www.skillingaryd.nu Startsidan för natur I naturen med Dan Damberg www.skillingaryd.nu Startsidan för natur
| Hackspettarnas paradis mars 2008 |
| Inlagt 16/3 2008 |
 |
| Större hackspett, ”Dendrócopos májor”. Högt upp i den grova aspen hörs den på långt håll när den trummar för att markera sitt revir och samtidigt locka en hona. Trumningen är en typisk kort och snabb virvel som bara tar bråkdelar av en sekund att genomföra. Hanen med sin röda bakre del av hjässan och röda undergump tar inte mycket notis om mig trots att jag bara står några meter från aspen där den sitter, cirka åtta meter upp i dess krona. Honan är inte långt borta och ”tjattrar” upphetsat medan hanen trummar och att jag ser att det är honan beror på att hon saknar hanens röda hjässa. Detta hackspettarnas skådespel gör att det verkligen känns att det är vår! Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Nötväcka, ”Sítta europaea”. Ett försiktigt spettande borta från grandungen alldeles norr om sjön gör att jag omedelbart spanar bort emot en stor och, av granbarkborrar, dödad granjätte. Är det måhända den efterspanade tretåige hackspetten som setts i området de senaste veckorna för den är, trots att den är större än den större hackspetten, just mycket försiktig i sitt spettande efter vedinsekter. Jag smyger sakta närmare men inser strax att jag blivit lurad av något helt annat än en hackspett för plötsligt sitter den där, mitt på en tallstam, den lilla vackra nötväckan och jag inser att man kan aldrig vara helt säker på någonting. Senare under dagen visar det sig att den tretåige hackspetten, ”Picoídes tridáctylus”, områdets stora fågelraritet, setts några hundra meter öster om den plats där jag befann mig vid Bohultasjön. En annan fågelskådare såg den cirka hundra meter norr om Boglösasjön, en annan av skjutfältets tre större sjöar. Otur, för mig, men skam den som ger sig! Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
| Mindre hackspett, ”Dendrócopos mínor”. Den kanske näpnaste och vackraste av våra fåglar dök upp som ”plåster på såren” för den missade tretåige hackspetten. Här födosöker den på undersida av en grov grangren alldeles norr om Bohultasjön och den är inte stilla för ett enda ögonblick. Intensivt och till synes stressad söker den metodiskt av barkspringorna i sin jakt på protein i form av olika insekter. Den röda hjässan avslöjar att det är en hane och den veka och klena näbben avslöjar att den inte är någon högljudd trummare. Trumningen, som den också lät höra, är ett svagt och långsamt knatter som är typiskt för arten. Emellanåt sjöng den också sin pipiga ramsa av upprepade ”piip piip piip piip piiip piiip” och i bakgrunden lät samtidigt spillkråkan, ”Dryócopus mártius”, höra sin kraftiga och utdragna trumningsvirvel likt en kulsprutesalva från en Ksp-58. En sådan hackspettmorgon får man inte uppleva ofta! Text och foto, Dan Damberg, 2008. |
 |
Mindre hackspett, ”Dendrócopos mínor”. Ytterligare en mindre hackspett dyker upp bara cirka femtio meter väster om den förra och även detta en hane. Här ser man tydligt den röda, främre delen av, hjässan och att det svarta bandet på huvudsidan inte når upp till hjässan utan lämnar en smal vit passage som hos den vitryggige hackspetten (som för övrigt är en av Sveriges ovanligaste fåglar just nu, tyvärr). |