I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Bergets unika skogs- och lundmiljöer, en naturkrönika i 13 bilder från mitten av november 2008
Text och foto Dan Damberg, Skillingaryd
Inlagt 22/11 2008

Området kring det gamla bostället Bohult på södra delen av Berget, på norra delen av Skillingaryds skjutfält, hyser en unik natur i den gamla skogen och i de gamla igenväxande inägomarkerna som idag är biologiskt rika lundmiljöer. Den stora mängden död ved från både löv- och barrträd i kombination med den näringsrika jordmånen gör att den biologiska mångfalden är både rik och ovanlig samt varierande.

På bilden ser Ni den stora bräkenmossan, ”Plagiochíla asplenioídes” som är en nära släkting till den vanliga bräkenmossan, ”Plagiochíla porelloídes”. Dessa mossor tillhör ett släkte levermossor som förekommer över hela världen, särskilt i varmare trakter. De har ogrenad stam och tvåsidigt utbredda, nästan hela blad. Släktet omfattar totalt mer än 500 arter, varav två finns i Sverige och vilka båda är ganska vanliga i hela landet i något fuktigare skog, den förra framför allt i granskog, den senare i lövskog.

På den gamla granlågan nordost om Bohult växer rikligt med vintermussling eller mild epålettsvamp som den kallades förr. Dess latinska namn är ”Panéllus mítis” och svampen ingår i gruppen basidiesvampar. Den har en 1 till 3 centimeter bred, tunn, njurformig, först vit, senare gulbrun hatt och kort, sidoställd, vitaktig fot med filthår. Hatthuden är gelatinös och avdragbar och skivorna är vita medan köttet är segt och vitt. Smaken är mild, men arten är ingen matsvamp. Den växer under höst och vinter på multnande kvistar och grenar av barrträd och, som på bilden, på liggande barrträdsstammar. Svampen är allmän i hela Sverige.
På en annan låga av död ved växer den typiska grönmusslingen, ”Panéllus serótinus”. Andra äldre namn på svampen är klibbmussling eller klibbig epålettsvamp och den tillhör gruppen basidiesvampar. Den har en 3 till 8 centimeter bred hatt, som är köttig, mer eller mindre njur- eller musselformig och som ung med brunt sammetsludd på ovansidan. Som äldre är hatten kal och olivgrön till gulbrun och i väta blir den klibbig. Skivorna på hattens undersida sitter tätt och är gulaktiga, ofta med röda inslag. Foten, som är sidoställd, är 1 till 3 centimeter lång, 1 till 2 centimeter tjock och gul till färgen med fjäll eller prickar i brunt. Foten kan ibland till och med saknas. Svampen är oätlig. Arten, som är tämligen allmän i hela Sverige, påträffas i oktober till december en och en eller i mindre grupper på murken ved.
Inte långt från grönmusslingen hittade jag dessa små exemplar av svampen vedplätt, ”Dacrymyces stillatus”. Fruktkropparna är kuddlika och 1 till 5 millimeter breda. Dessa är orangegula och geléartade i väta, mörkare gulröda och fasta i torka. Svampen bildar ofta täta samlingar på multnande barr- och lövved under hela året. Vedplätten är mycket allmän i hela landet och är ingen matsvamp.

Dagens verkliga fynd blev den lilla vackra och ovanliga vita vedfingersvampen, ”Lentaria epichnoa”, som är en småväxt fingersvamp vars vita, nästan genomskinliga fruktkroppar är upprepat och regelbundet gaffelgrenade. Varje gaffel är U-formad och grenarna är raka, uppåtriktade och tämligen spetsiga.

Den förekommer främst i norra Götaland och södra Svealand. Därutöver finns utpostlokaler i södra Småland, i Hälsingland, Jämtland och i Norrbotten. Den är uppgiven från Danmark och Finland medan uppgifter om artens förekomst i Norge saknas. Arten är uppenbarligen relativt sällsynt även i övriga Europa och rapporterad från Estland, Tjeckien och Slovakien samt från Frankrike. Den oklara utbredningsbilden liksom de skiftande uppgifterna om artens ekologi tyder på att rapporter i litteraturen inte alltid avser samma art. Uppgifterna om utbredning måste därför betraktas som något osäkra.

Vit vedfingersvamp växer på murken lövved mest på stammar av asp, precis som på Berget, dock även på rönn och björk, sällsynt även på barrved. Någon gång har arten påträffats på spånor. Den förekommer i alla typer av lövskog och blandskog liksom i barrskog med bara enstaka lövträd. Den påträffas främst på skuggiga och fuktiga platser med riklig tillgång på död ved, exakt som här på Berget.

