I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Ljungheden 2005 och 2008
Inlagt 14 juni 2008
Skillingaryds skjutfält är ett stort stycke unik natur med ett antal viktiga och bevaransvärda naturtyper. Den kanske mest kända är den stora ljungheden som till ytan är Sveriges tredje största efter Skanörs ljung i Skåne och Mästockaheden i Halland. Andra fina biotoper som finns inom området är bland annat den stora och magnifika ”urskogen” norr om ljungheden upp emot området kring Berget samt de igenväxande inägomarkerna med i dag lundartade miljöer med en rik flora och fauna runt de gamla gårdarna Bohult och Boglös.

Enbjörnmossans vackra röda blommor, som i själva verket är sporkapslar, färgar ljungheden bitvis alldeles röd under vårvintern. De gräslika tuvorna som inramar mossan är vippstarren som också är en ljunghedens karaktärsart.

Klimatet i allmänhet och mikroklimatet i synnerhet ute på ljungheden är extremt. Under sommarperioden kan det bli extremt hett närmast marken medan det under vintermånaderna blir lika extremt kallt. Dessa två faktorer tillsammans med den ständigt pinande vinden och den näringsfattiga sandiga jordmånen gör att endast de härdigaste organismerna överlever här. Det låga och många gånger krypande växtsättet är en anpassning till dessa karga livsbetingelser.

Skillingaryds ljunghed är för övrigt en gammal sjöbotten som kan härledas tillbaka till den senaste inlandsisens avsmältningsskede då den stora issjön Fornbolmen täckte stora delar av Jönköpings- och Kronobergs län för ungefär 10 000 år sedan.
Bilden visar hörnstenar som markerar en av gränserna för det gamla flygfältet som en gång låg här i södra delen av ljungheden. En kortlivad och numera svunnen epok i skjutfältets historia som hade sin glansperiod under 1930-talet, dock ligger den gamla flyghangaren ännu kvar som ett mera påtagligt och synligt objekt i hedmiljön. Flyghangaren är nyligen, år 2008, föreslagen att, även den, ska, likt de andra byggnaderna i de bägge lägren, omfattas av kulturmärkningsskyddet, vilket inte är en dag för tidigt.

Ett besök på Militärmuséet, i Västra lägret, rekommenderas varmt för den eller de som är historieintresserade! Där kan man då dessutom passa på att besöka kaféet som ligger i samma byggnad.

Välkommen till Skillingaryd säger jag också till A6-muséet som ska inrymmas i gamla anrika Lägerhyddan från och med 2009.
Bland de späda ljungplantorna ute på den nybrända heden är det inte svårt att finna granatsplitter från mer än ett sekels skjutningar med både haubitsar och granatkastare. Kanske härstammar de från Kungliga Sjätte Artilleriregementet, A6, från Jönköping som hörde hemma här i Skillingaryd mellan åren 1895 till 1985. I rättvisans namn ska även Kungliga Tolfte Infanteriregementet, I12, samt likaledes Kungliga Andra Ingenjörsregementet, Ing 2, båda från Eksjö, nämnas ety de hör också hemma här i Skillingaryd.

I dag finns artilleripjäser, av vår moderna och svenska modell Haubits 77, bara kvar i ett fåtal exemplar vid landets numera enda artilleriregemente, A9 i Kristinehamn som inom en snar framtid ska omlokaliseras till Boden.

Granatskärvor från Skillingaryds skjutfält finns i dag att köpa som vackra konstverk och/eller minnessouvenirer i brons på en passande marmorsockel med eller utan gravyr, allt efter önskemål. Kontakta Robert Alkemark eller mig, Dan Damberg, X-plosive Design.
I den sandiga, näringsfattiga och karga miljön trivs framför allt olika arter med lavar och mossor som har små ståndortskrav. Här ser man framför allt olika bägarlavar, pinnlav, pigglav, och den vackert rödfärgade kochenill-laven, även en och annan liten ljungplanta skymtar till höger på bilden.
Ordet kochenill är lånat från franskans ”cochenille” vilket betyder ”sköldlus” och är ett ord av omtvistat ursprung. Det kommer antingen av italienskans ”cocciniglia”, som i sin tur kommer av ”coccineo” vilket betyder ”scharlakansfärg”. Ytterst kommer ordet av latinets ”co´ccum” vilket betyder ”högrött pulver” eller ”scharlakansfärg”. Kochenill också komma av ordet ”cochinilla” i betydelsen ”gråsugga” och i så fall syftar det på den yttre likheten med sköldlusen. Kochenill är ett färgämne som tillverkas av torkade sköldlöss av speciella arter odlade på olika kaktusarter och innehåller upp till 20 % av det röda färgämnet karminsyra, som länge var ett av de viktigaste textilfärgämnena. Koschenill användes av aztekerna långt före européernas ankomst till Amerika och började importeras till Europa på 1580-talet. För textiländamål har koschenill i dag, i stor sett, ersatts av syntetiska färgämnen, men det används i viss utsträckning fortfarande till kosmetik t.ex. läppstift och som livsmedelsfärg.

