I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu Startsidan för natur

Hedfingersvamp i älgjaktstid, en naturkrönika i 11 bilder i slutet av oktober nådens år 2008.
Text och foto Dan Damberg 2008
Inlagt 27 oktober 2008
I trakterna av Bohult vid Bergets sydvästra sida och ner emot Götaströms gamla järnbruk, i de nordvästra delarna av Skillingaryds skjutfält, där stormarna Gudrun och Per gjort skogen bitvis fullständigt ogenomtränglig har idag militären börjat göra de gamla skogsvägarna farbara igen. I detta landskap, som under de senaste två till tre åren varit näst intill omöjliga att besöka, har naturen och den biologiska mångfalden fått vara ifred en stund. Att nu åter kunna besöka dessa områden utan problem och se vad som hänt är både spännande och lärorikt.
Se upp när Ni går i skog och mark under oktober månads älgjaktstid, visa hänsyn och ta det försiktigt, dels för att inte äventyra den egna säkerheten men också för att inte störa jakten. Jägaren på bilden sitter på pass, med skjutriktning bort mot Väderkvarnen i öster, inte långt från det gamla bostället Bohult som ligger bara några hundra meter längre norrut.
Det som ser ut som två geléartade spillningshögar från något djur är i själva verket två gelésvampar ur ordningen ”Tremellales”. Just dessa arter gelésvampar på bilden heter antingen brunkrös, ”Tremellla foliácea” eller sockerkrös, ”Exídia sacchárina”, vilka är till förväxling mycket lika varandra vilket gör att jag avstår från närmare artbestämning. De växer hela året på döda eller döende stammar eller grenar av barrträd, helst, som på bilden, på tall och svamparna är mindre allmänna till tämligen allmänna.
På en gammal rotvälta av en kullblåst asp på Bergets sydvästra sida, vid Bohult, hittade jag dessa vackra glitterbläcksvampar, ”Coprinus micaceus”. Svampen är oätlig, lukten och smaken är obetydlig dock fångar den vackra färgen och mängden svampar effektivt ögat. Svampen växer från försommaren till hösten och bildar, som bilden visar, oftast stora tuvor vid stambaser och stubbar av lövträd, på murken lövved eller i feta gräsmattor, i stora delar av landet.
Alldeles invid glitterbläcksvamparna växte denna lilla näpna skålsvamp som heter ögonskål, ”Scutellinia scutellata”. Fruktkroppen är, som bilden visar, fatlik och mönjeröd till scharlakansröd samt slät medan utsidan är blekare i färgen samt beklädd med långa, styva bruna hår som i skålkanten erinrar om ögonfransar, därav namnet. Svampen är oätlig och växer från vår till höst i grupper på fuktig jord och murken ved allmänt i stora delar av vårt land.
Likt ett konstverk av en mästare men i själva verket snittytan av en björkstam som angripits av svamphyfer och där svampmycelet bildar detta vackra men samtidigt obevekliga nedbrytningsmönster i veden. Svampen, vars mycel vi ser på bilden, heter björkticka, ”Piptoporus betulinus” och är allmän på Skillingaryds skjutfält.
Bara ett stenkast från det vackra mycelmönstret i björkstammen av björktickan växte denna skinnsvamp av arten purpurskinn, ”Chondrostereum purpureum”, också denna svamp på en björkstam. Fruktkropparna av purpurskinnet är i väta mjuka och sega, som på bilden, medan de i torka blir hårda och spröda. Purpurskinnet växer året om på död och levande lövved, sällan på barrved, allmänt i hela landet. Arten orsakar kraftig vitröta på lagrad björkved och lövved. Levande träd som angrips, till exempel fruktträd, får den så kallade silverglans-sjukan vilket bland annat syns på bladen.
På denna fallna jättegran växte stor flåhätta, ”Mycena viscosa”. Hatten är, som bilden visar, klocklik, skivorna är gråvita och med tiden rödfläckade, foten är slemmig och gul med rödbrun bas. Lukten är gurklik och smaken är mild men den är ingen matsvamp utan den betecknas som oätlig och/eller saknar matvärde. Svampen växer under hösten på eller invid, just granar, allmänt i hela landet.
Äntligen, efter tio år, så står den där igen den lilla sällsynta hedfingersvampen, ”Clavária argillácea”, men denna gång på en, för mig, ny lokal uppe vid Lilla Spänneberget och inte vid Sparrevägen där jag en gång fann den för första gången 1998. Den växer, som bilden visar, i små täta tuvor på ljunghedar, sandstränder och magra betesmarker mindre allmänt till sällsynt under den senare delen av hösten. Mossan som växer i anslutning till hedfingersvampen på bilden är sandraggmossa, ”Racomitrium canescens” och denna mossa är en karaktärsart för ljungheden.
Hedfingersvampen, ”Clavária argillácea”, växer ända ut på de sandiga vägarna som genomkorsar ljungheden och den är ovanligt riklig i år men den går märkligt nog inte att återfinna på platsen där jag en gång fann den för första gången, det vill säga på ljungheden alldeles norr om Sparrevägen och Fort Meijer. Varför, kan man undra, och något bra svar på detta har jag, tyvärr, inte.
Inne i gräsmattorna i Östra lägret hittade jag avslutningsvis ganska rikligt med lökbroskskivling, ”Marásmius scorodónius”. Detta är en liten svamp med vita och krusiga skivor samt med rödbrun och mot basen brunsvart fot. Smaken är mild men svampen har en stark löklukt vilket gör att den ibland används som just lökkrydda. Den växer, som sagt, bland gräs, på pinnar och på ytliga rötter av både löv- och barrträd under hösten, allmänt i södra och mellersta Sverige.