En mycket botaniskt och zoologiskt intressant sjö i våra trakter är den populära bad- och fiskesjön Långasjön, alldeles sydväst om Åkers kyrkby. Sjön ligger på 167,1 meters höjd över havet och täcker en areal om 0,79 kvadratkilometer. Det maximala djupet är hela 13 meter medan medeldjupet är 5,9 meter och sjön innehåller cirka 4,66 miljoner kubikmeter vatten.

Vid Långasjön finns ett av länets rikaste bestånd av den numera ovanliga, kraftigt minskande och hotade klockgentianan, ”Gentiana pneumonanthe”. Bilden på de nästan sprickfärdiga knopparna är tagna alldeles invid badplatsen på sjöns östra sida. I år och förra året har högt vattenstånd begränsat antalet blommande individer men 2006 räknade Margaretha Edqvist, Nässjö och tillika ordförande i Svenska Botaniska Föreningen till över 4.000 blommande exemplar!

Klockgentianan finns numera med på den svenska rödlistan över hotade arter och är placerad i kategorin sårbar (VU) och den är även fridlyst. Arten har under de senaste årtiondena minskat betydligt i utbredning och i antal växtplatser. För att försöka bryta den negativa utvecklingen har Naturvårdsverket låtit utarbeta ett åtgärdsprogram som har som mål att gynna arten.

Klockgentianan är en 10 till 30 centimeter hög, flerårig ört, med en nertill ofta svagt förvedad stam. De smalt lansettlika bladen har nedvikta kanter och sitter parvis motsatta längs stjälken. När klockgentianan blommar är den lätt att upptäcka och går inte att förväxla med någon annan art. De stora, klocklika blommorna är oftast klarblå men ibland även ljusblå eller vita med svaga, gröna strimmor på utsidan och ljusare prickar på insidan.
Blomningstiden infaller sent, i slutet av juli till september. Blommorna pollineras huvudsakligen av humlor. Växten är långlivad och kan bli upp till fyrtio år gammal.
Klockgentianan användes förr som medel mot lungsot, och såldes på apoteken som pneumonanthe, det vill säga ”lungblomma”.

Klockgentianan växer på fukthedar och fuktängar samt på sjö och åstränder och finns endast i sydvästra och södra Sverige. Vanliga följeväxter är blåtåtel, pors och klockljung. Arten är beroende av olika typer av störning för att inte bli utkonkurrerad av mer högvuxen vegetation. För att fröna ska gro krävs att mineraljorden blottläggs. Exempel på lämplig markstörning är kreatursbete med betesfred under blomningstiden, selektiv slåtter samt bränning. Även människors tramp på fuktiga stigar vid exempelvis båtplatser och fiskeplatser gynnar klockgentianan. Längs sjöar och vattendrag tillkommer vattenståndsväxlingar och iserosion under vinterhalvåret. De främsta orsakerna till klockgentianans minskning är upphörande bete, igenväxning, beskuggning och exploatering av växtplatser samt av människan ändrade grundvattenförhållanden.

Klockgentiana är dessutom värdväxt för den hotade fjärilen alkonblåvinge, ”Maculinea alcon”, som lägger sina ägg på blomknopparna. Dessa syns då som små vita millimeterstora kulor. Fjärilslarven äter av växten och tar sig sedan ner till marken där ängsrödmyror, ”Myrmica rubra”, tar hand om den och bär den till sin stack. Larven övervintrar sedan där, äter av myrlarverna och myräggen men blir också matad av myrorna som tolererar den då den tydligen har samma doft som myrornas egna larver. Alkonblåvingen förpuppas i stacken och kryper så ut i ljuset som fullbildad fjäril för att på nytt söka sig till klockgentianan. Detta är ett fascinerande samspel mellan växt, fjäril och myra! Tyvärr är inte alkonblåvingen funnen vid Långasjön, ännu. Håll utkik!

När jag vandrade utmed stranden för att leta ytterligare klockgentianor fann jag denna vackra lake död i vattenbrynet. En lake är inte något som jag träffar på speciellt ofta och jag passade naturligtvis på att ta ett antal bilder.

Lake, ”Lóta lóta”, är en art i familjen lakefiskar. Den finns i sötvatten i större delen av norra Eurasien och norra Nordamerika och i Sverige i nästan alla vattendrag. Den kan bli upp till 120 centimeter lång och är långsträckt med brett, från ryggsidan tillplattat huvud. Den har en skäggtöm mitt på hakan (syns tydligt på bilden) vilket är unikt bland svenska sötvattensfiskar. Den är gul till brun med mörkare bruna eller svarta marmoreringar och födan består av smådjur och fisk.

Laken är mest aktiv under vintern, då den också leker och rör sig framför allt nattetid. Den fiskas framför allt i Sverige, Finland och Ryssland och används som djurfoder och som matfisk. Storryssjor, ryssjor, nät och långrev används vid yrkes- och husbehovsfiske efter lake medan pimpelfiske är den vanligaste sportfiskemetoden. På Vättern bedrivs ett traditionsrikt nattligt pimpelfiske från så kallade lakekojor. På tunn nyis vid grunda områden i lakerika vatten kan klubbning vara effektiv. Yrkesfiskets fångster av lake uppgick 1991 till 85 ton, varav 64 ton fångades i Vänern.