Detta är en vacker vy över Fågelforsdammen, fotograferad från dammvallen i söder upp emot norr och Götaströms gamla järnbruk. Lagan slingrar sig fortfarande i sin gamla fåra någon meter under ytan, stubbar av tall och gran från avverkningarna 1910–1911 finns också fortfarande kvar under dammens mörka vattenyta.

Dammen tillhör distrikt nummer 5, Västerhavet, enligt SMHI, och klassas som en sjö, arean är 0.848 kvadratkilometer och den har sitt avrinningsområde via Lagan men även Lillån och Stödstorpsån bidrar med vatten. Fågelforsdammen har faktiskt ett eget, så kallat, EU ID, vilket är SE636974-139801.

I anslutning till dammvallen i söder har vi det stora nöjet att finna och ansvara för en liten population med den ovanliga sandödlan, ”Lacérta ágilis”, som är en art i familjen lacertider, det vill säga, egentliga ödlor. Sandödlan förekommer i delar av norra och centrala Europa och i Centralasien, i Sverige förekommer den i Skåne, Blekinge och östra Småland samt sporadiskt norrut till Värmland, Dalarna och Gästrikland. Den kan bli närmare tio centimeter lång från nos till analöppning, plus ytterligare cirka tio centimeter svans och har stort huvud, satt kropp och korta ben. Färg och teckning varierar mycket, hanarna känns dock igen på de friskt gröna kroppssidorna, vilkas intensitet är som störst under parningsperioden på våren. Denna marklevande ödla föredrar torra miljöer med omväxlande rik växtlighet och öppna ytor där den solar. Sandödlan är fridlyst i hela Sverige.

I slutet av 1980-talet hade en högstadieelev fångat en stor och vackert grön ödla på dammvallen vid Fågelforsdammen. Ödlan togs sedan med till högstadiet och visades för mig och Kurt Grahn och vi kunde snabbt konstatera att det var en sandödlehanne i parningsdräkt och den återbördades sedan till fångstplatsen efter några timmar på Fågelforsskolan. Fyndet rapporterades sedan till länsstyrelsen i Jönköping.

På samma dammvall fann Skillingaryds fältbiologer, under Staffan Johnssons ledning, spår av utter i snön en kall februaridag 1972. Uttern som är Smålands landskapsdjur är, nu efter många år, på väg tillbaka igen vilket gör att vi kanske åter kan få se spår av det mycket skygga mårddjuret.
Tack till Kenneth Johansson för hans nyligen utgivna bok om uttern, den rekommenderas varmt.

Den gamla åfåran bildade här, före 1911, en mäktig fors och eftersom den så kallade Munkaleden passerade, och fortfarande passerar, genom området får vi förmoda att cisterciensermunkarna från Nydala, från och med 1143, passade på att svalka sig vid den vackra och mäktiga Fågelforsen på sin väg norrut, bland annat till cistercienserklostret i Byarum. Detta tänkbara scenario är i dag ett minne blott och ersatt av dessa mäktiga dammluckor och vattenmassorna är stoppade. När luckorna är mer eller mindre öppnade är vattenfallet vissa höstar och vårvintrar vid högvatten en mäktig syn dock var det vid fototillfället endast en liten del av ena luckan som var öppen varvid endast en mindre mängd vatten åter tog vägen via den gamla och ursprungliga åfåran som fordom utgjorde avslutningen på Fågelforsen.

Sommartid ses ofta forsärlan jaga insekter i den då mestadels torrlagda rännan. Forsärla eller gråärla, ”Motacílla cinérea”, är en art i fågelfamiljen ärlor och piplärkor. Den blir cirka 18 centimeter lång, har mycket lång stjärt och är grå på ovansidan och gul undertill. Hanen har i sommardräkt en stor, svart strupfläck. Arten häckar vid forsar och strida bäckar och livnär sig av insekter som finns nära vatten, framför allt tvåvingar. Den häckar sparsamt i sydvästra Sverige upp till Värmland och vidare i större delen av Europa, östra Asien och södra Asiens bergstrakter. De i Sverige häckande forsärlorna övervintrar i Väst- och Sydeuropa.

Oftast är det, som redan sagts, inget mäktigt vattenfall att se men ändå väl värt att stanna upp inför och kanske tänka på tider som passerat. Kanske satt cisterciensermunkar från Nydala, eller Nova Vallis, just här, och vilade inför sina vidare färder norrut längs Lagadalen. Nydala kloster som på latin heter Nova Vallis, var ett manligt cistercienserkloster i Nydala socken i Småland som förmodligen grundades år 1143 och blev indraget av Gustav Vasa år 1529 men återkom så igen i år, 2008.

