I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Järnvägsdammen-krönikan, om en liten pärla i Skillingaryds samhälle, 7 bilder, en kväll i början av september 2008.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd.
Skillingaryd har begåvats med en mycket vacker naturmiljö utmed järnvägen där de botaniska finesserna redan slagit rot. Den alldeles nyuppförda Smålandsgärdesgården förhöjer värdet ytterligare och helt plötsligt är platsen med ett antal sittplatser definitivt värt ett besök!
Så här vackert och lite till skulle Gropabäcken-området också kunna bli!

Mellan de stora stenarna runt dammen har en botanisk raritet tagit plats, den mycket ovanliga ormbunken hjorttunga, ”Asplenium scolopendrium”, växer här med ett bestånd. Hjorttungan är en flerårig ormbunke som utmärker sig genom sina breda och helt oflikade, läderartade och upp till halvmeterlånga bladskivor. Bladskivan är glänsande grön, upp till en halv decimeter bred, med något vågig kant och hjärtlik bas. Bladskaftet är kort med små, ljusbruna fjäll. Sporsamlingarna sitter i centimeterlånga springor i kanten av bladundersidan.
Hjorttungans speciella byggnad gör att den inte kan förväxlas med någon annan art i den svenska floran. Hjorttungan är mycket sällsynt och förekommer numera nästan enbart på Gotland och i Halland, men den har också påträffats i Skåne (och i Skillingaryd).

Arten växer företrädesvis i fuktiga skuggiga grottor på kalkberg, men även i mindre håligheter i kalksten eller i brunnar. Den uppträder ofta enstaka, men kan där den trivs förekomma i stort antal. Den första fynduppgiften är från Övedskloster i Skåne och publicerades redan 1744.

Olika namnsorter av hjorttunga saluförs ibland som stenpartiväxter och arten användes i äldre tid som medicin mot allehanda sjukdomar och omtalas bland annat av Arvid Månsson från Rydaholm i ”En myckit nyttigh Örta-Book” från 1642. Artens sällsynthet i vårt land gör dock att man kan anta att den knappast haft större betydelse annat än som importerad från Mellaneuropa där den är betydligt vanligare. Artnamnet ”scolopendrium” kommer av grekiskans ”skolopendra” för tusenfoting och var ett växtnamn hos Theofrastos, redan på 300 f. Kr och namnet hjorttunga användes i Sverige redan under 1500-talet.

En översiktsbild över växtplatsen där hjorttungan syns till höger i mitten av bilden, alldeles invid de övre stenblocken. ”Mellan raukstoder och över jätteblock som fallit ur bergväggen däruppe kan man ta sig fram åt öster i strandkanten. Det är mödosamt nog men bör inte försummas av den som är vig i benen, ty här växer i klippväggens springor en av Sveriges sällsyntaste ormbunkar, hjorttungan, Phyllitis scolopendrium. Som tungor hänger de långa, helbräddade bladen ned ur bergets springor, de flesta lyckligtvis utom räckhåll. Denna ormbunke hör till Karlsöarnas levande skatter och klippborgarna själva har fredat den för mänskligt okynne.”
Ur boken ”De stora öarna i Östersjön” av Carl Fries, 1964.

Safsa eller kungsbräken, ”Osmunda regalis”, vår största ormbunke har flera fina bestånd i järnvägsdammen. Närmast växer den vilt i det mäktiga vattenfallet vid Fryele kvarn, mellan Hörle och Fryele, där Häråns vattenmassor störtar fram.
Skogssäv, ”Scirpus sylvaticus”, är ett högväxt, flerårigt halvgräs som har krypande jordstam och underjordiska utlöpare och därför ofta växer i stora bestånd. Stråna är trekantiga och har talrika blad medan bladen är platta, omkring en och en halv centimeter breda, och friskt gröna på båda sidorna. Axsamlingen sitter i stråtoppen och omges av flera långa blad, den är flocklik, rikt grenig och har talrika, små, äggrunda, svartbruna ax som sitter flera tillsammans i gyttringar. Skogssäv är lätt att känna igen på sin storlek, sina breda blad och yviga flocklika axsamlingar. Den är ganska vanlig på fuktig näringsrik mark, i diken, sumpiga skogar och sjöstränder. Den förekommer från Skåne till Norrbotten och första fynduppgiften är från Uppland och publicerades redan 1732. Enligt Retzius, 1806, kan skogssäv användas till taktäckning. Artnamnet ”sylvaticus” kommer av latinets ”sylva” för skog och betyder just ”växer i skog”.
Krypven är på väg över dammen med strömmens hjälp, denna gången utan att behöva rotslå vid noderna. Gräset krypven, ”Agrostis stolonifera”, är en flerårig och mycket variabel art med nedliggande, knäböjda och uppstigande, eller upprätta strån. Från stråbasen utvecklas mer eller mindre långa, ovanjordiska utlöpare, eller stoloner som de också kallas, som rotar sig vid noderna.

Stolonerna bildas huvudsakligen när arten växer på platser där det råder liten konkurrens med andra arter, till exempel på naken jord. I mer sluten vegetation saknas utlöpare eller är mindre påtagliga. Bladen är smala och ljusgröna, snärpet är långt och spetsigt. Arten blommar under juli och augusti. Vippan är ofta rödaktig, vid blomningen med utbredda vippgrenar, men senare ihopdragna. De nedre vippgrenarna är ungefär liklånga och småaxen saknar borst men har både ytteragn och inneragn. Krypven är mycket allmän i södra och mellersta Sverige men mer ovanlig norrut. Den växer på alla slags fuktiga platser, som stränder, diken, fuktängar och vägkanter.

Den första fynduppgiften publicerades av Rudbeck i ”Hortus botanicus” redan 1685. Artnamnet ”stolonifera” kommer av latinets ”stolon” för utlöpare och suffixet ”-fer” betyder bära, namnet betyder sålunda ”med stoloner” och syftar på de ovanjordiska utlöparna.
Denna mycket vackra och dramatiska kvällshimmel tornade upp sig när jag cyklade hemåt och jag kunde inte låta bli att föreviga den. Det är inte konstigt att sagor och sägner har uppkommit under mänsklighetens historia när naturen visar upp slika dramatiska naturscenerier. När det dessutom, som i det här fallet, mullrade åska i kanterna kunde det knappast bli mera vackert dramatiskt!