I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

I en glänta i den småländska storskogen, del 1, Ålaryd
Inlagt 13 april 2008
I en glänta i den småländska storskogen i trakterna av Ålaryd, väster om Skillingaryd, möter jag ett antal stora gamla lönnar som är alldeles draperade med ett tjockt lager lunglav, ”Lobária pulmonária”, en av våra största bladlavar. Denna lav är inte bara vacker utan också, tyvärr, en allt ovanligare syn i den svenska floran på grund av diverse luftföroreningar och det moderna skogsbruket.
Lunglaven har fått sitt namn av att den har vissa likheter med en lunga i strukturen och troddes förr ha egenskaper som botade lungsjukdomar, detta kallades för signaturlära. Denna lära, enligt vilken ett föremåls yttre utseende överensstämde med dess verkan, särskilt som läkemedel, betydde att ”lika botar lika”.
Läran har sin grund i naturfolks tänkande och i antik filosofi och levde länge kvar i den äldre botaniken, där man ansåg att en växts färg, form, lukt, smak eller namn hade samband med växtens medicinska verkan. Signaturläran utformades slutligen av Paracelsus på 1500-talet och exempel på denna var att blåsippans ”leverflikiga” blad användes mot leversjukdomar, orkidéernas knölformiga rötter användes mot testikelbesvär, den gulsaftiga skelörten användes mot gulsot, ögontröstens ögonlika blommor användes mot ögonsjukdomar och växter med slingrande rötter användes mot ormbett. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Det är faktiskt samma art, nämligen lunglav, trots den stora färgskillnaden. Den ljust grågröna lunglaven är torr medan den friskt gröna lunglaven är fuktig. Eftersom en lav är en dubbelorganism bestående av en svampkomponent och en algkomponent (i detta fallet en grönalg) så betyder det att i torka tar färgen på svamphyferna (svamptrådarna) över, vilka är gråaktiga, medan algkomponenten (grönalgerna) tar överhanden och skiner igenom svamphyferna i väta.
Lunglaven kan bli flera decimeter stor och ovansidan är grågrön till friskt grön med åsar som har mjöliga bildningar som kallas soral eller stiftlika utskott som kallas isidier (bägge dessa bildningar är vegetativa förökningssätt). Undersidan är brun och hårig med kala fläckar. Laven växer på stammar och grenar av lövträd eller mer sällan på klippor och föredrar fuktiga, skuggiga miljöer.
Den förekommer över hela Sverige men har, som redan nämnts, minskat oroväckande i frekvens under senare år. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Tillsammans med lunglaven växer den lilla vackra allémossan eller ekorrsvansmossan som den också kallas, ”Leucodon sciuroídes”. Det är en art i klassen bladmossor och har krypande, tätt greniga skott, som bildar 3-6 centimeter höga, mörkgröna mattor, och växer framför allt på de nedre partierna av äldre park- och alléträd, särskilt alm, ask, bok, lind och, just som på bilden, lönn.
I torka böjer sig skotten uppåt som bilden visar och de påminner då i formen om en ekorrsvans. Mossans blad är, i lupp, hjärtlikt äggrunda och de saknar nerver men är längsstrimmiga och spetsiga. Mossan bildar mycket sällan sporkapslar och istället förökar den sig med groddknoppar, som sitter i skottspetsarna, vilka kan ses på bilden som ljusgröna små knoppar i toppen av varje ”ekorrsvans”.
Mossan förekommer i Syd- och Mellansverige men finns också norrut, fast sällsyntare, ända upp i fjällens lågalpina zon. Den är mycket känslig för luftföroreningar och har på många håll försvunnit i och omkring tätorter. Här är med andra ord luften ren och frisk! Text och foto, Dan Damberg, 2008.
