I slutet av augusti och början av september blommar ljungen på Skillingaryds skjutfält och den stora och mäktiga ljungheden färgas alldeles rödlila. Natursceneriet som bildas av den rödlila ljungen, den klarblå himlen en solig dag och den mättat gröna tallmons raka furor är vackert som en tavla. Under denna period har humlor, getingar och bin bråda dagar för att samla nektar och pollen och det är inte svårt att komma dem nära för ett fotografi, se bildens mitt.

Ordet humla har sitt ursprung i yngre fornsvensk tid som ”humbla” och detta har ett gemensamt germanskt ordursprung av ljudhärmande, onomatopoetisk karaktär. Ordet geting har troligtvis också sitt ursprung i yngre fornsvensk tid då den kallades ”getunger”. Förstavelsen ”get” kommer troligen efter formen på antennerna, grundbetydelsen blir då helt enkelt ”liten get”. Ordet bi förekommer sedan äldre fornsvensk tid som ”bi”, ”by” och har ett gemensamt germanskt ordursprung som troligtvis är ljudhärmande med betydelsen ”surr”.

Ljunghedens och Skillingaryds skjutfälts stora insektsraritet så här långt är det lilla och relativt nyupptäckta silversandbiet, ”Andrena argentata”. Dessa har en mycket stor population, eventuellt den största kända i Sverige, ute i sanden på ljungheden men också inom de södra delarna av Skillingaryds skjutfält. Vårt skjutfält visar med andra ord upp särskilt stora kvalitativa värden, som gör att det alltså även i ett nationellt perspektiv tillhör de mest skyddsvärda områdena för insekter i allmänhet och dessa insekter inom gruppen gaddsteklar i synnerhet. Fynden av vägsteklarna, ”Evagetes subglaber” och ”Priocnemis gracilis” samt det redan nämnda silversandbiet, ”Andrena argentata”, liksom anmärkningsvärt stora populationer av en rad andra exklusiva arter, bidrar till detta samlade omdöme.

Det finns 63 arter av sandbin inom släktet, ”Andrenidae” i Sverige och dessa är små till stora bin som anlägger bon i olika typer av sandmarker, där en del arter kan bygga upp stora populationer som med sina små ”mullvadshögar” kan utgöra ett iögonfallande inslag på lämplig mark. En relativt stor del av arterna i denna familj har utvecklat ett specialiserat beroende till en eller några få pollenväxter, vilket gör att de ställer särskilt stora krav på sina livsmiljöer. Pollen samlas på särskilda hårkammar på bakbenen (se bilden) och kan av de större arterna vid behov transporteras några hundra meter från växten till boet.

Silversandbi, ”Andrena argentata”, enligt Artdatabanken rödlistad som sårbar (VU), förekommer i olika typer av öppna sandmiljöer, till exempel sandiga hedar som här, kustdyner och på flygsand. Arten har gått tillbaka i delar av Europa och även i Sverige har antalet aktuella fyndlokaler minskat på senare år. Silversandbiet uppges vara polylektiskt dvs. samlar pollen från olika växtfamiljer, och som pollenkällor uppges bland annat flockblomstriga växter, fibblor och ljung.

Silversanbiet är väl spritt på Skillingaryds skjutfält och inte mindre än 220 exemplar noterades spridda över alla inventerade lokaler, såväl på den stora ljungheden som på de avgränsade sandlokalerna inne i tallskogen i skjutfältets södra del, enligt Niklas Johansson på länsstyrelsen i Jönköping. Skillingaryds skjutfält har en unik kombination av kontinuerlig markstörning tack vare den militära verksamheten och en storlek och variationsrikedom som ger stort utrymme för naturlig metapopulationsdynamik bland gaddsteklar och andra insekter. (Metapopulation beskriver en population av populationer, en population av en organism som inom ett område eller region är uppdelad i mindre delpopulationer mellan vilka det förekommer utbyte och spridning av individer. Dynamik betyder i detta sammanhanget, inneboende förmåga till förändring, spridning.)

Med tanke på de utomordentligt stora faunistiska värden som har upptäckts på Skillingaryds skjutfält är det självklart mycket angeläget att området även i framtiden sköts på ett sätt som gynnar den värmekrävande sandmarksfaunan. Man kan inte nog betona den stora betydelsen som militära skjutfält har för att bibehålla en insektsfauna som i övriga delar av landskapet generellt har drabbats hårt av upphörd hävd och minskat markslitage.
För Er som vill läsa mer om skjutfältets rara insektsfauna kan jag rekommendera följande kompendium från Länsstyrelsen i Jönköpings län, ”Gaddsteklar på sandmarker i Jönköpings län”, meddelande nr 2006:, där omslagsbilden är tagen av mig i norra delen av ljungheden sommaren 2006 och där man kan se tusentals bon av silversandbiet i den lösa och fina sanden.

Ljungögontrösten, ”Euphrasia micrantha”, är en annan hotad art som dock fortfarande håller stora och rika populationer inom framförallt ljungheden på Skillingaryds skjutfält. Arten som klassas som konkurrenssvag är annars på kraftig tillbakagång bland annat på grund av igenväxning och övergödning. Måste faktiskt tillstå att en vackrare blomma sällan ses i vår natur. Den blommar samtidigt med ljungen så passa på att göra ett besök för snart är blomningen över för denna gång.

Ljungögontrösten är sällsynt och dessutom svår att upptäcka. Den förekommer från Skåne till Värmland men fanns tidigare upp till Jämtland. Den växer tillsammans med ljung i öppna solbelysta lägen på torr, sandig och kalkfri mark, på stigar, hedar och klippstränder. Arten är, som redan sagts, konkurrenssvag och har försvunnit från många kända växtplatser. Den första fynduppgiften är från Halland och publicerades redan 1818. Det latinska artnamnet micrantha betyder småblommig och kommer av grekiskans mikros för liten och anthos för blomma. "Beröms at in- och utwärtes bruka uti ögonsjukdomar; örtsaften utpressad at insläppa i ögat, och nyttjas örten som Thee eller pulwer:" Ur Anwisning til Wäxt-Rikets kännedom av Carl Fredrik Hoffberg, 1792.

Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll. I äldre tid nyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken. Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade vegetationstypen. Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar, tyvärr.