På de lättbearbetade och väl dränerade jordarna runt byn Femsjö i västra Småland, i gränsbygderna mot Halland, odlades tidigt i historien och fornfynden visar att vi människor har vistats i området redan långt före Kristi födelse.

I och med att Halland blev svenskt vid freden i Brömsebro 1645 blev det också fred i Femsjö och befolkningen ökade snabbt. 1749 bodde det 370 personer i socknen. Folkökningen var påtaglig under de 100 år som följde för att nå en topp med 906 personer år1886. Därefter minskade befolkningen åter mycket på grund av att många utvandrade till Amerika och det är i dessa tidevarv som Elias Magnus Fries ser dagens ljus i den gamla prästgården. Nu för tiden bor det bara omkring 250 personer i Femsjö och befolkningen är därmed åter nere på 1600-talsnivå.

Om vi ska försöka föreställa oss den miljö i Femsjö som den unge Elias Fries upplevde så får vi ta fantasin till vår hjälp. Bort med dagens raka vägar, bort med granskogen och ersätt detta med glesa och ljusa skogar av tall, ek och bok och vackra lövängar och betesmarker. Jordbruket gav dock knapp utkomst och nödår förekom långt in på 1860-talet. Detta är vad den unge Elias fick uppleva som sin barndom i sitt Femsjö och man kan anta att han tillbringade mycket tid i den vackra kyrkan där han förmodligen beundrade den vackra interiören precis som vi gjorde vid vårt besök ett par sekel senare, nådens år 2008 e. Kr.

Elias Fries föddes den 15 augusti 1794 som enda barnet i prästgården i Femsjö och eftersom det fanns få jämnåriga barn i trakten och följaktligen ingen skola blev han först undervisad av sin far, den botaniskt intresserade prosten Thore Fries. Undervisningen skedde på latin, ett språk som till och med ibland användes i hemmet till vardags. Först 1803, då nio år gammal, skrevs Elias in i Växjö läroverk men redan i Femsjö blev hans stora naturintresse uppenbart. Han skrev tidigt vetenskapligt intressanta dagböcker och redan som gymnasist gav han ut systematiska växtförteckningar och floror, bland annat, ”Flora Femsionensis”.

Även om Elias tidigt författade floror och allmänbotaniska skrifter, kom svamparna redan från början att bli den växtgrupp som fascinerade honom mest. Orsaken till att det blev just svampar kan ha varit att markerna i Femsjötrakten var mycket svamprika, medan artrikedomen bland de högre växterna inte var lika stor. Det berättas att hans möte med den vackra koralltaggsvampen, ”Hericium coralloides”, inspirerade honom att viga sitt forskningsliv åt de märkliga svamparna.

Efter skolan i Växjö fick Elias 1811 möjlighet att studera i Lund och redan 1814 disputerade han där. Han innehade sedan olika tjänster som docent och adjunkt fram till 1834, då han erhöll en professur i Uppsala. Under sin tid i Lund skapade Elias ett system för de högre svamparna där hattsvamparna, buksvamparna med röksvamparna, liksom många olika lägre svampgrupper återfinns. Trots vissa felaktigheter (alla gör fel ibland så även Elias store föregångare Carl von Linné) utgjorde hans arbete ett första viktigt steg in systematiseringen av svamparna. Hans arbete utmynnade i flera mindre publikationer samt i det omfattande verket ”Systema mycologicum”, (1821–1832).

Koralltaggsvampen, ”Hericium coralloides”, bildar en mycket vacker och rikt korallikt förgrenad fruktkropp. Den är först rent vit, senare gulvit eller ljust ockrafärgad som på bilden eller till och med något köttfärgad. Svampen består av smala uppåtsträvande grenar, som utgår från en gemensam kort fot som finns rotad i veden. Grenarnas undersidor är i hela sin längd klädda med 5–15 millimeter långa nedåtriktade taggar. Hela fruktkroppen blir mellan 10–40 centimeter bred och ungefär lika hög. Svampen är köttig och spröd men som äldre seg samt som torkad hård och vitaktig. Smaken är något bitter och lukten är mild. Fruktkroppen som är ettårig bildas under hösten.

