Välkomna till Björnekullakärret som är ett av de få rikkärren på det småländska höglandet. Vegetationen är helt annorlunda än den som man träffar på i övriga delar av nationalparken Store mosse.

Kärret präglas främst av att näringsrikt och kalkhaltigt grundvatten tränger upp till markytan. Under högsommaren blommar här rikligt med de i Jönköpings län sällsynta orkidéerna kärrknipprot, brudsporre och sumpnycklar. Här finns också mer vanliga men också vackra arter som tätört, slåtterblomma, blodrot och flera arter sileshår tillsammans med mer oansenliga växter som snip/ullsäv och tuvsäv.

Förutom kärlväxterna finns en rik mossflora med rikkärrsindikerande arter som bland annat kärrklomossa, praktmossa och den vackert röda, metallglänsande purpurvitmossan. Den oansenliga svartknoppsmossan är en utpräglat nordlig art som här i Björnekullakärret har sin sydligaste växtplats i vårt land.

Utöver de direkta rikkärrytorna finns här fragment av fukthedar med arter som klockljung, ängsvädd och hirsstarr. I kärrets östra delar förekommer rikligt med stora vitmossetuvor bestående av framförallt den bruna rostvitmossan. I dessa tuvor växer bitvis ymnigt med den lilla vackra dvärgbjörken.

Ett av kärrets rariteter är sumpnycklar, ”Dactylorhiza traunsteineri”, som oftast är en tämligen lågväxt orkidé där stjälken är kantig upptill och bladen är smala och ofta något ihopvikta längs mitten. Bladen är bredast vid basen och vanligen mörkfläckiga på ovansidan, men exemplar med helt ofläckade blad förekommer ibland.

Sumpnycklar blommar i Björnekullakärret i juli med ganska stora, karminröda till rosa blommor som sitter i en gles blomställning. Sumpnycklar är en variabel art med flera lokala populationer som skiljer sig mer eller mindre från varandra.

Alla förekomster av sumpnycklar tycks vara tetraploida, det vill säga ha fyrdubbel kromosomuppsättning, vilket skiljer dem från den snarlika och likaledes variabla arten ängsnycklar (D. incarnata) som är diploid. Ängsnycklar växer för övrigt också inom nationalparken vid Södra Svänö.

Ur det som tidigare betraktades som arten sumpnycklar har ytterligare två arter urskiljts i vårt land, nämligen lappnycklar (D. lapponica) och mossnycklar (D. sphagnicola). Sumpnycklar är sällsynt och påträffas mest i mellansverige där den växer i kalkrika kärr. Första fynduppgiften publicerades 1832. Artnamnet traunsteineri hedrar den österrikiske botanikern Joseph Traunsteiner (1798-1850).
Hundratals sumpnycklar blommar i kärret i år.

Björnekullakärrets absolut vackraste orkidé är, enligt mitt tycke, kärrknipprot, ”Epipactis palustris”, och är en medelstor, flerårig orkidé som har en krypande underjordisk jordstam. Stjälken kan bli upp till en halv meter hög. Bladen är stjälkomfattande, brett lansettlika med grova nerver.

Kärrknipprot blommar i juli-augusti med stora blommor som sitter i en ensidigt vänd, fåblommig klase. Kärrknipprot är sällsynt men kan vara lokalt talrik vilket bevisas här. Den växer i kalkrika kärr och fuktängar, från Skåne till Uppland, men kan även påträffas i kalkrika områden längre norrut. Första fynduppgiften är från Vasaholm, Klågerup i Skåne och publicerades 1749.

Artnamnet palustris kommer av latinets palus för kärr och syftar på
växtplatsen. I år blommar 100-tals exemplar av kärrknipprot i kärret.

Brudsporre, ”Gymnadenia conopsea”, är en mycket vacker orkidé med smala ljusgröna blad och rosa blommor. Stjälken är vanligen två till tre decimeter hög, men kan bli upp till en halv meter, den har flera lansettlika ljusgröna blad som är upp till två centimeter breda.

Brudsporre blommar från juni till augusti med rosa blommor som sitter i ett tätt mångblommigt ax. Blommorna är vanligtvis väldoftande men en del exemplar har bara en svag doft. Brudsporrens sporre är smal, lång och böjd.

Den är ganska sällsynt, men har en vid utbredning som sträcker sig från Skåne till Torne Lappmark. Första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732.

