Grävlingen, ”Meles meles”, är en art i rovdjursfamiljen mårddjur. Den blir 67–90 centimeter lång, har 11–20 centimeter lång svans, gråspräcklig ovansida, svarta ben och undersida och huvudet längsbandat i svart och vitt. Öronen är korta och svansen mycket kort för att vara ett mårddjurs.
Grävling lever framför allt i områden med skog, helst lövskog, som omväxlar med gräsmarker och odlad mark och där marken är lätt att gräva i eller det finns gott om naturliga håligheter där den kan ha sitt bo. Boet, som kallas gryt, har många ingångar, och i detta lever ibland flera vuxna grävlingar tillsammans, varvid bara en eller ett par av honorna får ungar.
Födan består av daggmaskar, ägg, smågnagare, kaninungar, insekter, sniglar och på hösten även mycket växter, bland annat havre och frukt.
Under vintern kommer grävlingen bara ut vid mildväder vilket den gjorde i lördags, läs den 2 februari, vid Spännebergens västra sida på Skillingaryds skjutfält. Arten förekommer i Sverige norrut till södra Norrland, dessutom i större delen av Europa och österut till Japan.
En utbredd tro har varit att en grävling som biter en människa i benet inte släpper taget förrän den hör benpipan krasa sönder. Därför skulle man vid grävlingsjakt stoppa äggskal, träkol eller hyvelspån i stövlarna och därmed lura grävlingen. Grävlingens ister hade vidsträckt användning i folkmedicinen som sårsalva, på värkande leder m.m. och användes att smörja seltyg och stövlar med. Rökt grävlingsbog och skinka åts gärna, liksom stekta ungdjur, men i somliga trakter ansågs grävlingsköttet över huvud taget inte vara ätbart.

Hassel är oftast en stor mångstammig buske, men kan i sällsynta fall bli trädformad. Unga skott är borsthåriga och har rödbruna körtelhår. Vinterknopparna är strödda, korta och trubbiga, bruna eller gröna; hanhängena övervintrar nakna. Bladen är stora, nästan runda, vasst dubbelsågade och mjukhåriga, bladbasen är symmetrisk och hjärtlik.
Hasseln blommar mycket tidigt på våren, ibland redan i januari då snön fortfarande ligger, vilket bevisas här då bilden togs vid Bohult lördagen den 2 februari i ett strålande väder med blå himmel och bara någon minusgrad. Honblommorna är vindpollinerade och är vid blomningen inneslutna i knopparna och bara de vackert röda, trådlika märkena sticker ut. Hanblommorna sitter i långa, gula hängen som utbildas redan under sommaren för att följande vår finnas färdiga att slå ut och sprida sitt pollen.
Hassel är mest känd för sina välsmakande frukter, hasselnötterna. Dessa sitter i grupper, var och en omsluten av flikiga svepeblad. Hasselnötterna sprids ofta med möss, ekorrar och nötskrikor. Hassel är mångformig och former med flikiga blad eller ljust rödbruna blad är kända.
En hassel blir vanligen tre till fyra meter hög, men trädformade hasslar kan bli upp till tolv meter. Den största hasseln fanns i Näsums socken i Skåne, den hade en stamomkrets på 219 centimeter. Äldsta kända hasseln fanns på Sundstorpsgård i Kalmar län, den hade minst 90 årsringar då den dog.
Hassel är en värmekrävande sydlig växt och finns i större bestånd endast upp till Bergslagen. Enstaka förekomster finns dock ända upp till Örnsköldsvik. Den kräver god jordmån och bildar ofta rena bestånd, hässlen, med en speciell lundflora med arter som blåsippa,”Hepatica nobilis” och vätteros, ”Lathraea squamaria”.
Den första fynduppgiften från Sverige är från medeltiden. Att plocka hasselnötter ingår inte i allemansrätten, så om man vill plocka nötter måste man först ha markägarens tillstånd. Redan på medeltiden var det förbjudet att plundra hasselskogar, men "man hade dock så pass mycket undseende med den begärelse, som anblicken af nötklasarne måste väcka, att det, enligt Östgöta- och Skånelagarne var vandraren medgifvet att plocka så mycket, att han dermed kunde fylla hatten ända upp till hattbandet eller vanten ända upp till öppningen för tummen.", så skriver Hildebrand i boken ”Sveriges medeltid”, 1879.

Vinternagelskivlingen, ”Flammulina velutipes”, är en art i gruppen basidievampar. Den har 2-5 centimeter vid, tunn, seg, klibbig eller slemmig, mer eller mindre utbredd och röd, rödgul eller brungul hatt. Hattkanten är i väta något strimmig. Skivorna är vita-gulvita. Den 3-8 centimeter långa, 4-6 millimeter breda och böjda foten är mörkbrun och sammetsluden men närmast hatten ljusgul.
Arten, som är ätlig och som blir godast knaprigt hårdstekt, påträffas tuvad på stammar, stubbar och rötter av lövträd, främst under vintern men ibland också under hösten. Svampen tål minusgrader och tinar vid töväder upp och fortsätter då att växa. Den är allmän i hela Sverige. Arten kan förväxlas med den giftiga arten svavelgul slöjskivling, så var försiktiga. Bilden är tagen på en sälglåga vid Bohult lördagen den 2 februari 2008.