För att hitta och uppleva detta vackra natursceneri i miniformat krävs det att man ger sig tid och utrustar sig med tålamod och sätter sig ner en stund på ljungheden. Har man dessutom med sig en lupp så kommer naturen att bjuda betraktaren på ytterligare mängder av vackra former och färger. En estetisk upplevelse av stora mått!
Vackert röda sporkapslar, eller apotecier, som de också heter, från pinnlav pryder marken mellan lingon och ljung. Den lilla enbjörnmossans spetsbladiga och stjärnlika stjälkar syns lite överallt mellan redan nämnda organismerna och uppe till höger på bilden växer en relativt stor pigglav.

Lavarna är en dubbelorganism bestående av en svamp och ett antal ”infångade” algkomponenter (ofta grönalger), men är i princip svampar.
Likt röda rubiner lyser kochenill-laven upp hedens annars ganska färgfattiga miljö. Här tillsammans med den violettfärgade trattlaven och ett och annat lingonblad. Under dessa lavar finns i princip bara sand bestående av mineralerna kvarts och fältspat med inslag av ljus och mörk glimmer.

Tidigare i historien växte här en tallskog som via mängder av kolmilor blev till träkol som var en förutsättning för driften av traktens många järnbruk, närmast Götaström några kilometer längre norrut. Hit fraktades stora mängder med järnmalm från Taberg söder om Jönköping från slutet av 1600-talet fram till slutet av 1890-talet då bruket upphörde. Tabergs dramatiskt formade berg består av bergarten hyperit med stora mängder av mineralet titanomagnetitolivinit och är Sveriges största titanförekomst, inte konstigt att Carl von Linné kallade berget för ”Smålands mirakel”.
En annan av hedens karaktärsarter är pigglaven. Den kan vid ett hastigt påseende påminna om den grå renlaven, som är en annan lav som växer rikligt på ljungheden, men pigglaven har, som namnet antyder, två spretande piggar i spetsen på varje gren.
Till höger på bilden syns några exemplar av pinnlav, ”Cladónia floerkeána”, som röda små bär, dessa är en art i gruppen busklavar. De har vanligen 10-20 millimeter höga uppstående utskott, som är ogrenade eller har små, korta grenar i toppen och gråaktigt småkornig till fjällig, ibland grovt mjölig yta. Utskotten har i topparna vackert röda fruktkroppar. Arten, som växer på häll- och hedmarker, multnande ved och stubbar, förekommer i södra och mellersta Sverige.
Stora revande mjölonmattor täcker marken framför allt på de norra delarna av ljungheden. Likheten med lingon är slående både vad det gäller bladen och de röda bären. Mjölonbären är dock torra och fadda i smaken och plockas sällan av oss människor. Bären är dock eftertraktade och viktig föda för bland andra orren under sena höstar och även en bit in på vintern.

