I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Fåglabäck – närmiljö när den är som bäst
En naturkrönika i 9 bilder, text och foto Dan Damberg, Skillingaryd.

En vy över de östra delarna av Fåglabäck från norr mot söder. Här tillbringade medlemmarna i Skillingaryds fältbiologer åtskilliga timmar med naturstudier, främst fågelskådning, från 1971 och många år framåt. Här lärde vi oss redan som unga att uppskatta och värna den natur som vi alla är så beroende av, kunskaper och insikter som sedan följt oss genom åren.

Områdets stora naturvärden finns beskrivna såväl av Staffan Johnsson i Vaggeryds kommuns ”Naturinventering” från 1975 som i ”Ängs- och hagmarksinventeringen” för Vaggeryds kommun från 1988. Om dessa skrifter fortfarande finns att tillgå kan jag varmt rekommendera Er att läsa dem.

Här följer utdrag ur dessa skrifter om just Fåglabäcksområdet. Naturinventeringen från 1975 av Staffan Johnsson, citat;
”Området är beläget strax väster om Skillingaryds tätort. I öster utgöres området av ett kulturlandskap med åkrar och hagmarker, som sluttar mjukt ner mot tätorten. Hagmarkerna är till stor del mycket väl hävdade men vissa avsnitt hotar att växa igen. Trädbestånden utgöres mest av björk med inslag av ek, asp, klibbal, tall och gran. En del enbuskar finns. Örtfloran är vacker men i stort sett vardaglig. Rödven, slåttergubbe, gökärt, och vitklöver är några av de vanligaste arterna. Smörbollar finns lokalt vid en bäck.

Områdets märkligaste växt är stor käringtand, som har sin enda kända växtplats i kommunen nära områdets nordligaste gård. Som kuriositet kan nämnas, att vitsippa med gröna, fyllda blommor kan ses på en lokal i området.

Från odlingsmarkernas högre delar har man attraktiva utblickar över Skillingaryd och skjutfältet. Vintertid är backarna uppskattade av skid- och pulkaåkande barn och ungdomar. I hagmarkerna har tyvärr nyligen öppnats en husbehovstäkt av grus.

Öster om odlingslandskapet vidtar ett obetydligt kuperat barrskogsområde med gran och som dominerande träd. Blåbär dominerar markvegetationen.

Ett par hyggen av begränsad omfattning gjordes för några år sedan. Två mindre mossmarker finns inom området. Båda är starkt påverkade av dikningar och i viss mån torvtäkt, och i den norra mossen är numera täckt av smärre björkar m.m. Skillingaryds vattentorn är beläget intill den södra mossen.

Områdets berggrund utgöres av Vaggerydssyenit. Inom skogsområdet finns två friluftsgårdar: Frisksportarnas friluftsgård Grönelund och Frälsningsarméns ungdomsgård i Fåglabäck. Strövstigar och ett elljusspår genomkorsar skogen och området utnyttjas flitigt till bl.a. motionslöpning, skidåkning och tipspromenader. Fågelforsskolan utnyttjar området regelbundet såväl för friluftsändamål som för exkursioner.

Området har mycket stort socialt värde för Skillingaryds tätortsbor tack vare läget intill samhället, friluftsanläggningarna samt de attraktiva hagmarkerna och vyerna. De senare är av stort värde för landskapsbilden. Lokalen för stor käringtand liksom den vackra hagmarksfloran ger området ett botaniskt värde.

Berggrunden av Vaggerydssyenit ger området ett visst geologiskt värde. Skillingaryds tätortsbebyggelse bör inte få inkräkta på detta område. Helst bör Fåglabäcks jordbruksmarker lämnas helt ifred, men om detta är omöjligt bör bebyggelsen begränsas till de lägsta östligaste partierna. Grustäkten i hagmarkerna bör läggas igen och området återställas. Igenväxande hagmarker bör rustas upp och betning bör ske i alla hagmarkspartier. I barrskogen bör modifierad skogsskötsel tillämpas, helst med blädning. Klassificering: 2 spec.”, slut citat.

