Likt en förhistorisk stridvagn eller ett forntida sagomonster kom den plötsligt krypande i gräset efter att först under någon minut ha annonserat sin ankomst genom sitt märkliga surrande vingljud som faktiskt låter som en avlägsen helikopter.

Kastanjeborren, ”Melolóntha hippocástani”, är en art i skalbaggsfamiljen bladhorningar. Den svärmar ljumma försommarkvällar kring olika lövträd, vilkas blad den äter. Larven kallas, liksom den nära släktingen ollonborrens larv, i folkmun, för ”fettpölsa”. Den är en krumböjd, brunhövdad och blekfet jätte som kan bli upp till 6 centimeter lång och äter växtrötter.

Utvecklingstiden är i Nordeuropa oftast fyra till fem år och den kan ibland uppträda talrikt. Larven kan i stora mängder då vara en svår skadegörare på åkrar, i trädgårdar och i plantskolor.

Den finns i Sverige norrut till Norrbotten och Lappland, framför allt i skogs- och buskmark, och är hos oss på sydsvenska höglandet relativt ovanlig. Det är faktiskt första gången som jag ser en kastanjeborre i Skillingarydstrakten! Text och foto, Dan Damberg, 2008

Kastanjeborren har rödbruna täckvingar med en svart kant längst ner vilket bland annat skiljer den från den mycket snarlika släktingen ollonborren, ”Melolóntha melolóntha”. Hos nykläckta individer finns en kort, vit behåring, som lätt nöts av vilket borde betyda att individen som gästade mig är tämligen nykläckt.

Dolda och väl skyddade under de hårda täckvingarna ligger de sköra och genomskinliga flygvingarna. Antennerna har i spetsen en lamell-lagd klubba, som kan spärras ut till en vacker solfjäder, vilket är karaktäristiskt för familjen bladhorningar, dit kastanjeborren och ollonborren hör.

Dessa antenner låter oss ana ett fantastiskt luktsinne och de feromoner som honorna släpper ut för att locka en hane kan ha en koncentration på bara ett fåtal molekyler per kubikcentimeter luft och ändå uppfattas av hanen! Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Det svenska namnet kastanjeborre syftar troligtvis på skalbaggens matvanor som framför allt är kastanjeträdets löv. Släktnamnet ”Melolóntha” är samma som det grekiska ordet ”melolonthe” och betyder ollonborre. Artnamnet ”hippocástani” kommer från det vetenskapliga namnet på hästkastanjen ”Aesculus hippocastanum” och även det syftar på skalbaggens födoval.

Bilden visar att den efter en stund på gräsmattan flög upp och började äta av ett av mina astrakanäppelträd, ett Gyllenkroks astrakan. Väl bekomme och smaklig måltid!

Avslutningsvis lite kuriosa om den nära släktingen ollonborren med vilken kastanjeborren ofta förväxlas. Det sägs att under svåra och allmänna ”ollonborreår”, som är kända i Skandinavien från mitten av 1700-talet (bland annat skriver Carl von Linné om detta) och fram till slutet av 1800-talet, lokalt även senare, bekämpades ollonborrarna främst genom insamling samt bränning och 1887 avlivades sålunda, bara i vårt sydvästra grannland Danmark, över fem miljarder(!) ollonborrar. Larverna användes bland annat som svin- och fjäderfäfoder och dessutom pressade man olja ur dem för belysningsändamål. En ollonborre lever, likt kastanjeborren, som sagt i fyra till fem år men bara tre till fem veckor som fullbildad insekt. Den fullbildade honan lägger på dessa korta veckor mellan 80 till 100 ägg vilket, enligt exemplet ovan, kan ge många nya ollonborrar (och kastanjeborrar) på en gång, allt enligt principen från Peter Dalles naive uppfinnarfigur i Lorry, ”Många borrar blir det!”. Text och foto, Dan Damberg, 2008.