Milda vintrar kan man långt in i december dessutom få se stora flockar med björktrastar söka föda bland mjölonmattorna ute på ljungheden på jakt efter de näringsrika och vackert röda bären.
Gulvit renlav har här nästlats sig in bland mjölonrevorna. Även den nära släktingen grå renlav växer rikligt på ljungheden. I folkmun kallas dessa lavar felaktigt, tillsammans med den ovanligare fönsterlaven som också växer i tallskogen runt ljungheden, för vitmossa och plockas som dekorationer till adventsljusstakarna och julljusstakarna. Förr användes fönsterlaven också mellan ytter- och innerfönster på vintern, dels som prydnad men framför allt för att suga upp fukt. Laven har även haft betydelse som medicinalväxt, usninsyran, som kan utvinnas ur laven, har nämligen antibiotisk verkan.
Sandraggmossa är en karaktärsmossa på heden. Här är den vackert utslagen då luftfuktigheten vid fototillfället var hög. Vid torka fäller den ihop sina blad och man kan faktiskt inte tro att det är samma art mossa. Släktet raggmossor, ”Racomítrium”, är bladmossor där flertalet arter bildar täta mattor på kalkfattigt underlag på marken eller på stenar. Bladen, som har kraftig mittnerv, är ofta utdragna i en vit hårudd. De upprätta sporkapslarna sitter vanligtvis på sidogrenarna. I Sverige finns elva arter raggmossor med namn som bland annat sand-, berg-, bäck- och vanlig raggmossa, samtliga mer eller mindre allmänna i Sverige.
Björnmossa är en av våra största och mest iögonfallande mossor som kan bli upp emot 50 centimeter hög! Namnet ska den ha fått av myten att brunbjörnen skulle föredra att ”bädda” sitt ide med denna mossa framför annat material. Den växer framför allt i de fuktiga partierna utmed Movadsbäcken i norr på ljungheden. Släktet ”Polýtrichum” omfattar cirka 100 arter i världen varav 10 arter återfinns i Sverige.
Skogsbjörnmossa, en nära släkting till björnmossa, vilken den också är förvillande lik. Trivs som sin släkting fuktigt och hittas mest i norr upp mot Spännebergen, vilket är den egentliga målterrängen.

Här på Spännebergen ska, enligt legenden, en grupp bondesoldater från trakten ha krossat en mindre styrka ur Kristian Tyranns danska invasionshär som var på återtåg till hemlandet från Stockholms blodbad 1520. De ”svenske” ska då tillfälligt under striden ha retirerat upp i bergen för att få lugn och ro till att kunna ”spänna” om sina gevärshanar för att sedan kunna gå till förnyat anfall. Dessa ganska odramatiska berg, snarare kullar, ska då ha fått sitt namn Spännebergen. Kristian Tyranns egentliga konunganamn i Danmark var Christian II och han föddes den 1 juli 1481 och dog den 25 januari 1559. Christian II var kung av Danmark-Norge mellan 1513 till 1523 och dessutom av Sverige mellan 1520–23 (se ovan). Han var son till kung Hans och Kristina av Sachsen och hyllades som tronföljare i Danmark redan 1487, i Norge 1489 och, efter erövringen 1497, också i Sverige fram till 1523 då Gustav Vasa eller Gustav I tog över och resten är, så att säga, historia.
Mattlummer eller ”lustigfräs” som den också kallas i trakterna tack vare sitt sporpulvers sprakande och ljudliga sätt att brinna i torkat tillstånd. Sporpulvret kallas för nikt och användes förr som sårpuder men också för att åstadkomma, så kallade, teaterblixtar. Växten plockades ofta som dekoration till jularna i det gamla bondesamhället.

I dag är det en hotad art bland annat på grund av det moderna skogsbruket och ska lämnas kvar på växtplatsen.
”Naturen ger och naturen tar tillbaka”, den lilla brännmossan återkoloniserar en 15,5 centimeters haubitsgranat som ligger bland ljungen i norr nära ”Blodiga stenen”. Runt granaten växer just hedens karaktärsart nummer ett, det vill säga ljung, ”Calluna vulgaris” på latin.

När ljungen blommar i slutet av juli och i augusti färgas heden alldeles violett och sceneriet påminner om en tavla av Monét! Det är nu som också traktens alla bikupor fylls med den eftertraktade gyllenbruna ljunghonungen. Måste ses, måste smakas! Den som tålmodigt och envist letar bland ljungplantorna hittar förr eller senare den vitblommiga varianten av ljung.

