Cárpe díem är senlatin och betyder ungefär ”njut dagen” eller ”fånga dagen” och är ett citat från ett ode av den romerska poeten Horatius. Ode betyder för övrigt högstämd lyrik. I den grekiska antiken betecknade ode en körsång, vanligen ledsagad av dans. Efter hand kom ode att avse en sekulariserad lyrisk berättelse. Högstämdhet och språklig svårtillgänglighet präglar odet. Körodet ingick även som en väsentlig del i det klassiska dramat. Horatius kallade sina lyriska dikter, även de mer lättsamma och resonerande, carmino, vilka brukar återges med oden. Under renässansen skrev fransmannen Pierre de Ronsard, engelsmannen Edmund Spenser och tysken Martin Opitz oden.

Klassicismen använde genren för allvarlig reflexionsdiktning, men senare återgav engelsmannen John Keats, tysken Friedrich Hölderlin och fransmannen Victor Hugo odet dess pindariska stämning.

Svenska odediktare är till exempel Johan Henric Kellgren och Carl Gustaf af Leopold. Diktaren Pindaros, pindarisk stämning, ansågs allmänt under antiken vara en av de allra största diktarna över huvud taget och beundrades av de romerska skalderna som exempelvis Horatius. Han var en vittberest man och kom ursprungligen från Kynoskefalai i Boiotien. Hans produktion var omfattande, och hans verk fanns under antiken samlade i 17 volymer. Han bemästrade olika genrer som bland annat hymner, paianer och dityramber. Av dessa har endast fyra böcker överlevt, och i dessa kan vi hitta hans epinikier det vill säga hyllningssånger till idrottsliga segrar. Dessa 45 sånger, som även kallas oden, är av de hellenistiska filologerna i Alexandria klassificerade efter platsen där spelen utspelades. Det är de olympiska, pythiska, nemeiska och isthmiska odena.

Att kunna uppskatta ett sträck av knölsvanar på sin väg mot söder över Viltvattnet på Skillingaryds skjutfält, att kunna stanna upp ett ögonblick och njuta av denna vackra syn och kanske till och med kunna reflektera över densamma är för mig att fånga dagen, att njuta av dagen.

Knölsvanen, ”Cýgnus ólor”, är en art i andfågelfamiljen ”Anatidae”, som tillhör underfamiljen svanar och gäss. Den blir 145 till 160 centimeter lång och väger 6 till 14 kg. Den är rent vit med skär eller orange näbb, som är svart vid basen. Det svarta bildar en knöl vid övernäbbens bas och denna är störst hos hanen.

Arten häckar naturligt i näringsfattiga sjöar, numera även vid andra sjöar och vid kuster, i Sverige norrut till södra Norrland, och livnär sig av vattenväxter och frön. Honan lägger fem till åtta grågröna ägg, som ruvas i omkring fem veckor. Arten finns för övrigt i stora delar av Europa och österut i delar av Asien till Kina.

Dess ursprungliga häckningsområde är inte känt, beroende på att man från 1500-talet har planterat in den på många ställen i västra Europa, varefter den naturligt spritt sig över större områden. Knölsvan har fötts upp i fångenskap på många håll och använts som kungliga gåvor samt för köttets skull. Innan kalkonen kom till Europa var knölsvanen festmat. I Storbritannien har ägarmärkning av vilda knölsvanar förekommit åtminstone sedan 1100-talet och omfattade på 1400-talet så gott som alla vilda exemplar. Märkningen genomförs traditionellt ännu på Themsen och i Norfolk.

Plötsligt står hon där i resterna av den fordom så stora gården Boglös på norra delen av Skillingaryds skjutfält. Hon har ännu inte upptäckt mig utan tuggar lugnt vidare på snöbollsbuskarna som minner om den gamla fina trädgården från 1800-talet och om en gård som var en av de största i trakterna. Jag hade aldrig upptäckt rågeten om hon inte hade haft sin vita bakdel och sekunderna senare tittar hon åt mitt håll, rycker till, knäar lite och vips så är hon borta, uppslukad av den mörka granskogen. Här fångade jag ännu ett ögonblick av denna helt vanliga decemberdag, ett ögonblick som jag kommer att bära med mig med glädje genom livet.

