Ljungheden är här fotograferad i ett härligt oktoberljus och sedd från General Sparres väg upp emot Spännebergen. Det är verkligen, som jag skriver i rubriken, ”Överraskningarnas hed och mångfaldens fält”, då man ofta, för att inte säga alltid, hittar ny och spännande biologisk mångfald inom Skillingaryds skjutfält. Att området dessutom är fullt av gammal kulturhistoria med allt från gamla bunkrar och värn till rester av torp, gårdar och backstugor gör att man befinner sig i ett jättelikt uteklassrum där man kan lära sig kunskaper inom, snart sagt, alla ämnesområden.

Appropå General Sparre och Sparrevägen, Ulf Lars Carlsson Sparre, född den 10 februari 1864 i Göteborg och död den 7 juli 1947, var en svensk friherre och generallöjtnant. Han var son till överdirektören Carl Henrik Ulfsson Sparre, 1832-1873, och Emilie Henrietta Antoinetta Rudolfina Cederström, 1832-1926, och brorson till landshövdingen Knut Sparre och kusin till generallöjtnanten Carl Sparre. Han var från 1890 gift med Dagmar Sandströmer.

Han blev underlöjtnant vid Svea artilleriregemente 1882, var lärare vid krigshögskolan 1900 och 1902 till 1906, artilleribefälhavare i Boden 1907 till 1910 samt överste och chef för Upplands artilleriregemente från 1913. Han var från 1919 generalmajor, generalfälttygmästare och inspektör för artilleriet. Sparre blev generallöjtnant 1926 och fick avsked från armén 1929. Han gjorde betydande insatser för höjandet av skjutskickligheten inom artilleriet.

Stor riddarmusseron, ”Tricholoma auratum”, är en nära släkting till riddarmusseronen, ”Tricholoma flavovirens”, som den också liknar. Svampen växer i barr- och lövskogar i hela Sverige. Den är vackert svavelgul med bruna fjäll på hatten som ibland kan vara svåra att se. Hattens ovansida är klibbig och därför oftast täckt med sand. Skivorna är gula, och hela svampen har en karakteristisk lukt som påminner mycket om fuktigt mjöl.

Arten har tidigare ansetts som en läcker matsvamp, men flera allvarliga förgiftningsfall har rapporterats under de senaste nio åren, framför allt från Frankrike, vilket skulle kunna tyda på en möjlig förgiftningsrisk.

Frostvaxskivling, ”Hygrophorus hypothejus”, tillhör släktet basidiesvampar med över 90 arter i Norden. De har fått sitt namn av att de har tjocka, vaxartade, glesa och vanligen nedlöpande skivor. Hatten har högst varierande färg men är i väta oftast klibbig eller slemmig. Sporpulvret är vitt, arterna är marklevande och många bildar mykorrhiza. Släktet innehåller några goda matsvampar som till exempel frostvaxskivling (bilden), sotvaxskivling, olivvaxskivling och scharlakansröd vaxskivling men även många oätliga arter.

Hygrophorus-arterna delas numera upp på tre släkten; Hygrophorus, skogsvaxskivlingar, Hygrocybe, hagvaxskivlingar och Camarophyllus, ängsvaxskivlingar. De två sistnämnda släktena är typiska för betes- och slåttermarker och innehåller flera utrotningshotade arter och/eller signalarter.

Typiska representanter för skogsvaxskivlingarna, Hygrophorus, är frostvaxskivling, besk vaxskivling, välluktande vaxskivling eller doftvaxskivling samt björk-, och sotvaxskivling, för hagvaxskivlingarna, Hygrocybe, gul vaxskivling, blod-, scharlakans- och toppvaxskivling samt för ängsvaxskivlingarna, Camarophyllus, ängsvaxskivling. I dag kallas de för vaxingar, och inte vaxskivlingar, om vi ska vara riktigt noga.

Motaggsvamp, ”Sarcodon squamosus”, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har en 5 till 30 centimeter bred hatt, som är köttig, kompakt, torr, gråbrun till umbrabrun och beklädd med stora, grova, svartbruna, mer eller mindre utspärrade fjäll. Taggarna på hattens undersida är gråvita till bruna. Den mittställda foten, som är 5 till 10 centimeter hög, är först ljus men blir sedan brunaktig och vid basen är den vitluden.