I kommunens Ängs- och hagmarksinventeringen från 1988 kan man läsa följande, citat;
”Nordväst om Skillingaryd ligger en av kommunens få tätortsnära ängs- och hagmarker. Markerna ligger i östsluttning ned mot Lagadalen och samhället. I de norra delarna är jordarna sandiga medan moräner dominerar i söder. De flesta fastigheterna i byn ägs av kommunen. Tyvärr är de flesta markerna idag ohävdade.

Längst i norr mot ett mindre sandtag och en klubbstuga finns torrängar som sakta växer igen av tall och björk. Här finns fortfarande rikligt med backsippa, bockrot, ängshavre, och slåttergubbe samt, mer sparsamt, backtimjan, ängsvädd, och stenmåra. Området bör omedelbart röjas på träd och buskar, hägnas in och betas med nötkreatur.

Områdena mellan vägen och järnvägen är antagligen för igenväxta för att en restaurering till betesmark ska vara meningsfull. Längre söderut finns vid gårdarna två slåttermarker. Delobjekt 2 är belägen på torr mark och inkluderar en jordkällare. Grässvålen är mycket tät och fin med gott om kattfot, luddhavre, ängshavre, timjan och backsippa.

Delobjekt 3 är en fuktig slåttermark av typen sidvallsäng. Här finns t.ex. strätta, trådtåg, veketåg, knapptåg och gökblomster. Längst i söder utmed den bäck som givit byn dess namn finns ett stort område av tidigare slåtter- och betesmark. De övre delarna är kraftigt igenväxta med gran och björk. Utmed körvägar och åkrar finner man dock en hel del indikatorväxter. Längre ned i sluttning emot bebyggelsen finns större sammanhängande ytor med naturlig men ohävdad gräsmark.

Delobjekt 4, som är en björkhage, slogs i de nedersta delarna för 15 år sedan och har sedan övergått i betesmarken. Vegetationen består av lågstarrängar och rödvenängar. Ställvis finns fin flora med slåttergubbe, ängsvädd, stor blåklocka, ögontröst, stenmåra, borsttåg och mindre mängder luddhavre och svinrot. I denna hage bör omedelbart bete av nötkreatur ånyo ske. De övre delarna bör röjas och gallras. Träden i de nedersta delarna är redan utglesade.

Fåglabäck är det enda objektet av betydelse i Skillingaryds omedelbara närhet. Det är ur olika synvinklar mycket angeläget att de ohävdade markerna ges hävd igen. Ett av skälen är behovet att för befolkning i tätorten kunna erbjuda sådana naturtyper inom promenadavstånd. Det är också av betydelse för landskapsbilden i stort att dessa marker sköts. Slutligen har markerna i sig biologiska värden som motiverar återupptagen hävd. Naturvärdesklass: 2”, slut citat

Den lilla botaniskt rika ängen alldeles söder om hundklubben Attila, med de förr så stora mängderna backsippor, håller nu, tyvärr, på att få en alldeles för tät grässvål vilket leder till att dessa för en alltmer tynande tillvaro. Det skulle vara önskvärt om ägarna, det vill säga Vaggeryds kommun, ville slå området för att man på sikt ska kunna återfå dessa vackra ”oxöron” och kanske, till och med, de numera helt försvunna scharlakansvaxskivlingarna och blodvaxskivlingarna (eller vaxingar som de numera ska kallas). Visst vore det väl härligt och visst skulle det väl vara vackert med en Smålandsgärdesgård som inramning av området, se bara hur fint det blev vid järnvägsstationen, men ”för allt i världen” tillför ingen konstgödsel.

Ur Vaggeryds kommuns ”Grönplan för Skillingaryd”, från 2004, kan man läsa följande om detta vackra område, citat;
”Fåglabäcksområdet skiljer sig mycket från övriga områden i och direkt kring Skillingaryd med sitt småskaliga odlingslandskap. Området innehåller även partier med värdefull natur och är av betydelse för det tätortsnära friluftslivet. Fåglabäck är även Fågelforsskolans närmaste grönområde. Eftersom det finns få gröna inslag på skolgården är det därför viktigt att ha nära till naturen.”

