I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Skillingaryds skjutfält, januari 2008
Inlagt 1 februari 2008
Äntligen kom en sådan där härlig dag med klarblå himmel och bara några få minusgrader.
Skjutfältets ljunghed visade sin allra bästa januarisida och bara några ögonblick innan jag tog bilden flög tjugoen orrar lågt över ljungen mot öster. Snart är det dags för det årliga orrspelet!
Talgoxar, blåmesar, entitor och talltitor sjöng intensivt under förmiddagen. Den lilla gråvitsvarta fågeln i björken vid Väderkvarnen i södra delen av Bohult på skjutfältet är en talltita, ”Parus montanus”, och locklätet är lätt att lära sig ”ti ti täääh täääh”, så även sången ”tiu tiu tiu tiu”, en vemodig räcka toner.
Samma talltita som på bilden innan och ett klassiskt ornitologiskt problem, hur man ser skillnad på talltita och entita, ”Parus palustris”? Ett bra sätt är att lägga märke till det ljusa stråket längs vingens armpennor, som på denna bild syns tydligt, och som tyder på talltita.

Visst är den välkamouflerad, den lilla talltitan, där den sitter bland gråa lavar och björknäver, och det är tur för den är ett begärligt byte för sparvhöken, ”Accipiter nisus”, som jagar i omgivningarna.
Ett annat kännetecken på talltita, i kombination med den ljusa vingpanelen, är det förhållandevis stora huvudet med de vitare kinderna som syns relativt tydligt på bilden.
Annars är det locklätena och sången som är de stora och helt avgörande artskillnaderna, talltitan lockar ”ti ti täääh täääh” och sjunger vemodigt ”tiú tiú tiú tiú” medan entitan lockar med ett explosivt ”titsiä” och sjunger vanligtvis med ett upprepat ”tjypp tjypp tjypp tjypp” alternativt lite svartmeslikt ”víta víta víta víta”. Tro det eller ej men det går faktiskt att lära sig skillnaden.
Götaströms bruk får hammarprivilegium vid Lagan 1672 och bedriver verksamhet fram till den 14 juli 1893 då staten köper området till skjutfält för Smålands artilleriregemente till ett pris av 51 530 kronor. Visserligen fortsatte hamrarna att slå ännu några år, men i praktiken var bruket dött. Bo Stråth skriver i boken ”Mellan Härån och Rasjön”, 1978,
”Framflyttningen av det svenska stormaktsväldets positioner under 1600-talet fordrade tillgång på järn i riklig mängd. Järn behövdes som råvara för bl.a en växande vapenproduktion. Detta gällde inte bara Sverige. Den svenska järnexporten utvecklades snabbt. Vid 1700-talets mitt tillverkades mer än en tredjedel av världens tackjärn i Sverige.
Det var framför allt stångjärnssmidet som utvecklades raskt. Denna teknik krävde anläggningar av helt annat slag än tidigare. Stångjärnshamrarna blev utmärkta investeringsobjekt för kapitalstarka och initiativrika företagare.
Det är verkligen inte lätt att se spåren efter mer än 220 år av brukshistoria när man idag ser ut över det som en gång var Götaströms järnbruk. Fotot är taget från öster mot väster där fordom den gamla dammvallen gick.
När jag vänder mig mot söder efter att ha fotograferat Götaströms järnbruk så står hon där denna ståtliga älgko, ”Alces alces”. Som tur var hade jag kameran i ”skottläge” för hela denna vackra scen var över på bara några sekunder. I Sverige har en älgko vanligen en boghöjd mellan 150–170 centimeter, en älgtjur mellan 180–210 centimeter. Som mest kan en älgtjur uppnå en boghöjd på 230 centimeter. Medelvikten på hösten ligger i Sverige för en älgko på cirka 350 kilo och för en tjur på omkring 450 kilo. Tjurar på 600–700 kilo är emellertid inte ovanliga och de tyngsta kända älgtjurarna i Sverige vägde nära 1.000 kilo.