I dessa trakter hittar vi också en av Nordeuropas största förekomster av det extremt ovanliga och hotade solitärbiet, silversandbi, ”Andrena argentata”, det kanske mest världsberömda som vi har i kommunen, åtminstone i natur- och miljövårdskretsar. Bingo!
Bränder är vanligt förekommande på ljungheden och en förutsättning för ljungplantornas föryngring och för det rika insektslivet som förekommer på skjutfältet. Här ett yngre tallbestånd i nordost på ljungheden som för inte så många år sedan drabbades av elden. I detta område häckade ett par törnskator sommaren 2007 och de fick ut åtminstone tre flygga ungar.
En vacker björkticka på en glasbjörk i nordost. Dessa svampar skulle drängarna i det gamla bondesamhället ge till sina käraste inför trolovning och bröllop, att användas av henne som nåldyna vid brodyren av det kommande gemensamma boets linne och dukar.
Svampen orsakar en mycket intensiv brunröta på angripen ved vilket enkelt uttryckt betyder att svampen konsumerar den vita cellulosan och lämnar bara det bruna bindeämnet lignin kvar.
Ytterligare en så kallad ”blindgångare”, i detta fallet en 10,5 centimeters haubitsgranat. Bandet, eller den så kallade gördeln, som syns till höger på projektilen är av rent koppar och finns där för att granaten ska börja rotera genom loppet via pipans räffling.
Koppargördeln var förr begärligt gods och samlades in av bland andra skrothandlare i trakten till försäljning.
Grundämnet koppar har fått sitt namn från senlatinets ”cúprum”, som i sin tur kommer av latinets ”cýprum”, som i sin tur härleds till ”aes Cýprium” vilket egentligen betyder ”metall från Cypern”, som i sin tur kommer av grekiskans ”Kýprion”, som betyder just Cypern (hängde Ni med?). Koppar är ett metalliskt grundämne som sedan forntiden använts av människan jämte silver och guld. Koppar hör till myntmetallerna i periodiska systemets grupp 11 med det kemiskt tecken Cu. Priset på koppar på råvarubörserna är i dag, läs mars 2008, cirka 8800 dollar per ton vilket i runda tal ger dryga 50 kronor per kilo.
Vedplätt, en liten bjärt orangefärgad gelésvamp som angriper barrved. Den växer ofta ganska rikligt, framför allt på tallved, i kanterna på ljungheden ut mot tallskogen och kan hittas året om men som all annan svamp trivs den bäst när luftfuktigheten är hög och nederbörden är riklig.
Gelésvampar är en grupp basidiesvampar, numera fördelade på flera olika ordningar. Deras fruktkroppar är i fuktigt tillstånd uppsvällda och geléartade, flikiga eller på olika sätt veckade och av starkt växlande utseende, medan de i torrt tillstånd är mer eller mindre hinnartade. De förekommer oftast på murken och multnande ved. Gruppens systematiska indelning grundas huvudsakligen på karaktärer som bara kan avgöras med hjälp av mikroskop. Hit förs bland annat också gelétagging, gullhorn och flera arter krös, såsom gullkrös, snurrkrös, broskkrös och vårtkrös vilka alla går att finna på Skillingaryds skjutfält.
Ett stort och ståligt exemplar av fnösketicka på en död björk i nordost. Fnöske fås av tickans kött, som kokas i vatten, torkas och bultas. Det bästa fnösket fås av de på bok växande tickorna. Det var länge en viktig handelsvara och har sedan stenåldern använts för att fånga upp gnistan vid eldslagning. Bäst var fnöske som före torkningen indränkts i salpeter, så kallat luttrat fnöske. Fnöske har också använts som blodstillande medel och sålts på apoteken under namnet ”Fungus chirurgorum”.

Under medeltiden och fram till 1920-talet användes det i Mellaneuropa för framställning av kläder och mössor med mera.