I samband med byggnationen av bostäder i sydöstra delen av Fåglabäck kan man läsa följande i ”DETALJPLAN för del av FÅGLABÄCK 2:1, Skillingaryds tätort, Vaggeryds kommun”, 2008, citat;
”Området består av ett naturområde. I området finns tydliga nivåskillnader och marken sluttar från väst till öst. Detta skapar vackra platåer i området och ger möjlighet till fina vyer ner mot dalgången. Området bör planeras utifrån dessa platåer. Den ostligaste delen av området, närmast industrifastigheten intill järnvägen, består av tät vegetation och sankmark. Vegetationen i den här delen av området bör bevaras som barriär mot industrin, järnvägen samt den nya tillfartsvägen. Området gränsar i nordväst till en björkhage som har naturvärde klass 2. Inga nyckelbiotoper, eller andra skyddsvärda biotoper, finns inom det tänkta planområdet. Planens påverkan på närliggande jordbruksfastighet bedöms inte vara betydande. Det finns en känd fornlämning utanför planområdet. En arkeolog har undersökt planområdet och om länsstyrelsen beslutar att ytterligare undersökningar behövs kommer dessa att göras i samband med exploateringen.”, slut citat.

Pudrad trattskivling ”Lepista nebularis” är en storväxt gråbrun trattskivling. Den växer sent på hösten ofta i stora grupper och häxringar. Hatten är grå, med åldern ljusare och ofta med vit florsockerliknande beläggning, skivorna är bleka, vidväxta till nedlöpande. Hela svampen har en karaktäristisk sötaktig och blommig doft och växer i barrskog, lövskog, komposter, trädgårdar och parker. Svampen uppges ibland som ätlig men kan orsaka illamående och bör därför avkokas innan anrättning.
Pudrad trattskivling, ”Lepista nebularis”, räknas, som redan sagts, ibland till matsvamparna men innehåller toxiska proteiner som normalt sett spjälkas sönder vid kokning och av magsaften. Ändå kan dessa toxiska proteiner leda till blodbesvär hos personer som har nedsatt magsaftsutsöndring även om svampen tillagats med ordentlig uppvärmning, så var försiktiga! Även svartriska, rodnande fjällskivling, falsk kantarell och honungsskivling innehåller dessa toxiska proteiner.
Backsippa, ”Pulsatilla vulgaris”, är en hårig och flerårig ört. Rosettbladen är finflikade, se bilden, och de är inte fullt utvecklade förrän efter blomningen. Backsippan blommar ofta redan i april och blomman är stor, först upprätt men senare lutande, blåviolett eller sällan vit. Frukterna är håriga liksom det långa kvarsittande stiftet och bildar en stor, lite spretig hårig boll när de är mogna och liknar då fruktsamlingen hos klematisar. Den förekommer sparsamt i sydöstra delarna av vårt land upp till Uppland och den växer vanligen på torra backar som här. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet vulgaris kommer av latinets vulgus för hop, allmänhet och betyder vanlig. Det äldre svenska namnet är gökskälla men har också använts på arten mosippa.

Det är inte ofta jag hittar flenörten i närheten av Skillingaryd men här står ett vackert och kraftfullt bestånd i den norra delen av den lilla ängen. Flenört, ”Scrophularia nodosa”, är en flerårig, vanligen högväxt, illaluktande ört som kan bli upp till en meter hög. Den har en jordstam som är knölformad upptill. Stjälken är upprätt, fyrkantig och har körtelhår upptill medan den nedtill är helt kal. Bladen sitter motsatta och är spetsigt äggrunda med tvär bas och grovt och ojämnt sågad kant.

