De gamla stridsvagnvraken av en engelsk Centurion och en sovjetisk T-55:a som står nordost om ljungheden, upp emot Mellersta Boglös, på Skillingaryds skjutfält, påminner om ekon från det kalla kriget och borde väl egentligen tas bort och återvinnas.

Centurionen, på bilden, är en brittisk stridsvagn som utvecklades under andra världskriget och dess namn kommer från latinets centuria som var den huvudsakliga officersgraden i romarrikets arméer, ytterst kommer dock ordet från centum för hundra. Den började levereras i slutet av kriget men kom inte i strid. Den framsynta konstruktionen var dock väl lämpad för uppgradering och modernisering vilket utgjorde en viktig faktor för modellens långa livslängd. Vagnen anskaffades av många länder och kom att bli en av de vanligaste stridsvagnsmodellerna världen över.

Centurionen ingick i det svenska försvaret från 1953 tills dess att den successivt ersattes av den tyska Leopard 2-stridsvagnen, som på svenska kallades Strv. 121 och Strv. 122. Centurionen användes så sent som 2006 i Israel-Libanon kriget, men då i starkt modifierade och moderniserade versioner. I svenska försvaret fanns den i fyra versioner, Strv. 81, Strv. 101, Strv. 102 och Strv. 104.

I början av 1950-talet började den svenska armén att titta efter en ny stridsvagn för att ersätta den gamla Strv. m/42 som blivit omodern. Bland annat testades den franska AMX-13 men ÖB, generalen Nils Swedlund, ville hellre ha en stridsvagn med tjockare pansar för att klara av hotet från taktiska atomvapen.

Den 1 december 1952 fattades beslutet att köpa Centurionen och en order lades på 80 vagnar av modellen Centurion Mk III. De första vagnarna kom till Sverige i maj 1953 vilket var 5 år tidigare än planerat. Stridsvagnarna levererades till Skånska dragonregementet i Hässleholm, P2, under beteckningen Strv. 81. Numret 81 kom från att det var den första stridsvagnen med kaliber över 80 millimeter.

År 1954 inköptes ytterligare 160 exemplar för att uppdatera brigaderna med nyare vagnar. Dessa vagnar var det främsta vapnet fram till början av 1960-talet. Då blev de äldre Centurionvagnarna ombyggda, modifierade och fick beteckningen Strv. 102.

År 1958 beslutades om inköp av 110 vagnar av typen Centurion Mk X med 10,5 centimeters kanon. Den svenska beteckningen blev Strv. 101 då det var den första stridsvagnen med kaliber över 100 millimeter. Under perioden 1964 till 1966 ombeväpnades samtliga Sveriges 240 exemplar av Strv. 81 med en 10,5 centimeters kanon och gavs då beteckningen Strv. 102.

År 1980 fattade armén beslut om att börja skrotningen av Centurionvagnarna i syfte att ersätta dem med en ny svensktillverkad stridsvagn. Beslutet upphävdes dock 1982 i väntan på den nya vagnen och det visade sig vara tur, för senare på 1980-talet beslutade regeringen att ingen ny vagn skulle inköpas före år 2000. Således var modifiering nödvändig och ett antal Strv. 102 uppgraderades till Strv. 104. Modifieringarna var, laseravståndsmätare och kalkylator för bättre skjutförmåga, tilläggsskydd med extra pansar och reaktivt pansar med ökad skyddsnivå som följd samt en ny dieselmotor och en automatväxellåda för väsentligt ökad rörelseförmåga.

Då ersättaren, den tyska Leopardstridsvagnen, Leopard 2, som på svenska fick beteckningarna Strv. 121 och Strv. 122, började levereras skrotades så de kvarvarande Strv. 101 och Strv. 102. De återstående exemplaren av Strv. 104 placerades i den mekaniserade brigaden vid P18 på Gotland. Besättningen i en Centurion bestod av förare, skytt, laddare och vagnchef, totalt fyra personer.

Första gången den sattes in i strid var i Koreakriget mellan 1950 och 1953. Centurionen har sedan bland annat använts i följande krig, Indien 1965, Sexdagarskriget, även kallat 1967 års arabisk-israeliska krig, Jom Kippur-kriget eller det arabisk-israeliska kriget 1973, Vietnamkriget 1959–1975, inbördeskriget i Angola under 70-talet och första Gulfkriget mellan Iran och Irak 1980-1988.

Stridsvagnen till vänster på bilden är en T-55:a, en sovjetisk stridsvagn som tjänstgjorde i första linjen i dess försvar mellan åren 1947–1962. Stridsvagnen kom att få stor spridning under det kalla kriget och är ännu i tjänst idag hos flera länders arméer. Denna stridsvagn är den mest tillverkade stridsvagnen genom historien med sammanlagt mer än 95 000 enheter.
Tiotusentals T-55:or tillverkades i Sovjetunionen mellan åren 1958-1979. Stridsvagnen producerades också i Polen, Kina, Tjeckoslovakien och i Rumänien. I Kina utvecklades modellen ytterligare till Typ-69, som än idag tillverkas för exportmarknaden, samt Typ-79, en version som var utrustad med en 105 millimeters kanon.

Mellan åren 1990 till 2000-talet såldes hundratals restaurerade och uppgraderade T-55:or av Bulgarien, Tjeckien, Israel, Slovakien, Polen, Ukraina och Vitryssland till mindre utvecklade länder som sökte efter tjänstdugliga stridsvagnar, däribland Angola, Azerbajdzjan, Kambodja, Etiopien, Georgien, Lettland, Makedonien, Sri Lanka, Sudan, Uganda, Uruguay och Jemen.
Stridsvagnsmodellerna T-54 och T-55 anses vara den mest producerade stridsvagnen i världen genom tiderna och är än i dag den vanligaste stridsvagnen i världen.

När vi talar om stridsvagnar i det svenska försvaret under det kalla kriget får vi naturligtvis inte glömma bort vår egenhändigt utvecklade Stridsvagn S eller Strv. 103.

I mitten av 1950-talet började den svenska armén diskutera utvecklandet av en ny stridsvagn för att kunna ersätta Centurionstridsvagnarna. Volvo och Bofors lade fram ett förslag vid namn KRV men det förslaget ansågs vara för dyrt. Hösten 1956 lades dock ett nytt förslag fram av Sven Berge som var överingenjör vid stridsfordonsbyrån på dåvarande armetygförvaltningen. Detta förslag gick ut på att kostnaden skulle vara så låg som möjligt, med andra ord skulle man ta bort tornet på stridsvagnen vilket dessutom skulle göra vagnen mycket lättare och enklare att manövrera.

Konceptet väckte intresse hos Bofors som 1958 fick uppdraget att bygga en prototyp. Mellan åren 1967 till 1971 levererades 290 exemplar av Stridsvagn 103 eller Stridsvagn S till den svenska armén. Den maximala produktionstakten var 7 vagnar per månad och Stridsvagn 103/S kom att tillföras pansarbrigaderna vid P2 i Hässleholm, P4 i Skövde, P5 i Boden och P7 i Revingehed.

Stridsvagn 103/S var, som sagt, utvecklad speciellt för svensk försvarsstrid och hade inget torn vilket gav den en mycket låg profil, se bilden. Kanonsiktet var därför kopplat till vagnens styrning så att hela fordonet vreds för att rikta kanonen i sidled medan kraftig hydralik höjde och sänkte vagnen för att rikta kanonen i höjdled. Stridsvagnen kunde dessutom framföras flytande i vatten med en hastighet av 6 knop. Åsikterna om huruvida Stridsvagn 103/S var en framgång eller ett misslyckande går dock isär.