På svampens ovansida växer blåslav, pukstockslav och näverlav.
Broskkrös, en gelésvamp som växer som parasit eller saprofyt på löv- och barrved, i detta fall en, av granatsplitter, illa åtgången vårtbjörk invid Movadsbäcken i norra delen av ljungheden. På skadade grenar och stammar av björk bildar svampen kuddlika, senare mer utbredda fruktkroppar, så småningom växer dessa samman till större partier. Fruktkropparna kan bli upp till 5 centimeter tjocka, är sega och broskiga till geléartade med en rynkad, först vit, senare ockragul till kanelbrun ovansida. Fruktkroppens undersida är hårig och dess kant är nästan alltid ljus. Arten finns tämligen allmänt till mindre allmänt i hela Sverige och svampen kan ses under hela året.
I de sandigaste partierna på ljungheden är sandraggmossan, ”Racomitrium canescens”, vackert marktäckande. Dess ljusgröna färg lyser upp marken och fångar besökarens blick och bjuder på ett naturens eget konstverk. Inne bland mossan syns även några exemplar av pigglaven, ”Cladonia uncialis”.
Sand är per definition en kornfraktion eller kornstorleksgrupp som enligt Atterbergsskalan består av partiklar med en diameter mellan 0,2 och 2 millimeter. Sand är också benämning på sorterade jordarter som till dominerande del består av sandpartiklar.
Atterbergsskalan är en kornstorleksgruppering som används vid systematisk klassifikation av minerogena jordarter. Skalan är en av flera kornstorleksskalor och används huvudsakligen i Europa. Den är uppställd av Albert Atterberg som levde mellan åren 1846 till 1916. Han var geolog och kemist samt föreståndare för den kemiska stationen i Kalmar mellan 1877 till 1916.
Rosettbrosklav, en dubbelorganism bestående av en svamp- och en algkomponent som lever i symbios, eller som det också heter, i mutualism. Lavens sporbärande del syns på bilden som små ”knappar”.
Rosettbrosklaven växer här främst på aspstammar i nordväst och just denna aspstammen är i övrigt alldeles täckt av den gråa mjöllaven som ger stammen dess vackert gråa färg.
Bilden visar tre vackra exemplar av den mindre vanliga lystickan på en trädstam i norra delen av ljungheden, på vägen upp emot Bohult.
En droppe lut, (kaliumhydroxid, KOH), på tickan och en kraftig violett färg uppstår. Lut är en benämning på lösningar som vanligen består av alkaliska ämnen såsom kalium- och natriumhydroxid t ex soda och såpa, men även på lösningar som används inom massaindustrin. Olika typer av lutar används bland annat för färgborttagning, för behandling av djurfoder samt för beredning av torkad fisk till lutfisk. Lut för bykning av tvätt framställdes ur träaska redan under antiken och var det viktigaste tvättmedlet i Sverige ännu under 1800-talet.