Flenörten blommar från juni till augusti med brunaktiga blommor som sitter i stora, sammansatta, toppställda klasar. Blommorna är tvåläppiga och grönaktiga med en stor brunröd överläpp. Flenörten kan förväxlas med de tillfälliga arterna strandflenört och vattenflenört, men de senare har brett vingkantad stjälk och tydligt hinnkantade foderflikar. Flenörten är vanlig i södra och mellersta Sverige och den växer ofta i fuktiga skogar och på stränder, vanligen på skuggig mark. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Artnamnet nodosa kommer av latinets nodus för knöl, knut och syftar på jordstammen som är knölformad upptill. Flenört omtalas som svenskt namn redan av Carl von Linné.
"Den har en nog stark och wederwärdig luckt, och ätes endast af Geten, och Bien söka dess blommor. I Norrige dricker allmogen Thee på bladen, såsom swettdrifwande i halssjuka; men Fläder Thee och Mos äro både säkrare och angenämare."
Ur Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ av A. J. Retzius, 1806.

Ingenting är sig riktigt likt i vår natur längre i dessa klimatförändringars tidevarv ety smultronen blommade rikligt igen, men eftersom det saknas pollinerande insekter i någon större utsträckning så här års blir det väl knappast några större mängder med frukter. Smultron, ”Fragaria vesca”, är en flerårig ört som kan bli upp till två decimeter hög och som bildar långa ovanjordiska utlöpare eller revor.

Bladen är trefingrade och småbladen är ovala med sågad kant. Smultron blommar från maj till juli och blommorna är vita och tvåkönade och blomstjälkarna är tilltryckt håriga. Smultronen är så kallade skenfrukter och mognar vanligen i juli och augusti. Skenfrukten lossnar lätt och består av en uppsvälld, köttig, oftast röd blomaxel och de egentliga frukterna är de små nötterna som sitter fästade på ytan.

De andra två arterna i släktet, parksmultron och backsmultron, har stjälkar med utspärrad behåring, samt skenfrukter som är hårt fastsittande. Backsmultronblad och smultronblad är mycket lika men kan skiljas på att smultronbladets översta tand på det mellersta småbladet oftast är lite längre än de vid sidan om, medan backsmultronbladets översta tand är mindre än de andra. Hybrider mellan smultron och backsmultron kan förekomma där arterna växer tillsammans. Smultronet är vanligt i hela landet, utom i fjälltrakterna där den är mer sällsynt. Den växer oftast på ängar och i hagar, eller på hyggen och i skogsbryn. Den första fynduppgiften är redan från medeltiden.

Smultronets skenfrukter äts färska och är enligt Nyman, 1868, citat; "såsom bekant, behagligt syrliga, både välluktande och välsmakande (aromatiska), de läckraste bland våra vanliga vilda 'bärsorter'. De äro också helsosamma, nemligen lösande, kylande och antiseptiska (endast undantagsvis och individuelt kunna de orsaka knip och nässelartadt utslag)". Späda blad utnyttjades förr som tesurrogat.”, slut citat.

Artnamnet vesca kommer av latinets vescus som betyder ätbar eller njutbar. Svenska namnet smultron återfinns redan i de medeltida läkeböckerna. Namnet ingår också i andra växtnamn, som trollsmultron, smultronfingerört, smultronklöver och smultronmålla.
"Ulla! min Ulla! säj får jag dig bjuda
rödaste smultron i mjölk och vin
Eller ur sumpen en sprittande ruda,
eller från källan en vattenterrin?"
Ur; Fredmans epistlar N:o 71 av Carl Michael Bellman, 1790.

Ängsvädd, ”Succisa pratensis”, är en flerårig, oftast kal ört som kan bli upp till sex decimeter hög. Stjälken är upprätt och har motsatta, vanligen helbräddade, avlånga blad med smal bas. Ängsvädd blommar under sensommaren och hösten, i augusti och september. Blommorna är vanligen blåvioletta och sitter i halvklotformiga korglika samlingar där alla blommor är lika stora. Kronan är fyrflikad medan frukten är en nöt som sitter innesluten i ytterfodret. Roten ser avskuren eller avbiten ut vilket givit upphov till släktnamnet, Succisa, som betyder avskuren.

