Det gamla sångsvansparet vid dammen alldeles söder om vägen in till Hestra gård, strax söder om Södra Duveled mellan Skillingaryd och Vaggeryd, är inte nöjda. Undra på det när rådjuret, så till den milda grad, ignorerar deras varningsrop och utfall, dock tycks säkerhetsavståndet för en ren batalj vara de cirka fyra meter som hela tiden förblir minimiavståndet mellan de två (tre) kombattanterna. Bitvis var scenen riktigt dramatisk och att jag stod mindre än hundra meter bort tycktes inte bekymra någon av de tre under de dryga tio minuter som grälet pågick. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

En riktig lavraritet växer på en asp vid den gamla höladan vid Bjälkön, mellan Skillingaryd och Vaggeryd. Aspgelélav, ”Collema subnigrescens”, är en hotad art som räknas som missgynnad eller NT som det heter på engelska. Det är en bladlav med mörkt olivgrön till svart bål. Laven som kan bli upp till 20 centimeter stor är i torrt tillstånd kraftigt rynkad
men sväller upp vid väta.
Arten har sin huvudsakliga utbredning i Mellansverige och i de norra kustlandskapen, men förekommer sparsamt från Småland upp till Västerbotten.
Man kan se att aspgelélaven trivs på platsen vid Bjälkön på förekomsten av de många fruktkropparna eller apotecierna, som de också kallas. Aspen i fråga innehöll fem aspgelélavar, alla mellan 20-30 millimeter i diameter. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

På ett vintrigt och öde fält i trakten av Linneryd, öster om Skillingaryd, stod dessa vårens budbärare och tycktes undra vad de skulle här att göra. Detta tranparet har inmutat detta fältet för många år sedan och det har tjänat dem väl ety ett par ungar har här blivit flygga varje år och hit återvänder de därför gärna från den spanska jorden för att återigen föra sitt släkte vidare, vilket är livets mening, åtminstone för en trana. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Den lilla vackra och rastlösa svartmesen, ”Parus ater”, där ordet ”ater” står just för svart, födosöker med en iver och med en hastighet som nästan gör den omöjlig att fotografera. Notera den tydliga och arttypiska vita nackfläcken som här på bilden dominerar hela nacken.
Svartmesen som är den minsta av våra mesar med sina 11 centimeter lever i huvudsak av granfrön och har, på bilden, så att säga, hamnat mitt i maten. Den äter även spindlar och insekter och är en utpräglad barrskogsmes.
Svartmesens sång påminner ibland om sången från den nära släktingen talgoxen men är mera finstämd. Den lockar med ett kungsfågellikt tunt ”tsie”.
Namnet svartmes nämns för första gången 1728 men är säkert äldre än så. ”Svart-” syftar säkert på artens svarta hjässa och haklapp och inget annat namn har veterligen använts. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Äntligen sitter de i fotoläge. Efter många försök får jag så chansen att fotografera dessa Skillingaryds duvrariter. Turkduva, ”Streptopelia decaocto”, är en liten duva, längden är bara 28 centimeter (tamduvan är 36 centimeter). Fågeln är vackert sandfärgad och stjärtfjädrarna är vita i spetsarna. Från nacken och halvvägs fram på halsen finns ett arttypiskt tunt svart band omgivet av smalare vita band. De korta benen är röda medan näbben och ögonen är svarta.
Sången är ett monotont ”kookoo, koo” eller som vi ornitologer säger ”men gå då”, ringduvan säger, å andra sidan, ”men gå då, ändå” medan skogsduvan bara kort säger ”gå då”. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Turkduvorna släpper mig inte för ett ögonblick med ögonen men väljer att sitta kvar så jag är mycket nöjd. På den vänstra duvan ser man det typiska svarta halsbandet och de vitspetsade stjärtfjädrarna syns tydligt på bägge fåglarna.
Turkduvan är skicklig på att ta nya områden i besittning. Dess ursprungliga utbredningsområde var de varmare delarna av det tempererade området från sydosteuropa till Japan. Men under 1900-talet spred den sig över Europa. I väster nådde den Irland under 1960-talet och i Norden har den nått norr om polcirkeln. De senaste åren har den dock minskat oroväckande i antal och räknas numera som sårbar, VU.
Värnamo stad med omnejd håller troligtvis en av Smålands starkaste stammar av turkduvan och i Skillingaryd har den förekommit till och från sedan tidigt 70-tal samt framgångsrikt häckat bland annat på vår vackra skogskyrkogård. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

I Sverige är turkduvans utbredning koncentrerad till Skåne, Öland, Gotland och kusttrakterna från Kalmar till Uddevalla. Den finns också i ett brett bälte från västkusten mot nordost till Uppland. I Norrland har turkduvan bara punktvisa förekomster.
Det första fyndet av turkduva i Sveriges gjordes så sent som 1949. Kolonisationen av södra och mellersta Sverige ägde rum under ett synnerligt expansivt skede på 1960-talet. Förutom den omfattande spridningen ökade beståndet mycket snabbt i antal. Vid riksinventeringen 1974–75 beräknades det svenska beståndet uppgå till cirka 6000–8000 par, varav cirka 75 % fanns i Skåne och på Västkusten. Sedan dess är utbredningen i Sverige i stort sett oförändrad, men beståndet är betydligt lägre.
Inventeringar i Skåne och ett antal andra landskap i mitten av 1980-talet antydde en minskning med så mycket som cirka 60 %, och det samlade svenska beståndet vid den tiden beräknades till cirka 2500–3000 par. Riksinventeringen 1998 gav totalt cirka 2300–2500 par, med andra ord en obetydlig förändring. Knappt hälften eller cirka 1000–1100 par fanns då i Skåne.
Minskningen mellan de båda riksinventeringarna 1974–75 respektive 1998 var av ungefär samma omfattning i alla landskap i Götaland och Svealand med undantag av Öland och Gotland där bestånden ökade och Södermanland som hade oförändrat bestånd. Regionala inventeringar antyder att tillbakagången framför allt ska ha ägt rum i slutet av 1970-talet, medan Vinterfågelräkningen pekar på att beståndet ska ha varit som störst vintern 1983–84.
Sedan 1998 har beståndet fortsatt att minska och detta märks bland annat vid de standardiserade flyttfågelräkningarna i Falsterbo där numera inga eller ytterst få duvor ses lämna landet. Text och foto, Dan Damberg, 2008.