Artnamnet conopsea kommer av grekiskans konops för mygga och -opsis för liknande. I år blommar ett 20-tal brudsporrar i kärret.

Trichophorum alpinum är det latinska namnet på den lilla och oansenliga ullsäven eller snip som den också heter. Den växer bitvis ganska rikligt inom Björnekullakärret.

Snip är, som sagt, en ganska späd, lågväxt art som växer med enstaka strån från en kort krypande jordstam. Axet är avlångt äggformigt och har omkring tio blommor vilka har fyra till sex vita kalkborst, som efter blomningen växer till så att de slutligen blir omkring två centimeter långa. Axet får då en gles ulltofs, som något påminner tuvull. Snip är ganska vanlig på blöta myrar och ofta i rikkärr som här. Första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732.

Artnamnet alpinum betyder ”växer i alpina miljöer”. Svenska namnet snip omtalas redan av Linné som i Flora Svecica,1755, skriver att namnet används i Gästrikland.

Klockljung är ett lågväxt vintergrönt ris med rosa blommor som sitter i huvudlika flockar i toppen av något förlängda stänglar. Bladen är barrlika och sitter i kransar om fyra, de är grågröna och körtelhåriga med inrullad kant.

Klockljung blommar i juli-augusti med rosa, urnformade blommor. Blommorna sitter kvar länge efter blomningen men blir så småningom bruna. Klockljung kan knappast förväxlas med andra arter och den skiljs lätt från vanlig ljung som har öppna, flikiga blommor som sitter i ensidiga klasar. Klockljungen är ganska vanlig och växer på fuktiga hedmarker, myrar och kärrkanter. Arten har en utpräglat västlig utbredning. Första fynduppgiften publicerades i tillägget till Rudbecks Catalogus plantarum år 1666. Artnamnet tetralix är ett växtnamn som redan användes av Plinius, 23–79 efter Kristus (dog vid Vesuvius utbrott).

I strandkanten på min väg ut mot Växudde hittade jag ett exemplar av en art sötvattenssvamp.

Sötvattenssvampar i familjen ”Spongíllidae” är svampdjur som omfattar cirka 45 arter och har en världsvid utbredning i sjöar och rinnande vatten. Dessa är vanligtvis fästade på stenar och vattenväxter där de kan bilda oregelbundna överdrag som kan bli upp till 30 centimeter i diameter.

De är ofta mörkgröna av symbiotiska alger och i Sverige finns två vanliga arter, Spretig sötvattenssvamp, ”Spongílla lacústris” och sötvattensvamp, ”Ephydátia fluviátilis”.
Inte ser den speciellt spretig ut så mitt tips är att det är arten sötvattensvamp, ”Ephydátia fluviátilis”. Rökspöket i vattnet är bara vattnets reflektion av stundens molnstruktur men visst ser det ut som ett ansikte med öppen mun och mörka solglasögon, eller?

Väl ute på Växudde möts jag av denna revlummerskog, en av de största och tätaste jag sett i våra trakter! Revlummer finns i hela landet, men är ovanligare i södra Sverige. I fjälltrakterna förekommer den främst som underarten nordlummer. Första fynduppgiften är från Uppland och publicerades 1732.

Revlummer och mattlummer säljs ofta som juldekoration, men de växer mycket långsamt och man bör/ska därför avstå från att plocka och köpa lummer även i de län där de inte är fridlysta.

Artnamnet annotinum kommer av latinets annuus för år och betyder ”från fjolåret”, vilket kan syfta på att arten är vintergrön. Det svenska namnet revlummer kommer av att den bildar meterlånga revor.

I den nordvästra delen av Växudde hittade jag ett mindre bestånd med brudborste eller borsttistel som den också heter. En mycket stor och vacker korg med blommor som till skillnad från de flesta andra tistelarter saknar taggar. En vacker trädhumla, eller möjligtvis åkerhumla (svårt att se något vitt på bakkroppsspetsen, vilket i så fall skulle tyda på trädhumla) och en skalbagge i familjen långhorningar, med stor säkerhet en art som heter allmän blombock, kryper omkring i blomkorgen.

Ni som nu tror att dessa insekter sitter i en blomma får acceptera att jag säger att det är minst hundra blommor (förmodligen fler) i tistelkorgen. Naturen upphör aldrig att förvåna, tro mig!!!