Arterna åkervädd, fältvädd och luktvädd liknar till viss del ängsvädd, men har blomsamlingar där de yttre blommorna är stora och läppformade. De två arterna blåmunkar och bergskrabba har också små blommor som sitter i huvudlika samlingar, men dessa båda arter har strödda blad och hör till andra växtfamiljer. Ängsvädden är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer sällsynt ända upp i Västerbotten. Den växer oftast på fuktig ängsmark, men även i öppen skogsmark. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet. Ängsväddens blad färgar grönt. I äldre tid ansåg man att roten blivit avbiten av djävulen, vilket också avspeglas i de danska (Djævelsbid), engelska (Devil's-bit Scabious) och tyska namnen (Gewöhnlicher Teufelsabbiß). Djävulsbett kallas ibland också det ”bettmärke” som återfinns på bladen hos bladvass.

Artnamnet pratensis kommer av latinets pratum för äng och betyder ”växer på ängar”.
"De äldsta botanisterna, t.ex. Brunfels kallade växten vanligen Morsus diaboli, med hänsyn till roten och den fordom gängse meningen om orsaken till att den är liksom afbiten. Den troddes mycket verksam mot pest, gift, vattsot m.m. och detta just emedan den tyckes afbiten, hvilket Hin onde, enligt munksagor, gjort, men säkerligen icke skulle gjort om roten icke hade för menniskan nyttiga egenskaper!!"
Ur Utkast till svenska växternas naturhistoria I av C. F. Nyman, 1867.

Höstfibbla ”Leontodon autumnalis”, på norska Følblom, på danska Høst-Borst, på finska Syysmaitiainen, på isländska Skarifífill, på engelska Autumn Hawkbit samt på tyska Herbst-Lövenzahn är en lågväxt, flerårig ört med smal, upptill sparsamt grenig stjälk som kan bli upp till fyra decimeter hög. De djupt smalflikiga bladen sitter samlade i en basal bladrosett, bladen är kala eller glest håriga med bara enkla, ogrenade hår.

Höstfibbla blommar från juli till september. Stjälkarna har en eller två blomkorgar som har tegellagda, ofta svarthåriga holkfjäll. Blommorna är klargula, ofta med rödaktig undersida, och det finns inga fjäll mellan blommorna. Frukterna är smalt elliptiska med en pensel som består av en rad brunaktiga, fjädergrenade borst. Arten är mångformig och delas i flera varieteter vilka skiljs genom skillnader i holkfjällens hårighet, bladens flikighet och andra vegetativa karaktärer. De olika varieteterna är oskarpt avgränsade gentemot varandra och mellanformer är vanliga. Huvudvarieteten vanlig höstfibbla, varianten ”autumnalis” har gleshåriga eller nästan kala holkfjäll och djupt flikiga blad.

Svart höstfibbla, varianten ”taraxaci” har svarthåriga holkfjäll och nästan hela blad. Gulbrun höstfibbla varianten ”asperior” är grovt byggd med glesflikiga blad och brunhåriga holkfjäll. Kal höstfibbla varianten ”salinus” har kala holkfjäll, vanligen ogrenad stjälk och grunt flikade blad.

De båda andra arterna i släktet, sommarfibbla och strimfibbla, har ogrenad stjälk, grunt flikiga och styvhåriga blad samt frukter med en annan typ av pensel. En del former av höstfibbla liknar vissa småarter av maskrosor i släktet ”Taraxacum”. Maskrosorna har dock alltid en ihålig stjälk och enradiga holkfjäll med ytterholk. Höstfibblan är vanlig i hela landet och den växer i gräsmark, betesmarker, vägkanter och kulturmarker. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks Hortus botanicus, 1685. Artnamnet autumnalis kommer av latinets autumnus för höst och betyder höstlig, vilket syftar på blomningstiden.