www.skillingaryd.nu Startsidan för natur I naturen med Dan Damberg www.skillingaryd.nu Startsidan för natur
| Vinterns biologiska mångfald vid Väderkvarnen, 23 februari 2008 |
| Inlagt 24 februari 2008 och kompletterat med de tre översta bilderna i krönikan, den översta färgbilden lades till den 10 mars 2008, den svartvita bilden på väderkvarnen med en person lades till den 25 september 2009 och den svartvita bilden med tre personer lades till den 12 januari 2014 |
| Text och foto: Dan Damberg |
 |
| En härlig skidtur till Bohult vid väderkvarnen år 1958. Från vänster: Karin Gustavsson, Eva Eliasson och Allan Gustavsson. Bilden är lämnad av Eva Eliasson. Denna bild är klickbar. (inlagd 12 januari 2014) |
 |
| Denna bild visar Sven-Olof Andersson från Vaggeryd, som tagit bilden med självutlösare. – Jag tror att året var 1955, berättar Sven-Olof. |
 |
| Alldeles i Bergetvägens förlängning åt söder ligger det berömda Väderkvarnsvärnet, dolt bland lövsly och en stor spärrgrenig gran. Vi befinner oss nu i Bohult på Skillingaryds skjutfält, en gång i tiden en av de större gårdarna på det som i dag är skjutfältet. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Även denna bild är tagen från norr men nu befinner vi oss alldeles intill det gamla bastanta betongvärnet. Upp till vänster på bilden, på betongkullen, fanns förr en målkuliss av bräder som liknade en väderkvarn, därav namnet Väderkvarnen. Enligt uppgift fanns rester av målkulissen kvar så sent som en bit in på 1970-talet. Bilder på detta är inte lätt att hitta men om någon av Er läsare vet var och om sådana finns meddela gärna mig detta så kan vi lägga in dessa i anslutning till denna krönika. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Värnet sett från väster mot öster och visst kan man med lite fantasi undra vad det ligger för hemligheter gömda i dess inre. Med ytterligare lite fantasi kan man kanske till och med tillåta sig att dra paralleller med de gamla djungeltemplen i Sydostasien, till exempel det gamla vishnuitiska templet, Angkor Vat, från mitten av 1100-talet, som ligger i nuvarande Kambodja. Nåja, jämförelserna är väl något överdrivna men om Ni går in i värnet, eller i andra värn på skjutfältet också för den delen, så kan Ni få se flera centimeter långa stalaktiter hängande från taken och ibland också centimeterhöga stalagmiter på golven och det är inte fy skam det heller. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Området alldeles söder om Väderkvarnen vid Bohult på Skillingaryds skjutfält är ett mycket intressant och vackert område med mycket död lövved av framför allt sälg, björk och asp. Här fann jag i dag ett antal spännande och rara arter såsom tegelticka, vinterticka, broskkrös och rosmossa. Bilden visar mängder med död sälgved som riktigt ”kryllar” av biologisk mångfald. I detta område träffar man också ganska ofta på järpen och den mindre hackspetten, ytterligare två rara arter inom Skillingaryds skjutfält. Text och bild, Dan Damberg, 2008. |
 |
Våren är här, sälgen blommar och även den meteorologiska våren är här. I Sverige har vi valt att använda kriteriet att det skall vara minst sju dygn i följd med dygnsmedeltemperaturer över noll för att det skall kallas vår. Det är då det första av dessa sju dygn som gäller som vårens ankomst. Bevis för detta kunde jag se i det underbart vackra vädret i det oerhört vackra området söder om Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält i dag och med detta resonemang som grund kan vi konstatera att våren kom för sju dagar sedan, det vill säga redan den 17 februari! |
 |