Koralltaggsvampen är funnen i alla landskap i Sverige, utom på Gotland och i Bohuslän. Den är på tillbakagång som en följd av att mängden död ved minskar och att den har speciella miljökrav. Den är rödlistad i Danmark, Norge, Tyskland, Storbritannien, Nederländerna och Polen. Svampen är en signalart som indikerar miljöer med höga naturvärden i barrblandskog, men även i gamla lövbrännor. Koralltaggsvampen är en nedbrytare och orsakar vitröta på lövved. Den växer på lågor av gamla lövträd och påträffas främst på starkt förmultnade stockar med mjuk ved och med helt eller delvis avflagnad bark. Svampen verkar föredra att växa på vitrötade stockar som först rötats av till exempel fnöskticka eller sprängticka. Den förekommer såväl i igenvuxna gamla kulturmarker som i orörda naturskogsmiljöer. Främst förekommer den dock i fuktig, naturskogsartad äldre skog med stort inslag av döda gamla lövträd. I Sydsverige är koralltaggsvampen vanligast på bok, medan den i övriga landet växer mest på björk. Den påträffas även på asp, al, lönn, alm, ek och andra lövträd.

Arten hotas, som sagt, av brist av död ved. Ingrepp som innebär att lågor och döda eller skadade träd tas bort missgynnar med andra ord arten. En slutavverkning, skoglig gallring eller annat uttag av virke på växtplatsen som ger ett förändrat lokalklimat innebär ett direkt hot liksom överföring av lövskog till barrskog. För att säkerställa artens fortlevnad bör man dels se till att artens växtplatser hålls intakta, dels att ny ved tillkommer och gärna då i omedelbar anslutning till växtplatsen. Befintliga vindfällen, döende träd, torrakor och lågor ska lämnas intakta. Ett långsiktigt tillförsäkrande om framtida tillgång till ved är, som sagt, en förutsättning för artens fortlevnad i området.

Efter tiden i Lund tillträdde Elias Fries 1834 en nyinrättad professur i praktisk ekonomi, det vill säga naturvetenskap, vid Uppsala universitet. Han var även rektor vid detta universitet i två omgångar, år 1839 och åren 1853–1854. Elias innehade olika professurer fram till 1859, men bedrev även därefter sitt vetenskapliga arbete med svamparna. Han var faktiskt även riksdagsman då han representerade Uppsala universitet vid riksdagarna 1844–45 och 1847–48.

Vid Uppsala universitet blev hans botaniska arbetsfält brett. Han gav inte bara ut mykologiska arbeten utan även till exempel en skandinavisk växtförteckning ”Summa vegetabilium Scandinviæ”, och ett allmänt inriktat botaniskt verk med litterära inslag, ”Botaniska utflygter”. Detta bidrog säkert till att Elias Fries år 1847 valdes in i Svenska Akademien. Elias Fries hade stol nummer 14 som han tog över efter ingen mindre än Erik Gustaf Geijer.

Elias Fries publicerade bland annat ”Hymenomycetes Europæi”, (1874) och planschverken ”Sveriges ätliga och giftiga svampar”, (1860–1866), samt ”Icones selectæ hymenomycetum nondum delineatorum I”, (1867–1877). Del II gavs ut postumt efter Elias Fries död 1878 av hans söner Thore Magnus och Robert mellan åren 1878 till 1884.

Utöver det vetenskapliga arbetet gjorde Elias Fries en stor insats för att som det brukar sägas ”lärde svenska folket äta svamp”. I Elias uppväxtmiljö rådde knappast överflöd så Elias fick nog lära sig att man skulle ta vara på vad naturen gav. Svamp kunde då säkert berika mathållningen, och till och med vara en delikatess. Trots denna insats i folkbildningen lär man inte ätit svamp i Elias hem i Uppsala, vilket kan tyckas något märkligt! Elias Fries gjorde inte som Carl von Linné och hans lärjungar, det vill säga reste vida omkring och inhämtade kunskap, utan han reste som längst till ett naturforskarmöte i Berlin. Elias tillvaro var mer stillsam och bland vanligt folk var han inte en sådan som man hade överdriven respekt för. Det var kanske därför hans folkliga svamppropaganda gick hem och ibland till och med kunde ifrågasättas.

Han skriver i de sista raderna i sin inledning till ”Sveriges ätliga och giftiga svampar”, citat; ”Under mitt vistande ett par höstar i Stockholm, granskade jag ofta de arter, som på Munkbron till salu utbjödos. Flertalet af dem var visserligen goda arter, men jag fann äfven hela korgar av giftiga f. exempelvis Russula foetens; men då jag fäste uppmärksamheten deruppå, erhöll jag till svar: ”Åh, det förstår sig Herrn icke på”. Detta är en av alla de anekdoter som cirkulerar kring Elias Fries.