Lystickan är för övrigt en eftertraktad färgsvamp som ger, just, violett färg på yllegarn.
Påsflikmossa, ”Frullania tamarisci”, på en aspstam i de norra delarna av ljungheden inte långt från Kyrkängen, på vägen upp emot Bohult.
Den lilla och ofta förbisedda, men i lupp mycket vackra, håriga ögonskålen, på en död gren av hassel i norra delen av ljungheden.
Tre sammanvuxna och rejäla exemplar av aspticka som växer ut ur ett grenhål på en gammal, men ännu levande, asp, i trakterna av Kyrkängen i norra delen av området.
Tickor är ett stort antal arter i basidiesvampsordningen ”Aphyllophoráles”. De växer främst på levande och döda träd, grenar och stubbar men också på marken. Deras fruktkroppar är oftast konsolformiga och de är oftast ved-, kork- eller läderartade (se bilden), ibland plattade och tryckta mot underlaget, ibland med hatt och fot, men hos vissa arter mjuka eller till och med saftiga. Sporerna bildas i rör i ett skikt som är svårt att lossa på fruktkroppens undersida. Många arter är svåra rötsvampar på träd. Tidigare betraktades tickorna som en enhetlig grupp, men numera indelas de i flera familjer och släkten. Bland alla olika arter tickor i Sverige kan även nämnas björk-, bröd-, eld-, fjäll-, fnösk-, får-, jätte-, lack-, lys-, rot-, skinn-, svavel-, tår-, vinter-, viol- och vårticka samt oxtungssvamp och kork- och vedmussling. Flertalet tickor är oätliga främst på grund av sin konsistens, men några arter kan med fördel ätas, till exempel fårtickan.
Den vackert gula vägglaven växer ganska rikligt, framför allt på asp, i kanterna av ljungheden. Laven lyser upp de grå stammarna likt små dekorationslyktor och pryder verkligen sin plats.
Vägglavar, släktet ”Xanthória”, är busk- och bladlavar med tio arter i Norden. De är orangegula till orangeröda. Deras bål har över- och underbark, vilket gör att de tämligen lätt kan lossas från underlaget. De växer på bland annat bark och sten. De kan användas för färgning av garner och tyger. Till släktet förs bland annat grynig praktlav, ljuslav, praktlav och vägglav. Just arten vägglav ovan påträffas på lövträdsstammar, särskilt asp, samt på staket, murar och klippor. Arten bildar uppemot 5 centimeter vida och mot underlaget tryckta, orangegula till guldgula bålar med ett par millimeter breda lober. Fruktkroppar är vanliga och har samma färg som laven i övrigt. Arten, som är allmän i södra och mellersta Sverige, gynnas av fosfor- och nitrathaltigt damm och är därför särskilt vanlig utmed vägar och åkrar. Den är karaktärsart för så kallade rikbarkssamhällen (asp, alm, ask, lind och lönn).
En mindre vanlig skorplav på granitblock och klippor runt ljungheden är den lilla blocklaven. De stora, runda och mörka fruktkropparna eller apotecierna är oftast det som avslöjar laven. Det vackra behöver inte nödvändigtvis vara det stora utan även de små tingen i naturen kan vara storslagna! Använd en lupp med 10 till 15 gångers förstoring så får Ni se att en ny värld öppnar sig framför Era ögon!
Ordet lupp kommer från franskans ”loupe”, vilket sannolikt är en bildlig användning av ordet ”loupe” som betyder ”ett slags svulst eller knöl” vilket man med lite fantasi kan tycka att en konkav förstoringslins liknar.
På gamla krokodilbarkade vårtbjörkar kan man hitta denna, för våra trakter relativt ovanliga, blodlaven. Om man skär itu de stora svarta fruktkropparna, apotecierna, med en kniv så förstår man varför laven heter som den gör ety dessa är alldeles blodröda inuti.
Lichenologin, det vill säga studiet av lavar, kan sägas ha grundats av linnélärjungen Erik Acharius, som publicerade flera banbrytande arbeten i början av 1800-talet, men inte förrän på 1860-talet kom man underfund med lavarnas dubbelnatur. Det komplicerade samspelet mellan svamp och alg eller bakterie innebär att man inte med framgång kan odla lavar, men i några fall har man under laboratoriebetingelser lyckats odla lavar från spor till spor.
En bild som visar Gudruns härjningar på skjutfältet, plockepinn är ett mycket bra och beskrivande uttryck av bilden! Den gamla fina naturskogen på Berget norr om ljungheden blev bitvis rejält illa tilltygad av de kraftiga orkanvindarna och stundtals känner man inte längre igen utan ett helt nytt landskap har bildats i skogen.
Här växer ett antal rödlistade arter, signalarter och så kallade nyckelarter såsom revlevermossa, västlig hakmossa, skogshakmossa, skrovellav, lunglav, grynig filtlav, olika svartspikar, ögonpyrola, spindelblomster och plattlummer och visar på skogens mycket höga naturvärden.
Inom området finns också en god stam med järpe och den tretåiga hackspetten är en, visserligen ovanlig och rar men regelbunden, gäst som till och med har gjort häckningsförsök vissa år! Den tretåiga hackspetten ses just nu som bäst tidiga mornar norr om Bohultasjön, läs mitten av mars 2008. Hela området är för övrigt, just nu, hackspettarnas paradis!

Varfågeln är en trevlig vinterbesökare från norra Sverige under oktober till mars. Här har faktiskt även södra Sveriges första häckning konstaterats, just på ljungheden 1973, se Damberg och Ryman, Vår fågelvärld, 1974.
Trädlärkan är en karaktärsfågel i skogen runt ljungheden och här häckar tiotals par från mars och framåt, långt in i juni. Den vackra vemodiga sången sätter sin ljudprägel över heden framför allt under sena juninätter då den endast har konkurrens av nattskärrans spinnande och surrande sång. Vackert, spännande och trolskt!
Nattskärran i en typisk dagpose sovande på en gren. Tallskogens karaktärsfågel med ett typiskt och ”evigt” surrande läte nattetid.
En rar vintergäst från norra Sveriges skogs- och myrområden är
den vackra och dagaktiva hökugglan. Lycklig den som henne får se!