Rådjuret är ett djur som är släkt med till exempel hjortar, renar och älgar. Rådjur är ganska små, lite mer än 1 meter långa och de väger högst 35 kilo. De har små horn med i regel tre taggar. Rådjuret finns i nästan hela Sverige och på många håll är de väldigt vanliga. De trivs i odlade landskap, till och med i människors trädgårdar. Hanen, bocken, har ett speciellt läte som låter som när en hund skäller. Rådjuret har funnits och jagats i södra Skandinavien sedan stenåldern och är numera Västmanlands landskapsdjur.

Denna Sveriges näst minsta fågel efter kungsfågeln har faktiskt gynnats av stormarna Gudrun och Per då antalet rotvältor dramatiskt ökade i det svenska skogslandskapet. Rotvältor passar nämligen gärdsmygen som hand i handske när det gäller val av häckningsplats. Denna lilla varmblodiga varelse på bara 5.5 gram är egentligen för liten för att vara just varmblodig och måste därför ständigt vara på jakt efter föda under dygnets ljusa timmar. Detta gör att den är mycket svår att fotografera för den sitter helt enkelt aldrig stilla. Bilden är, som redan sagt, tagen vid Skillingaryds dämme.

Kroppstemperaturen hos växelvarma djur är ungefär samma temperatur som omgivningens medan den hos jämnvarma djur är konstant och då ofta högre än omgivningens. Växelvarma djur påverkar sin kroppstemperatur genom sitt beteende, till exempel genom att förflytta sig mellan sol och skugga. Vissa kräldjur kan på så vis uppnå hög kroppstemperatur genom att utsätta sig för solsken direkt eller indirekt. Exempel finns också på att vissa områden i kroppen hos växelvarma djur har förhöjd temperatur på grund av metabolisk produktion av värme, till exempel vingmusklerna hos insekter och simmusklerna hos tonfisk.
Däggdjur och fåglar är alltid jämnvarma eller varmblodiga vilket betyder att kroppstemperaturen är konstant. Jämnvarma djur producerar mer metabolisk värme via matspjälkningen och förbrukar på så sätt mer energi, näring och syre än växelvarma djur.

I bottnen av hjärnan har jämnvarma djur ett temperaturcentrum som samverkar med centrum för cirkulation och andning och åstadkommer balans mellan produktion och avgivande av värme. Kroppstemperaturen ökas genom ett sköldkörtelhormon och däggdjurens kroppstemperatur varierar i regel mellan 36 och 38°C, men är hos myrpiggsvin och näbbdjur bara 30 till 33°C. Den genomsnittliga nivån hos fåglar är mellan 38 till 41°C.

Värmeproduktionen försiggår främst i muskler, men några däggdjur har brun fettvävnad, vars funktion tycks vara att värma blodet när djuren vaknar ur vinterdvala. Jämnvarma djur skyddas mot värmeförlust av päls, fjädrar eller späcklager. Buntar av blodkärl fungerar i vissa fall som värmeväxlare, vilka minskar värmebortgång, till exempel i späcklager hos valar och i benen hos fåglar som normalt står på is eller snö. Vissa jämnvarma djur har förmåga att under perioder med kyla och näringsbrist hushålla med sin energi genom att sänka sin egen kroppstemperatur dygnsmässigt eller genom att gå i vinterdvala.

Överskottsvärme avges med värmeledning och infraröd strålning, vid värmestress även genom avdunstning av vatten såsom vid flämtning, vid svettning eller från hud som hålls fuktig med till exempel gyttja. Rik genomblödning såsom i simhuden hos fåglar underlättar också avgivande av överskottsvärme.