Russula foetens heter för övrigt stinkkremla på vanlig svenska och hur man kunde äta denna svamp är svårt att förstå. I Svengunnar Ryman och Ingemar Holmåsens praktverk om svampar, ”Svampar – en fälthandbok”, kan man bland annat läsa följande om just stinkkremlan, citat; ”Lukt obehaglig. Smak äcklig, något bitter efter en stunds tuggande, slutligen brännande skarp.”.

Även vår kung Karl den XVI Gustav och hans drottning Silvia förärade Elias Fries och Femsjö ett besök den 3 juni 1981. Minnesstenen finns i anslutning till kyrkogårdsmuren vid ingången till kyrkan.

Det lilla museet ”Friesminnet” i anslutning till prästgården, i dörren står guiden och representanten för Femsjö Hembygdsförening, Henry Larsson, och vi tackar så mycket för det intressanta och trevliga samtalet.

Den unge Fries, på bilden något äldre och dekorerad med Nordstierneorden, vandrade ofta omkring i byarna i Femsjö socken. Han botaniserade och antecknade och 1810 hade den då blott 16-årige ynglingen fått ihop nog med kunskap för att sammanställa allt till en liten skrift om floran i Femsjö. Fries hade noterat 612 vilda och 59 odlade arter. Av dessa var 482 kärlväxter.

Flera olika botanister har följt i Elias fotspår i Femsjö och Elias son, Thore Fries, inledde en artikel publicerad år 1862 i Botaniska notiser med följande: ”Af alla punkter på jorden är måhända ingen i botansikt afseende så noga undersökt som Femsjö socken i Småland”. Även om detta nu kanske inte längre är aktuellt så är det ändå så att det finns mycket underlag för att studera hur floran i Femsjö har förändrats under de senaste 200 åren.

Det finns en mycket intressant och glädjande koppling mellan Elias Fries och Skillingarydstrakten då vår store botaniker Johan Forsander, 1795–1866, uppvuxen i Hagshult var kusin till Elias, deras mödrar var syskon. Kusinerna var nära vänner och delade ett intensivt naturintresse. Under skoltiden i Växjö botaniserade de nästan dagligen tillsammans och under loven besökte de varandra i Hagshult respektive Femsjö. De gjorde också sällskap på längre resor, till exempel Halland 1809, Visingsö 1817 och Kalmar 1818. Dessa resor finns skildrade i Forsanders dagböcker. För den intresserade finns mer att läsa om dessa herrar i det nyutgivna tvåbandsverket ”Smålands flora”, 2008. Vill Ni köpa böckerna kontakta mig, priset är bara 320 kronor.

Elias Magnus Fries, 1794–1878, professor i botanik vid Uppsala universitet, gift med Christina Wieslander, 1809–1862. De fick åtta barn tillsammans och här kommer avslutningsvis en kort beskrivning av dem.

• Theodor (Thore) Magnus Elias, (1831–1913), professor i botanik vid Uppsala Universitet från 1859. Gift med Gustava Katarina Anjou, (1844–1927).
  
• Elias Petrus, (1834–1858), filosofie magister i mykologi och en skicklig svamptecknare, 70 stycken av hans planscher finns bevarade i Uppsala.
  
• Sara (Sally) Lovisa Ulrika, (1836–1905), gift med Carl Robert Stellan Mörner, (1833–1875).
  
• Johan Otto, (1838–1931), var lantmätare och emigrerade till USA 1871, där han skickade mycket växtmaterial till den Botaniska institutionen i Uppsala.
  
• Oscar Robert, (1840–1908), var medicine doktor och kunnig mykolog. Gift med Sofia Elisabeth Bergman, (1853–1895). Han fick 1949 ett torg uppkallat efter sig i södra Guldheden i Göteborg, Doktor Fries Torg.
  
• Susanna (Sanna) Christina, (1841–1919). Hon tecknade svampar och sju originalplanscher finns kvar i Uppsala. Gift med
• August Almén, (1833–1903), professor i medicinsk och fysiologisk kemi och generaldirektör i Medicinalstyrelsen.
  
• Linnéa Johanna, (1841–1846).
  
• Junia Gustava Elisabeth, (1845–1906).