Ärgnål, ”Chaenotheca furfuracea”, lever i skuggig miljö på rötterna av rotvältor. Man upptäcker den vanligtvis som en grönaktig beläggning och om man då tittar närmare ser man strax dessa fantastiska små ”knappnålar”. Dessa är egentligen sporkapslar och innehåller miljontals små sporer som ska sprida arten vidare. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Ärgnål, ”Chaenotheca furfuracea”. Här ser man tydligt de cirka 3 millimeter stora ”knappnålarna” med sina grågröna skaft och bruna huvuden. Med lite fantasi liknar det en uråldrig och främmande skog som växer i en dramatisk bergbrant men i själva verket är scenen inte mer än någon kvadratdecimeter stor och bergbranten är en av de största granrotvältorna i Bohult på Skillingaryds skjutfält. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”, är en ovanligt vacker ticka med sin starka, just, cinnoberröda färg som är extra tydlig på undersidan, som nästa bild visar. Färgämnet heter cinnabarin och släktet ”Pycnóporus” har bara denna enda art i hela Europa. Den växer på döda stammar av lövträd, helst björk och rönn, i detta fallet på en björklåga vid Bohult på Skillingaryds skjutfält. Den räknas numera som tämligen allmän från att ha varit ovanlig, detta beror troligtvis på det moderna skogsbruket då svampen föredrar de solöppna platser som bland annat hyggen kan erbjuda. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Cinnoberticka, ”Pycnoporus cinnabarinus”.Här ser vi den kraftigt cinnoberröda undersidan med de kantiga porerna där sporerna bildas. Cinnobertickan växer mellan höst och vår och milda vintrar som denna kan de uppträda i relativt stora antal hos oss, inte minst på skjutfältet. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Rosettbrosklav, ”Ramalina fastigiáta”, tillhör släktet brosklavar, på latin Ramalina. Släktet omfattar cirka 150 arter över hela världen, varav 15 arter finns i Norden. De är busklika med tillplattade grenar och till sin konsistens broskartade. De växer upprätt eller hängande på klippor eller trädstammar och är till färgen gröngrå. Fruktkropparna är gulaktiga. Till släktet hör bland annat brosklav, rosettbrosklav (bilden), mjölig brosklav, spatelbrosklav, fågeltoppsbrosklav, strandbrosklav och trådbrosklav, den sistnämnda numera starkt utrotningshotad. Bilden är tagen vid Bohult, Skillingaryds skjutfält i februari 2008. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Cypressflätan, ”Hypnum cupressiforme”, och dess sporkapslar draperar asparna vid Bohult och gör att stammarna blir som små konstverk. Enligt Nationalencyklopedin är en sporkapsel eller ett sporhus, hos bland annat mossorna, den delen av den könlösa generationen, sporofyten, vari sporerna bildas. Sporkapseln sitter vanligen, via ett skaft, med foten fästad på mossplantan, gametofyten. Sporkapslarna varierar till utseendet och är viktiga systematiska karaktärer vid en artbestämning. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

”Död ved lever”, den gamla devisen från tiden som fältbiolog, betyder kort att mängder av olika livsformer är beroende av den döda veden för sin fortlevnad, inte minst insekter och svampar. Död ved är dock en ständig bristvara i våra skogar och många av våra rödlistade arter av bland annat skalbaggar och svampar är just beroende av den döda veden. Bilden visar en sälglåga, ”Salix caprea”, med spår efter en spillkråka vid Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Här har den förmodligen kalasat på en fet larv av videbock, ”Lamia textor”, som är en art i skalbaggsfamiljen långhorningar, i Sverige funnen norrut till Norrbotten. Den är 18-28 millimeter lång, kraftigt byggd och svart och har oftast små grågula hårfläckar på täckvingarna. Antennerna är kortare än kroppen. Videbocken är ett nattdjur, som oftast ses trögt krypande på marken. Larven lever i frisk, saftig ved i rötter och stammar av popplar och videarter av släktet Salix. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Vackert grönfärgad sälggren vid Bohult efter ett angrepp av svampen blek grönskål, ”Chlorociboria aeruginosa” eller den nära släktingen grönskål, ”Chlorociboria aeruginascens”. Det är svamparnas mycel som färgar veden grön. Mycel kommer av nylatinets mycelium som i sin tur kommer av grekiskans myklis som betyder just svamp. Mycelet är svamparnas vegetativa hyfer, som i flertalet fall är ofärgade (dock inte hos grönskålarna på bilden), förgrenade, hopfiltade och fleråriga. Hos vissa lägre svampar är hyferna flerkärniga och saknar tvärväggar, medan de hos övriga har tvärväggar, med vanligen en eller två kärnor per cell. Hyfernas väggar består av kitin, för övrigt samma ämne som bland annat bygger skalbaggarnas yttre skelett och undantagsvis av kolhydraten cellulosa. Även svamparnas fruktkroppar består mer eller mindre av omvandlat mycel. Mycelet breder ut sig i eller på sitt substrat och avsöndrar där enzymer, som bryter ned substratet till den näringslösning som svamparna lever av. Denna process är livsnödvändig för ekosystemen genom att den bryter ned död organisk substans i naturens normala kretslopp men den orsakar också ofta röta och förruttnelse, inklusive olika sjukdomar hos växter, djur och människor. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Broskboll, ”Tremella encephala”, är en parasitsvamp som kan bli upp till 4 centimeter bred och med hjärnlikt vindlad yta, konsistensen är geléaktig och färgen varierar mellan vitaktig, hudfärgad och till, som i detta fall, svagt orangegul. Bilden är tagen på en grangren i närheten av Väderkvarnen på Skillingaryds skjutfält. Apropå det märkliga artnamnet broskboll så hade Sveriges Natur en artikel för några år sedan då man presenterade en lista över mer eller mindre vackra, tokiga och/eller lustiga namn på arter i vår svenska natur som till exempel dyngplätt-svamp, kompostkrypare-skalbagge, käftlöpare-skalbagge, paddfot-växt, sumpgump-fjäril, havsängel-fisk, rosendun-alg, paddtorsk-fisk, lergök-tagghuding, luden sjöpung-ryggsträngsdjur, randig sjökock-fisk, klykskrabb-fisk, krulltrassel-alg, knorrhane-fisk, skoläst-fisk, rysk högstjärt-fjäril, päronbuckla-svamp, slemskräling-svamp, vithuvad skräpmal-fjäril, tvivelaktigt ugglemott-fjäril och trött säckmal-fjäril. I den samlingen artnamn passar namnet broskboll väl in, eller hur? Text och foto, Dan Damberg, 2008.