Vår absolut minsta fågel är denna lilla vackra kungsfågel som på latin heter, ”Regulus regulus”. Den är Europas minsta fågel med en längd på 9 centimeter och en vikt på mellan 5 till 6 gram samt ett vingspann på mellan 14 till 16 centimeter. Den har oansenlig grågrön dräkt men pryds av ett brett gult hjässband, se bilden, som är kantat med svart, hanen har dessutom orange stänk i det gula.

Ungfågeln har inte teckningen på hjässan, men den totala avsaknaden av ljust ögonbrynsstreck, litenheten samt att den har ljus ögonring och ljusa kanter på framför allt vingtäckarna skiljer den från exempelvis lövsångaren.
Sången är mycket fin och ljus, vilket gör att många äldre personer har svårt att höra fågeln. En sångstrof kan beskrivas som tre höga toner, som sedan höjs med ett halvt tonsteg allteftersom.

I Sverige häckar den allmänt i skogsmark med gran men förekommer mer sparsamt i de nordligaste delarna och saknas nästan helt i den nordvästra halvan av Lappland.
Kungsfågelpopulationen i Sverige är till stor del stannfåglar, men många flyttar också till Mellaneuropa under hösten och dessa fåglar återkommer till Sverige i april. Oavsett om de flyttar eller stannar kvar är det många av dem som dör under vintern.

Kungsfåglarnas taxonomi var tidigare omstridd och de räknades då ibland till familjen mesfåglar och ibland till familjen sångare men idag delas de istället in i den egna familjen kungsfåglar, ”Regulidae”. Boet är byggt av mossa och lavar och det brukar fästas på grangrenar cirka tio meter över marken. Kungsfågeln brukar lägga 7 till 10 ägg och dessa är gulvita och ganska diffust fläckade i rostrött. Honan ruvar ensam äggen i cirka 15 dygn. Båda föräldrarna matar ungarna och två årliga kullar är inte ovanligt. Födan består främst av insekter och spindlar.

Kungsfågelns latinska namn, ”Regulus regulus”, är något som verkligen förpliktigar. Dessa ord kan bland annat härledas till följande intressanta fakta.

Det är, som jag redan nämnt, det vetenskapliga namnet på ett släkte kungsfåglar med sju arter i världen, bland annat ”vår” och bildens kungsfågel och brandkronad kungsfågel samt rödkronad kungsfågel, kanariekungsfågel, taiwankungsfågel, guldkronad kungsfågel och madeirakungsfågel.

Det är namnet på den ljusaste stjärnan, magnitud 1,35, i stjärnbilden Lejonet. Den är en blåaktig stjärna av spektraltyp B7V och avståndet dit är cirka 78 ljusår.

Det är namnet på den romerske fältherren och statsmannen Márcus Atílius Régulus, som dog cirka år 250 före Kristus. Som konsul för andra gången besegrade Régulus, år 256 före Kristus, karthagerna i ett sjöslag och landsatte en armé i Afrika men besegrades senare och råkade i fångenskap. Hans vidare öden utbroderades kraftigt i senare romersk tradition och hjälteglorian kom på plats då han sänd till Rom för att förhandla om fred mellan Rom och Karthago skall ha rått senaten till fortsatt strid mot Karthago. I enlighet med sitt löfte till karthagerna återvände han sedan till Karthago för att där torteras till döds. En romersk hjälte var född.

Bilden visar kungsfågeln som man mest ser den i naturen, det vill säga i ständig rörelse, ständigt på väg, vilket får mig att tänka på en dikt av Karin Boye, ur samlingen Härdarna från 1927, som enligt mitt förmenande är något av det vackraste som skrivits och med denna dikt som avslutning vill jag önska Er alla ett riktigt Gott Nytt 2009!

Den mätta dagen, den är aldrig störst.
Den bästa dagen är en dag av törst.

Nog finns det mål och mening i vår färd -
men det är vägen, som är mödan värd.

Det bästa målet är en nattlång rast,
där elden tänds och brödet bryts i hast.

På ställen, där man sover blott en gång,
blir sömnen trygg och drömmen full av sång.

Bryt upp, bryt upp! Den nya dagen gryr.
Oändligt är vårt stora äventyr