Den medeltida klosterkyrkan i Nydala, började byggas snart efter klostrets grundande år 1143 men invigdes först år 1266, det vill säga cirka 123 år senare. Den ombyggdes på 1790-talet till sockenkyrka och därvid revs långhuset och södra tvärskeppets sidokapell, ett trätorn i väster byggdes dock till redan i början av 1700-talet. Nydala kloster är en översättning av latinets Nova Vallis som betyder ”den nya dalen”, namnet är givet i analogi med Clara Vallis som, på samma latin, betyder ”den ljusa dalen”, vilket är det latinska namnet på Clairvaux i Frankrike. Detta leder oss osökt in på Bernhard av Clairvaux som var född cirka 1090 och dog den 20 augusti 1153. Denne man var en fransk abbot och kyrkolärare som efter sin död blev helgonförklarad. År 1115 grundade han klostret Clairvaux och på hans initiativ grundades de första cistercienserklostren i Norden, bland annat klostret i Nova Vallis, Nydala.

När man står så här mitt i vattenfallet märker man den stora nivåskillnaden och förnimmer med vilken kraft vattenmassorna en gång forsade utför Fågelforsen. Lagans gamla vattenlinje ligger visserligen drygt en meter under valvbågen men nivåskillnaden är ändå mäktig.

Även cisterciensernunnorna vid klostret i Byarum kanske såg och imponerades av Fågelforsen och av kraften i det forsande vattnet på sina eventuella vandringsfärder utmed Lagan under 1100- och 1200-talen. Efter att Nydala kloster, som sagt, hade etablerats år 1143 grundades, kanske år 1170, ett nunnekloster, också detta inom cistercienserorden, i Byarum. Man möter dock inte Byarums kloster i de historiska källorna förrän under 1210-talet, då konung Erik Knutsson, död 1216, lät stadfästa gränserna för dess egendom. Det rörde sig om betydande marker och fiskerättigheter, kanske även vid Fågelforsen vid nuvarande Fågelforsdammen. År 1222 utfärdade konung Erik Eriksson, läspe och halte, 1216–1250, ett skyddsbrev för cisterciensernunnorna i Byarum men av hittills okänd anledning flyttades klostret på 1230-talet till det uppländska Sko.

Den lilla dammen nedom fallet och hela den gamla åfåran är mycket vacker och härbärgerar allt som oftast kungsfiskaren, gärdsmygen och strömstaren samt mera sällsynt rariteter som den mindre flugsnapparen. För några år sedan fann jag här den, för våra trakter, ovanliga trådtickan som dessutom angripits av en parasitsvamp som heter rödnopping. Denna mycket ovanliga kombination växte på en gammal granhögstubbe i den dramatiska slänten i bakgrunden till höger.

Trådtickan är en signalart som signalerar höga naturvärden och hela den gamla åsträckan ner till anslutningen i ”nya” Lagan uppvisar mycket höga naturvärden och borde skyddas och bevaras. Trådtickan växer vanligtvis i granskog, helst i ängsgranskog och i rik sumpgranskog, på stubbar och döda stående eller, mera sällan, liggande stammar av gran. Den är en så kallad vitrötare och klassas som mindre allmän i vårt land.

För vattenkvaliténs skull och för den biologiska mångfaldens skull vore det önskvärt att det alltid vore en viss genomströmning av vatten i den gamla åfåran.

Turbinhuset som det ser ut idag men före 1911 fanns varken hus eller denna åfåra ety detta är ett resultat av de moderna tider som ”kräfva detta märkeliga fenomen kallat elektricitet”.

Elektricitet kommer från franskans électricité, till nylatinets eléctricus, till latinets eléctrum, ursprungligen av grekiskans élektron för ”bärnsten”. Det är ursprungligen benämningen på den egenskap hos materien som ger vissa ämnen, till exempel bärnstenen, förmågan att efter gnidning attrahera lätta föremål, så kallad statisk elektricitet. Numera är elektriciteten, enligt vetenskapen, ett fenomen som sammanhänger med anhopningen och förflyttningen av de negativt laddade elektronerna.

I min ungdom, framför allt under andra halvan av 1960-talet, var detta platsen där vi ungdomar från Skillingaryd samlades nästan dagligen under sommarloven för att fiska.

En turbin är igång vid fototillfället och levererar miljövänlig ström till nätet och inne i dessa turbintunnlar stod, i min ungdom, stora stim med små mörtar som vi ungdomar då, på den tiden, med stor framgång fångade med sänkhåv från bron, balkongen. Dessa förpassades sedan snabbt till vattenfyllda hinkar för att efterhand användas som agn när vi, också med stor framgång, fiskade efter de stora gäddorna som gick upp i ån.

Vattenenergi är, för övrigt, läges- och rörelseenergi hos vatten i vattendrag, tidvatten, vågor och havsströmmar. Den helt dominerande anläggningstypen är konventionella vattenkraftverk, som på bilden, vilka producerar el genom att utnyttja skillnaden i lägesenergi hos vatten som tas in på en högre nivå, i Fågelforsdammen, och släpps ut på en lägre nivå i vattendraget, det vill säga i den ”nygrävda” åfåran från omkring 1911.