Ljunghedens insektsliv är både rikt, rart och intressant. Ett exempel på en av hedens alla insektsarter är denna svartröda vägstekel som här släpar iväg en förlamad spindel till sitt bo för att, i denna, lägga sitt ägg, så att säga, mitt i maten.
En honfärgad värmetidsrelikt, det vill säga, sandödlan, som
trivs förträffligt i den varma sanden på ljungheden. Rart!

Den vackert och bjärt gulgrönfärgade sandödlehanen är få förunnat att få se men för den tålmodige och uppmärksamme finns det ännu kvar en liten population att leta efter på ljungheden. Var rädd om den om Ni hittar den och låt den vara ifred!
Orren har fortfarande kvar en stor spelplats på norra delen av ljungheden och ett 30-tal tuppar kan ses spela under mars och april. Vintertid kan man som mest få se upp till 50 fåglar, och kanske till och med mer, när de letar föda eller pickar i sig grus i vägkanterna runt ljungheden.

Områdets älgstam har under de senaste åren fört en tynande tillvaro men med lite tur och tålamod visar sig skogens konung fortfarande ibland. Var hälsad!

Fältharen har en god stam på skjutfältet men vår egen skogs-
hare har fått stryka på foten och är i dag en mindre sällsynthet,
tyvärr. Kom tillbaka Jösse!
Rådjursstammen är fortfarande god även om antalet de senaste åren har minskat något. Rådjuren drar fortfarande fördelar av en svag rävstam inom området även om dessa tycks vara på väg tillbaka igen. Välkommen åter, Mickel!
Sånglärkan är en annan av ljunghedens karaktärsfåglar och häckar årligen med flera par. Dess härligt intensiva sångflykt är ett skådespel för både öra och öga. Vissa individer har utvecklat en egen strategi för sångflykt, de står helt sonika kvar på ljungheden och sjunger sin repertoar. Detta noterades första gången för ett antal decennier sedan av den numera framlidne professorn vid Jönköpings högskola, Ingemar Hjort, när han gjorde sina studier kring orren på Skillingaryds skjutfält.
Ängspipärka, en nära släkting till ärlorna, finns och häckar i stora mängder på och kring heden. En liten fågel med en studsande flykt och likaledes studsande läte som brukar stavas, ”ist-ist-ist”. Detta är vad man vanligtvis minns av mötet med ängspiplärkan.
Den mycket vackra lärkfalken häckar numera regelbundet i de gamla torrfurorna i anslutning till ljungheden. De avslöjar sig oftast med sitt ljudliga varningsläte, ”pju-pju-pju-pjupjupjupju”, en accelererande ramsa av något nasala toner. Ungfåglarna brukar hålla flyguppvisningsshower ute på heden i juli, så håll ögon och öron öppna!

Törnskatan, en så kallad långflyttare, hittar varje år tillbaka till norra delen av ljungheden från vinterkvarteren i södra delarna av Afrika. Inte dåligt!

Ljungögontröst, hedens blomraritet nummer ett! Växer fortfarande rikligt hos oss trots kraftig minskning av arten i Sverige. Ingår i det lokala floravaktsprojektet inom Vaggeryds kommun.
Backviol, denna vackra ärtväxt växer med några kraftfulla bestånd på Spännebergens södra sluttningar ner emot ljungheden. Leta gärna efter den!

Blåmonke, eller bara monke, är namnet på denna blåklockesläkting inom släktet ”Campanula”. Den växer rikligt på den torra, varma och sommartid heta ljungheden. Går ej att missa för den som letar!

Gulmåra, eller Jungfru Marie sänghalm, som det äldre namnet var, här tillsammans med liten blåklocka. Dessa växer rikligt i kantzonerna runt heden. Svenska färger som möter besökaren från och med juni månad och sedan följer med under hela sommaren.
Augusti, den rosa ljungens blomningsmånad nummer ett! Det är nu som ljungheden är som mest till sin färgfördel. Honungsbinas surr ljuder konstant genom luften när solen värmer, ljungknoppar brister i en till synes aldrig sinande ström, och nya vackra ljungblommor ser dagens första ljus. Kan det bli vackrare?
Dan Damberg, 2005 och 2008.