Här kan man se vinternagelskivlingens mörka, sammetsludna fot som är tydligt gulaktig närmast hatten och att svampen är frusen syns också på istapparna i hattkanten. Bilden ger nästan ett intryck av att svampen svävar över snön, ett optiskt fenomen som just snön bjuder på.

Trädkrypare, tillhör familjen ”Certhiidae”, och är tättingar med sex arter i norra halvklotets tempererade områden. De är 12–15 centimeter långa och gråbruna med vita fläckar på översidan, jämnfärgat ljusa undertill. De har tunn, något nedåtböjd näbb, korta ben samt liksom hackspettar styva stjärtfjädrar som stöd mot trädstammar vid klättring. De lever i skogar och söker efter insekter och spindlar på karakteristiskt sätt genom att ta sig uppför trädstammar och leta i barkskrevor. De lägger 3–9 vita ägg i ett bo mellan bark och trädstam.
Arten trädkrypare, på bilden, som är tagen på Berget vid Väderkvarnen, ”Certhia familiaris”, på latin, häckar i skogar och parker, oftast med inslag av barrträd, i Europa (nästan hela Sverige) och Asien österut till Japan. Den tar sig alltid uppåt längs en trädstam när de letar föda och kan inte som nötväckor klättra med huvudet nedåt. Den tunna, böjda näbben är ett utmärkt redskap att plocka fram smådjur bland barkskrevorna med.

Lunglaven, ”Lobaria pulmonaria”, är en art i gruppen bladlavar. Den kan bli flera decimeter stor. Ovansidan är grågrön med åsar som har mjöliga bildningar, soral, eller stiftlika utskott, isidier. Undersidan är brun och hårig med kala fläckar. Laven växer på stammar och grenar av lövträd eller mer sällan på klippor och föredrar fuktiga, skuggiga miljöer.
Den förekommer över hela Sverige men har minskat oroväckande i frekvens under senare år på grund av bland annat luftföroreningar och modernt skogsbruk. Den har dock livskraftiga och till och med ökande förekomster bland annat vid Bohult på Skillingaryds skjutfält där bilden är tagen och där substratet är en gammal, kraftig asp med krokodilbark.
Lunglaven har fått sitt namn av att den har vissa likheter med en lunga och troddes förr ha egenskaper som botade lungsjukdomar, enligt signaturläran som bygger på det faktum att ett föremåls yttre utseende överensstämde med dess verkan, särskilt som läkemedel, enligt principen "lika botar lika". Läran har sin grund i naturfolks tänkande och i antik filosofi och levde länge kvar i den äldre botaniken, där man ansåg att en växts färg, form, lukt, smak eller namn hade samband med växtens medicinska verkan. Signaturläran utformades slutligen av Paracelsus på 1500-talet. Blåsippans "leverflikiga" blad användes mot leversjukdomar, orkidéernas knölformiga rötter mot testikelbesvär, den gulsaftiga skelörten mot gulsot, ögontröst (ögonlika blommor) mot ögonsjukdomar och växter med slingrande rötter mot ormbett m.m.

En härlig gammal aspbjässe med idel ädel lav-adel i form av lunglav och grynig filtlav. Bilden är tagen vid Bohult på Skillingaryds skjutfält. Var rädd om dessa fantastiska natur- och kulturmiljöer, de är några av de finaste vi har i Vaggeryds kommun!

Musslingar är det gemensamma namnet på ett stort antal vedberoende, vanligen sinsemellan obesläktade basidievampar vilkas fruktkroppar oftast är musselformiga och saknar fot eller har excentrisk eller snett kantställd fot.
I Sverige finns ett dussintal släkten representerade. Bland arterna, som mestadels förekommer på murkna stubbar, stammar och grenar, kan nämnas björkmussling på bland annat björk, korkmussling på ek och vedmussling på barrträd, i detta fallet, på bilden, en av Gudrun 2005 fälld gran alldeles norr om Bohult på Skillingaryds skjutfält. Dessa svampar är sega till hårda, liknar tickor och orsakar kraftig röta. Mjuka fruktkroppar har till exempel grön-, kantarell-, mjuk-, och ostronmussling på lövträd samt vinter- och vedmussling på barrträd, som vi kan se på bilden.
Vedmusslingen, ”Gloeophyllum sepiarium”, är tyvärr en svår skadegörare på stolpar och annat behandlat virke. Av de svenska arterna rekommenderas endast ostronmussling som matsvamp, och den odlas även kommersiellt. Den mest kända musslingen som matsvamp är dock den japanska shiitakesvampen.

Den underbart vackra undersidan på vedmusslingen med de vackert färgade och labyrintiska lamellerna. Vackert men skadligt, skönheten och odjuret i en och samma gestalt.