Abbotens bro, utmed Munkaleden alldeles söder om Fågelforsdammen, korsar här den mycket vackra och bevaransvärda gamla åfåran av Lagan som förr tog vid där Fågelforsen slutade.

Här brukar det varje höst och vinter finnas strömstare och så även denna höst. Den eller de brukar röra sig fram och tillbaka utmed de cirka 300 meter åsträcka som den gamla åfåran utgör innan den ansluter till ”nya” Lagan igen. På de ställen där vattnet är som grundast och strömmen är som stridast födosöker strömstaren med stor framgång, mestadels olika arter av husmaskar.

Bilden är tagen från söder mot Skillingaryds Elektricitetsverk som ligger bakom den täta granmuren i bakgrunden, som enligt min mening borde tas bort för att, dels få fram utsikten upp mot turbinhuset igen och dels för att återställa den gamla åängen med dess vackra flora.

Bara hundra meter uppströms bron fick jag så äntligen se höstens första strömstare där den stod nigande på en gren vid åkanten, som för att hälsa mig välkommen. Även jag bockade och hälsade den välkommen tillbaka efter häckningssommaren i Mellansverige eller södra Norge där våra höst- och vinterströmstarar normalt brukar häcka.

Ett och annat par häckar även här hos oss och de säkraste ställena, i det sammanhanget, är bland annat Ängsfors och Bergfors samt Uljeshult och Stensfors väster om Skillingaryd men också Lagan i södra delen av Vaggeryds samhälle samt Stödstorpsån vid Vaggeryds Cell har ibland häckande strömstarar.

På bilden rister strömstaren sina vingar torra igen efter att just ha genomfört ett födosöksdyk i Lagans mörka vatten. Plötsligt händer något och jag hör lätet av ännu en strömstare alldeles i närheten.

Jodå, mycket riktigt, ännu en strömstare, den tredje, kommer och sätter sig på samma grenverk och jag inser snabbt att detta måste jag bara fånga på bild. Ytterligare en gång zoomar jag blixtsnabbt ut med objektivet för att få plats med alla tre strömstararna på samma bild och trycker av. En bild hinner det bli innan alla tre fåglarna, bara någon sekund efter det frusna ögonblick i tiden som Ni ser på bilden, flyger åt var sitt håll. När jag efter några sekunder granskade den tredje och mest unika bilden, den med de tre strömstararna på, så ser jag att kamerans autofocus tyvärr inte klarade av att bortse ifrån den stora klibbalsstammen med bergklomossan på, som helt plötsligt dök upp mellan strömstararna när jag zoomade ut, utan skärpan låg tyvärr på stammen och inte på de tre fåglarna.

Strömstaren blir cirka 15 till 18 centimeter lång och har ett vingspann på 26 till 30 centimeter. Näbben är rak och starkt hoptryckt i sidled. Vingarna är korta och kupiga, stjärten kort och i spetsen tvär. Vuxna fåglar ser tjocka och kortbenta ut på grund av den voluminösa fjäderdräkten. Flykten är snabb och rak utan bågar eller glid och med mycket snabba vingslag.

Fjäderdräkten ser förutom bröst och haka helsvart ut på håll, men är till största delen mörkt grå till brungrå med mörkare vattring främst över ryggen. Stjärt, vingar och huvud har en brunare nyans medan bröst och haka är lysande vita. Buken är hos nominatrasen närmast svart medan brittiska och centraleuropeiska fåglar har en kastanjebrun ton på buken och ibland även på huvudet. Ben och iris är bruna medan näbbens färg är nästan svart. Hane och hona är lika medan juvenila fåglar är grå med vattring och har bara rent vitt på hakan medan bröst och buk är vattrat ljusgrå.

Sången hörs ofta mitt i vintern och är en lugnt framförd ramsa av lågmälda toner som är ganska skrovliga och gnisslande. Locklätet är en kort och sträv vissling.

Strömstaren förekommer i större delen av Europa och i nordvästra Asien. I Sverige häckar den i större delar av landet men med en högre koncentration i norra halvan av landet, medan den på vintern påträffas spridd över hela landet, ibland ända ute i kustbandet. Den vistas ständigt vid vatten, företrädelsevis strömmande vattendrag, simmar och dyker mycket skickligt och hämtar sin föda, bland annat husmaskar, ur samma element.

Boet byggs vid vatten i stenklyftor, under broar eller i liknande miljöer. Det har rund form och en liten öppning på ena sidan. Äggen som är 4 till 6 i antal och rent vita, ruvas av både hanen och honan och ungarna föds även upp av båda fåglarna.

Ett torrt skramlande läte hörs plötsligt ovanför mitt huvud och ur lövträdens kala kronor träder ett meståg fram bestående av framför allt stjärtmesar, de kanske vackraste och näpnaste av våra messläktingar. Alldeles kritvita med svartbruna vingar och jättelånga stjärtpennor är de mycket lätta att känna igen.

De är konstant i rörelse, ivrigt ”pratande” med varandra och ständigt på jakt efter föda i form av proteinrika insekter och spindlar. Det betyder att de är hopplösa att fotografera för de sitter aldrig stilla. Jag tog ett antal bilder, mest på chans, ”direkt från höften”, och två av dem blev så bra att jag kan visa dem för Er här i min krönika.

Stjärtmesen är egentligen ingen ”riktig” mes som talgoxen, blåmesen, svartmesen, tofsmesen, entitan, talltitan och lappmesen, som alla tillhör messläktet ”Parus”. Stjärtmesen tillhör ett helt eget släkte som heter ”Aegithálos” och arten heter på latin ”Aegithálos caudátus”.