Svampen har en lakritsliknande lukt medan smaken är angenäm hos unga exemplar men blir besk hos äldre. Arten växer i tallskog, ofta i stora ringar eller slingrande rader.Den är relativt allmän i större delen av landet, med undantag för Skåne och Lappland. Den rekommenderas inte som matsvamp men kan efter urlakning användas i marinader och i stället för sill. Äldre exemplar kan användas till att färga yllegarn blått med vilket gör den till en eftertraktad färgsvamp. Motaggsvampen är dessutom en så kallad signalart som signalerar värdefull natur.

Motaggsvampen, ”Sarcodon squamosus”, tillhör gruppen taggsvampar som är en grupp av släkten i basidiesvampsordningen ”Aphyllophoráles” vilka har det gemensamt att deras basidier eller sporsäckar utvecklas på taggar. Flertalet är hattsvampar med taggarna på hattens undersida, medan andra saknar fot och ofta är tryckta mot underlaget.

Bland släktena kan nämnas korktaggsvampar med cirka tretton svenska marklevande arter med läderartade fruktkroppar, blektaggsvampar med tre svenska marklevande arter med köttiga fruktkroppar, bland annat blek taggsvamp som är en läcker matsvamp, lädertaggsvampar med fyra svenska marklevande arter med läderartade fruktkroppar samt fjälltaggsvampar med omkring tio svenska marklevande arter med köttiga fruktkroppar, bland annat fjällig taggsvamp och bildens motaggsvamp. Motaggsvampen är nyligen betraktad som egen art och ansågs tidigare vara en variant av den fjälliga taggsvampen, ”Sárcodon imbricátus”.

Dagens fynd blev en blek kantarell, ”Cantharellus pallens”, en art av kantarell som jag faktiskt aldrig sett förut. Den är lite blekare i färgen, samt något större och kraftigare än vår vanliga kantarell och den dyker gärna upp redan i juni-juli och anses av många vara den godaste kantarellen. Hattens översida är blekgul till nästan vit medan undersidan har äggula grenade åsar som löper ner på foten.

Svampköttet är vitt med något skarp smak, lukten är fruktig och god det vill säga kantarelldoft. Blek kantarell trivs på näringsrik jord under hassel och ek, men växer även tillsammans med bland annat björk, lind och bok. Svampen är kraftigare, och ger ett mer kompakt och knubbigt intryck än släktingen gul kantarell. Ofta är också hattkanten hos blek kantarell mer eller mindre "inrullad" även hos äldre fruktkroppar, och den nästan vita hattöversidan kontrasterar vackert mot de äggula åsarna under hatten. Den kan av ovana svampplockare möjligen förväxlas med någon trattskivling men dessa har tunna och tättsittande skivor. Ibland kan unga exemplar av vita riskor, till exempel luden vitriska och ettervitriska, påminna om blek kantarell men vitriskorna utsöndrar en vit mjölkliknande saft när man bryter en bit av dem. Blek kantarell får katarellgula till gulbruna fläckar vid tryck och tumning, se bilden.

Namnet kantarell kommer från franskans chanterelle, av nylatinets cantharéllus som betyder ”liten bägare”. Det är diminutivform av latinets cántharus som betyder ”dryckesbägare”, även av grekiskans kántharos för just ”dryckeskärl” eller ”bägare”. Släktet Cantharéllus omfattar ett stort antal arter med trattformig, köttig eller tunn fruktkropp med gaffelgreniga åsar på undersidan. Hit förs bland annat bildens bleka kantarell, grå kantarell, gul kantarell, rödgul trumpetsvamp, svartnande kantarell och trattkantarell.

Arten gul kantarell, ”Cantharellus cibárius”, har gul, först kullrig, sedan något trattformig, 3 till 12 cm vid och 5 till 10 centimeter hög fruktkropp med ojämn, vågig kant. Den har som nyplockad behaglig fruktdoft och stark smak. Den förekommer i både löv- och barrskog från högsommaren till hösten och är allmän i hela Sverige utom i Norrlands inland. Gul kantarell är en av de mest bekanta svamparna och känd som en ypperlig matsvamp.
Till släktet Paxíllus förs källarkantarell med mer eller mindre tunglik fruktkropp. I släktet Hygrophorópsis återfinns falsk kantarell, också kallad narrkantarell, och smultronkantarell. Släktet Arrhénia/Leptoglóssum omfattar bland annat kärrkantarell och mosskantarell och slutligen släktet Cantharéllula med bland annat fläckkantarell.