På de gamla lönnarnas stammar hittade jag också den mindre vanliga bårdlaven, ”Nephróma párile”, som här växer tillsammans med små gröna ekorrsvansar, det vill säga ekorrsvansmossa eller allémossa som den också kallas. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Inte nog med lunglav, allémossa och bårdlav, lönnarna bar på ytterligare en rolig hemlighet, nämligen den gryniga filtlaven, ”Peltígera collina”, som här ligger väl inbäddad i bergklomossa eller cypressfläta som den numera, åter, heter. Text och foto, Dan Damberg, 2008.
Vilken bjässe, den absolut största lärken som jag någonsin har sett! Denna jätte stod bara några meter från de gamla lönnarna och mätte dryga två famnar i omkrets i brösthöjd. Eftersom man har ett avstånd mellan fingerspetsarna, när armarna hålls utsträckta i 180 graders vinkel från kroppen, som i princip motsvarar sin kroppslängd betyder det, i detta fallet, att omkretsen är mer än 3.5 meter!
Europeisk lärk, ”Lárix decídua”, är en art i familjen tallväxter. Det är ett upp till 35 meter högt, snabbväxande, vindtåligt och robust barrträd med som ung smalt konisk och som äldre platt och mer utbredd krona.
Trädet har en tjock och oregelbundet uppsprickande bark. Barren är 2-3 centimeter långa och rent gröna som innan de faller på hösten får en vackert gyllengul färg. Hon- och hanorgan sitter på samma träd vilket betyder att trädet är en så kallad sambyggare. Honorganen är vanligen purpurröda, och den mogna kotten är avlångt äggformig och cirka 4 centimeter lång samt ljust brun.
Kotten mognar redan första året men sitter oftast kvar flera år och är favoritföda för den hos oss, framför allt på vintern, rara besökaren bändelkorsnäbben. Trädets hanorgan är små och gulaktiga.
Pollineringen inträffar under senvåren och arten, som härstammar från Mellaneuropa, odlas ofta och naturaliseras lätt. Den är härdig i Syd- och Mellansverige och torde ha varit i viss odling här i Sverige redan på 1700-talet.
Veden är rödbrun, elastisk, klyvbar och hållbar. Virket används till bland annat möbler, byggnadsändamål och master. En sockerlik produkt som förr utvanns ur lärk användes mot blås- och luftrörskatarr samt i salvor och ur kärnvedens balsam framställs så kallat venetiansk terpentin. Inte nog med detta ety trädjätten ruvade på ytterligare en rar hemlighet. Text och foto, Dan Damberg, 2008.

Detta var det raraste som denna ”gläntan i den småländska storskogen” ruvade på denna vårlika torsdagskväll nådens år 2008, nämligen en grovticka, ” Phaeolus schweinitzii”. Denna stora och grova ticka trivs bäst på riktigt gamla tallar med förekommer också just på lärk och här växer de på en i marken dold lärkrot och är tyvärr i ganska dåligt skick efter ”vintern”. Svampen är en så kallad signalart som visar på bevaransvärda naturmiljöer. Begreppet signalart avser i detta sammanhang en typ av indikatorarter som är användbara för att lokalisera och urskilja skogar med höga naturvärden. Förekomst av en eller flera signalarter är ofta tecken på ett avvikande skogsområde som kan vara en nyckelbiotop. Dessa signalarter används som stöd och hjälpmedel vid inventeringen av nyckelbiotoper och för att en art ska benämnas som signalart bör den, mer eller mindre, uppfylla vissa krav, till exempel vara någorlunda vanlig med en jämn utbredning så att arten ofta finns där naturvärdet är högt, vara starkt knuten till skogsbiotoper med höga naturvärden, sällan uppträda där naturvärdet är lågt, vara lätt att upptäcka i fält samt vara möjlig att identifiera i fält och därmed sakna förväxlingsbara arter. Avslutningsvis kan jag berätta för Er, bästa läsare, att jag aldrig förut sett denna rara svamp! Text och foto, Dan Damberg, 2008.