| Tegelticka, ”Daedaleopsis confragosa”, räknas som en utpräglat västlig art som är tämligen allmän på västkusten men i övriga Sverige, läs hos oss, är den sällsynt! Den växer från hösten till våren framför allt på sälg och går inte att äta. Bilden är tagen vid Väderkvarnen och svampen växer på, just, sälgved. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Tegelticka, ”Daedaleopsis confragosa”, har halvcirkelformade fruktkroppar som är mellan 8-15 centimeter breda. Ovansidan är ljust brun till mörkt vinröd samt ojämnt, fårat zonerad. Porlagret är vitt till vitgult med rosa ton och svampen får vid beröring vinröda fläckar. Tegeltickan har en nära släkting i skivtickan, ”Daedaleopsis septentrionalis”, men den växer i norra Sverige och mest på björk. Bilden är tagen vid Väderkvarnen. Text och bild, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Vinterticka, ”Polyporus brumalis”. Hatten är mellan 2–6 centimeter stor och 0,5 centimeter tjock, vanligen rundad och med ojämn, ofta inskuren kant, som på unga exemplar kan vara något hårig. Hattfärgen är mörkt gråbrun, ibland med svag purpurton och kontrasterande mot de vita, påfallande kantiga och kort nedlöpande porerna, vars storlek normalt är 3–4 per millimeter, men som vid foten kan bli mer utdragna och uppnå en längd av 1 millimeter. Foten är vanligen centralställd och upp till 4 centimeter lång och 6 millimeter tjock. Den är gråbrun men oftast ljusare än hatten samt otydligt fnasig till nästan slät. Fruktkropparna växer för det mesta enstaka, men i sällsynta fall kan flera hattar bildas utifrån en gemensam, grenad fotbas. Köttet är vitt, korkartat och upp till 3 millimeter tjockt samt något ljusare än rörlagret. Vintertickan växer på död, liggande lövved både i skogar och på öppna marker, i huvudsak under senhöst, vinter och vår. Den verkar vara ungefär lika vanlig i fuktiga miljöer som i beteshagar och på hyggen. Bilden är tagen vid Väderkvarnen. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
Här syns vintertickans, ”Polyporus brumalis”, porlager samt den håriga kanten. Bilden är tagen vid Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Text och bild, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Broskkrös, ”Exidia cartilaginea”, är en gelésvampart i gruppen basidiesvampar. Den växer på skadade grenar och stammar av björk och bildar där kuddlika, senare mer utbredda fruktkroppar som så småningom växer samman till större partier. Fruktkropparna, som kan påträffas från höst till vår och som kan bli upp till 5 centimeter tjocka, är sega och broskiga till geléartade med en rynkad, först vit, senare ockragul till kanelbrun ovansida. Fruktkroppens undersida är hårig och dess kant nästan alltid ljus. Arten finns tämligen allmänt till mindre allmänt i hela Sverige. Bilden är tagen på en björklåga vid Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Text och bild, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Tät franslevermossa, ”Ptilidium pulcherrimum”, är en art i släktet bladlevermossor med stam och blad. Bladen är djupt delade i 2–3 flikar med mycket smala tänder i kanterna vilket gör att de därför ser fransiga ut. Bladens stipler påminner till utseendet om bladen. Båda arterna ur släktet ”Ptilidium”, tät franslevermossa och franslevermossa, växer på marken, på levande eller döda träd och på sten dock växer tät franslevermossa mestadels på ved av gran och björk. Franslevermossan är en av de vanligaste levermossorna i Sverige och den finns över hela landet ända upp i fjälltrakterna. Den växer på mager mark och påträffas framför allt på torr till fuktig hedmark, där den kan bilda decimeterstora, nästan rena bestånd eller vara insprängd bland andra mossor i barrskog, på sandmark och på mossar. Arten är vanligen rödbrun men blir på skuggiga ställen mer grön. Sporkapslar förekommer sällsynt tidigt på året. Bilden är tagen på en björklåga vid Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Rosmossa, ”Rhodóbryum róseum”, växer helst något näringsrikt i skogsmark men den bildar sällan rena tuvor utan växer ofta blandad med andra mossor. Detta kan göra att man ofta missar den fast den är relativt vanlig. Den är tämligen allmän i hela Norden och en karaktärsart för ängsgranskogar. Personligen tycker jag att rosmossan är en av våra absolut vackraste mossor. Bilden är tagen vid Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Mångfruktig vägglav, ”Xanthória polycárpa”, är en mycket vackert guldfärgad lav som växer på kvistar av buskar och träd av bland annat asp men också på död ved. Den är vanlig i södra Sverige men saknas i norra Sverige. Bilden är tagen vid Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Text och foto, Dan Damberg, 2008. |