Vit vedfingersvamp hotas av att det råder brist på lämpligt substrat i all kulturskog. Den hotas också av att modernt skogsbruk inte gynnar uppkomsten av de löv- och blandskogsmiljöer där arten bäst trivs. Artens växtplatser är nyckelbiotoper vars bevarande är av stor betydelse för många arter. Raviner, bergrötter och liknande platser med skuggiga förhållanden och fuktig mark med ett stort inslag av lövträd är exempel på biotoper där vit vedfingersvamp ofta växer och dessa bör undantas från skogsbruk. Asp bör generellt gynnas på platser som är gynnsamma för svampen. Den klassas i rödlistorna som missgynnad (NT).
På rötterna till en gammal granrotvälta växte ganska rikligt med svampen biskopsmössa, ”Gyrómitra ínfula” förr kallad brun hattmurkla. Svampen är en art i divisionen sporsäckssvampar och den är ganska vanlig i södra Sverige men sällsyntare i norr. Den har 2 till 10 centimeter hög och 1 till 2 centimeter tjock, smutsgrå fot, ibland med svagt violett ton. Den bara svagt veckade ”mössan” är treflikig eller sadelformig och upp till 8 centimeter bred.
Svampen brukar vanligtvis växa under september och oktober och påträffas på eller bredvid stubbar och rötter av både barr- och lövträd samt på grusiga skogsvägar. Svampen är ätlig men måste förvällas på grund av att den lätt förväxlas med lömsk biskopsmössa eller giftig hattmurkla som den också kallas, på latin ”Gyromitra ambígua”.
Granstubbar är spännande platser för den biologiska mångfalden. På bilden ser Ni den gyttrade röksvampen, ”Lycopérdon pyrifórme” som är en art i gruppen buksvampar. Den bildar 3 till 5 centimeter höga och 2 till 3 centimeter breda, något päronformiga, tätt gyttrade fruktkroppar med smal fot. De unga fruktkropparna är vita och finkorniga, de äldre gulbruna och släta, som på bilden. Som ung har svampen vitt kött med mild smak och lukt och den är då användbar som blandsvamp. Som äldre får den obehaglig lukt, och köttet gulnar något, den bör då inte användas som matsvamp. Arten, som är allmän i hela Sverige, påträffas från juli till oktober, eller som på bilden i november, på murken ved och vid gamla stubbar och rötter.
Kvastmossor tillhör släktet ”Dicránum” och är bladmossor med drygt 20 arter i Norden. De är matt- eller tuvbildande och vanligen storväxta och förekommer på jord, murket trä, stenar och någon gång trädstammar. Bladen är syllika och ofta ensidigt böjda. Sporkapslarna sitter på 1 till 5 centimeter långa skaft. Kvastmossor bildar ofta massvegetation på marken i skogar.
Till släktet förs bland annat bergkvastmossa, kvastmossa, stor kvastmossa och vågig kvastmossa. På bilden se Ni den vackra, stora kvastmossan, ”Dicranum majus”, som växer rikligt i den dramatiska ravinen som skär genom Berget i nord-sydriktning. I ravinen rinner en bäck som har sitt utlopp i Bohultasjön och i detta område ser man oftast den tretåiga hackspetten (de få gånger man ser den).
Bland grankottar och väggmossa växer den lilla hjorthornssvampen eller gullhorn som den också kallas, ”Calócera viscósa”. Det är en art i gruppen gelésvampar som är mellan 5 till 10 centimeter hög, busklik och gaffelgrenig, segt gelatinös och med mörkgul till orange färg. I fuktig väderlek är den klibbig och hal. Svampen har ingen påtaglig lukt eller smak och är ingen matsvamp. Den påträffas under hösten tämligen allmänt i större delen av Sverige på murkna barrträdsstubbar eller döda barrträdsrötter. Den påminner till utseendet om och blandas ofta ihop med fingersvampar men den har alltid en seg fruktkropp till skillnad från de ”riktiga” fingersvamparna.

På en bädd av uddvitmossa, ”Sphágnum fallax” ligger från vänster den rödskiviga spindelskivlingen, ”Cortinárius semisangguíneus” och till höger om denna ligger tre ”övermogna” trattkantareller, ”Cantharéllus tubaefórmis”. Bruna spindelskivlingar, det vill säga, släktingar till den rödskiviga spindelskivlingen på bilden är en reell förväxlingsrisk till de läckra trattkantarellerna så var noga med artbestämningen. Kom ihåg principen att trattkantarellen alltid har åsar på undersidan och är ihålig medan spindelskivlingarna alltid har tunna skivor och är massiva.

Trattkantarell eller höstkantarell, ”Cantharéllus tubaefórmis”, är en art i gruppen basidiesvampar. Den har vanligen gråbrun till brungul, trattformig eller djupt navlad, 2 till 6 centimeter bred hatt. Undersidans åsar är tjocka, glesa och gaffelgreniga. Den gula till brungula, ihåliga foten är 5 till 8 centimeter hög.

Svampen har angenäm lukt och är en utmärkt matsvamp. Arten växer ofta i stora mängder, mest i mossig barrskog under hösten, vanligen mot slutet av svampsäsongen. Den är allmän i hela Sverige utom i Norrlands inland.
Mjöltrattskivlingen, ”Clitocybe ditopus”, växte i stora mängder lite varstans i skogarna på Berget och kan kanske, även denna, utgöra en förväxlingsrisk till trattkantarellen men även trattskivlingen precis som spindelskivlingen har tunna skivor och inte åsar på undersidan.
När jag några sekunder efter att ha tagit bilden lyfte blicken mot en gammal vårtbjörk några tiotals meter åt öster fick jag se en hane av den lilla vackra och ovanliga mindre hackspetten. Den var ivrigt upptagen med att lyssna efter insekter i veden och hittade ett och annat ätbart under de minuterar som jag kunde följa den med kikaren.

Barrbroskskivling, ”Micromphale perforans”, växer i massor under sommar och höst i barrmattan under gran, så även i november på Berget. Svampen, som på bilden ligger väl inbäddad i väggmossa och björklöv, är en art i gruppen basidiesvampar. Det är en 2 till 4 centimeter hög hattsvamp med mycket tunn, sammetsluden, kastanjebrun fot och 0,5 till 1,5 centimeter vid hatt med smutsvit, rynkad yta. Hattundersidans skivor är täta och ljusbruna. Svampen luktar illa, ungefär som rutten kål, och är oätlig. Den växer i granskog på multnande granbarr, oftast i stora mängder, och kan påträffas hela sommaren och långt in på hösten. Arten, som har en vidsträckt utbredning, är allmän i hela Sverige.