevelser. Sedan några dagar har dammen fått fint besök och det riktigt myllrar av liv och rörelse i vattnet. Text och foto, Dan Damberg, 2008

Om man letar utmed stränderna på dammen så hittar man mängder med geléliknande klumpar med små mörka prickar inuti. Det är grodrom eller grodägg av vanlig groda, ”Rana temporaria”, som den heter på latin. Vanlig groda lägger sin rom i klumpar till skillnad från vår vanliga padda som lägger sin rom i strängar dock är det nästan omöjligt att skilja den vanliga grodans rom från, den nära släktingens, åkergrodans rom. Text och foto, Dan Damberg, 2008

Livets mirakel, ur dessa små mörka grodägg ska det om några veckor födas små grodyngel med huvud, svans och gälar. Gälarna kommer efterhand att ersättas av lungor, armar och ben kommer att växa ut och svansen kommer att ”tappas”. En ny vanlig groda har sett dagens ljus men många kommer att ”försvinna” på vägen fram hit. Som vattenlevande grodyngel äter de alger, växtdelar och smådjur, varför de fungerar som filtrerande renhållare i dammen. När de förvandlats och påbörjat sitt landliv äter de maskar, sniglar, spindlar och andra småkryp. Grodorna är dessutom själva omtyckta bytesdjur för en rad andra djur, till exempel olika smådäggdjur och fåglar. Text och foto, Dan Damberg, 2008

Det riktigt kokar i vattnet när grodorna leker och det är nästan omöjligt att komma dem riktigt nära för de är oerhört vaksamma. Minsta lilla ljud eller rörelse och de är borta på någon sekund. Om man då närmar sig vattnet och spanar ner mot bottnen ser man att de ligger långt där nere och kikar upp mot ytan för att se när faran är över för denna gången. Text och foto, Dan Damberg, 2008

Det verkar som de hela tiden vet att jag finns där någonstans för man känner sig iakttagen på något underligt vis, se bara på grodan i förgrunden och på hans kamrat uppe till vänster, visst tittar de på mig, eller? Alldeles under varje grodhuvud finns en hona i ett fast grepp och nya grodor produceras hela tiden. Grodornas massvandringar till lekplatserna sker oftast när det regnar och är mörkt. Under vandringen stannar de gärna till på vattenblanka vägar där de krossas av bilar. För att hjälpa grodorna har man på en del håll byggt särskilda grodundergångar, det är tunnlar som går under vägbanan. Dessa underjordiska övergångsställen räddar många grodor från att bli trafikdödade.
Grodor skyddas numera också av lagen. Det är inte längre tillåtet att hålla grodor i fångenskap. Däremot är det tillåtet att för studier samla ägg och yngel av vanlig groda, just den groda som finns i dammen. Dessa skall sedan snarast återutsättas där de samlades in! Text och foto, Dan Damberg, 2008

Mycket försiktigt gick jag ut i vattnet och lika sakta sänkte jag ner handen mot grodparet som låg på bottnen och när jag var bara några centimeter ifrån grep jag blixtsnabbt tag i dem så varsamt som jag bara kunde, för deras hud är mycket tunn och känslig. Jag lade dem mycket varsamt på gräset och undrade om jag kunde få ta några bilder och det gick bra. Herr och fru Vanlig groda blev ju riktigt bra på bild. Text och foto, Dan Damberg, 2008

Om man tittar noga under hanens vänstra öga kan man ana den mycket vackra blå strupen som han bär bara under leken. Detta skiljer honom från åkergrodans hane som blir vackert ljusblå över nästan hela kroppen. Det bästa sättet att skilja dessa nära släktingar åt är annars på spellätet, vanlig groda (på bilden) har ett knarrande läte medan åkergrodan säger ”voop, voop, voop” likt avlägset skällande hundar, och tro mig, här knarrade det ordentligt! Ni som bor i närheten måste bara gå och lyssna och titta på detta härliga skådespel, men vänta inte för länge för det tar snabbt slut och då får ni vänta till tidigt i april 2009. Text och foto, Dan Damberg, 2008

Vanlig groda, ”Rána temporária”, är en art i familjen äkta grodor. Den förekommer i stora delar av Europa och österut till Uralbergen. I Sverige saknas den bara i östra Småland och östra Blekinge samt på Öland och Gotland. Arten kan bli upp till 10 centimeter lång och är gul, grå, brun eller olivgrön med i regel mörka fläckar. Den liknar åkergroda men har bland annat mer avrundad nos.
Vanlig groda, på bilden, är i huvudsak landlevande och påträffas i vatten endast under parningsperioden. Förutom vanlig groda och åkergroda finns det i Sverige ätlig groda, långbensgroda, gölgroda och lövgroda till dessa får vi också lägga de nära släktingarna paddorna med vanlig padda, stinkpadda eller strandpadda och grönfläckig padda samt salamandrarna stor och liten vattensalamander eller vattenödla som de också kallas. Samtliga svenska grod-, padd- och salamanderarter är fridlysta!
Grodor är också vanliga fabeldjur, en känd groda är Kermit i Mupparna och en annan känd groda är vår egen Grodan Boll.
Grodor och paddor brukar också associeras med trolldom. En klassisk saga är Grodprinsen som handlar om prinsen som förvandlas till en groda och bara kan återställas av en kyss från en prinsessa. Enligt svensk folktro borde man undvika att skada en groda för det kunde ju vara en människa, till exempel en prins eller prinsessa, eller ett övernaturligt väsen som uppträdde i grodgestalt.
Ibland betraktades grodan som ett gårdstroll som man borde vara rädd om. En man, som ville vinna en flickas kärlek, skulle slå ihjäl en groda och ur dess skelett ta ett ben, som liknade en hake, samt fästa detta i flickans kläder. En person, som skilt orm och groda åt, ägde förmåga att lindra en barnaföderskas smärtor. Ordet groda i betydelsen "dumt yttrande" torde härröra från en folksaga om en flicka, ur vars mun det hoppade grodor då hon talade. Tänk vad man trodde märkliga saker förr i tiden.
Nej, nu får det vara nog, tycks grodhonan säga till mig, när hon höjer sin vänstra arm och hand i en avslutande gest och genast bär jag de bägge tillbaka ner i dammen och tackar för mig.
Text och foto, Dan Damberg, 2008