Låt mig först av allt få önska Er alla ett riktigt Gott Nytt År 2010!

Det finns stora mängder trast kvar denna vinter mycket tack vare det stora antal rönnbär och enligt den gamla bondepraktikan ska det då bli en sträng vinter och så här långt stämmer detta väl.

Rödvingetrasten är en fågel inom familjen trastfåglar och den är 19–23 centimeter lång, det vill säga relativt liten. Könen är lika, med enkla bruna ryggar och streckade vita undersidor. De tydligaste kännemärkena är det röda på sidorna och på underdelen av vingen, och det vita bandet över ögat. Hanen har en varierad, fallande kort sång och flyktlätet är visslande.

Bilden visar en vacker rödvingetrast, ”Turdus iliacus”.

Den stora mängden trastar tillhör arten björktrast och hundratals individer kan ses i olika flockar i både Skillingaryd och Vaggeryd.

Björktrast, ”Turdus pilaris”, är en fågel som tillhör familjen trastfåglar och är en långstjärtad och kraftigt byggd trast. Dess nacke, övergump, nedre delen av ryggen, huvudets ovansida och kroppssidorna är askgrå. Skuldrorna och övre delen av ryggen är kastanjebruna och de undre vingtäckarna är vita. Buk och undergump är vit och den är kraftigt vattrad med pilspetsformade fläckar på kroppssidorna under vingarna. Bröstet är orangebeige och också vattrad med längsgående mörka streck. Den har ett ljust ögonbrynsstreck, är mörkfärgad mellan ögat och näbben som är gulorange med en grå näbbspets och den har mörkgrå ben. Längden är 22–27 centimeter och vingspannet 39–42 centimeter. Fågeln väger 100 gram och det vanligaste lätet är ett upprepat ”schäckande” men ibland hörs även ett tunt, högt ”giih”.

Den allestädes närvarande talgoxen är naturligtvis också en vacker fågel och något att glädja sig åt under vintern. Det är bara några veckor kvar innan vi kan höra dess välkända sång ”ti-ta ti-ta ti-ta”.

Rödvingetrasten finns i två underarter dels nominatrasen ”Turdus iliacus iliacus”, som merparten av världspopulationen tillhör, dels ”Turdus iliacus coburni” som häckar på Island och Färöarna och övervintrar från västra Skottland och Irland och söderut till norra Spanien.

Den senare underarten är överlag mörkare tecknad och något större än nominatformen.
Rödvingetrasten häckar i barrskog och björkskog och tundra i norra Europa och Asien, men man finner den regelbundet i de flesta typer av skogsmiljöer. I fjällen häckar arten allmänt i fjällbjörkskogen, där den ofta är karaktärsart. Den är till största delen flyttfågel och absoluta merparten av världspopulationen flyttar söderut på vintern.

Rödvingetrasten är en allätare och äter framför allt maskar, mollusker och insekter i alla utvecklingsstadier. Om hösten äter den även bär av olika slag, men av våra trastar är rödvingetrasten den som faktiskt är minst begiven på bär.

Boet brukar ligga lågt och byggs av honan, gärna i stamklykan på en knotig fjällbjörk, intill stammen på en låg och tät unggran eller på en stubbe. Som bomaterial används fina kvistar, gräs, mossa och liknande växtdelar, som ”bakas” ihop med lera eller jord i botten. Insidan av själva boskålen brukar fodras med finare grässtrån. De 6–7 äggen är tätt brunfläckade på grågrön botten. I Mellansverige läggs äggen i maj, men andrakullar under juli förekommer ofta. Hanen och honan turas om att ruva i cirka 9–11 dagar och lika länge stannar ungarna i boet. De matas av båda föräldrarna i 9 –11 dagar.

Den tidiga kristna kyrkan tog avstånd från de uppsluppna fester varmed man i romerska riket firade nyåret och förlade därför årets början till 25 december, och 1 januari firades i stället som dagen för Kristi omskärelse. Vissa kyrkor föredrog att låta nyår infalla nio månader tidigare, nämligen vid Marie bebådelsedag 25 mars, vilket var officiell nyårsdag i Storbritannien till år 1753, medan man i Bysantinska riket valde 1 september och detta datum räknades som nyårsdag i Ryssland ända till år 1700.

Det var inte minst tillkomsten av tryckta almanackor som återinförde 1 januari som nyårsdag, vilket efter dagens kyrkliga innebörd, Jesu omskärelses fest, kallas circumcisionsstilen.
Circumcisionsstil, av latinets ”circumcísio” för ”omskärelse” vilket inom diplomatiken är en benämning på den beräkning av året som utgår från den 1 januari. Detta kallades i den medeltida kalendern ”circumcisio Domini”, för just nämnda Jesu omskärelses fest. Vid sidan härav förekommer i de medeltida urkundsdateringarna också den mindre vanliga beräkningen från 25 december, juldagen, som kallades ”nativitas Domini”, den så kallade nativitetsstilen.

Det västerländska nyårsfirandet och nyårsgåvorna har rötter i romarnas ”calendae januariae”, kalenderfesten, som överlevde kristendomens införande. Den spred sig över större delen av Europa och fick på sina håll karaktär av karnevalsupptåg.

Till äldre folktro hörde att ens beteende på nyårsdagen skulle komma att utmärka resten av året, man skulle därför stiga upp tidigt för att vara morgonpigg under året, bära fina kläder för att inte behöva sakna kläder och äta ett äpple på morgonen för att förbli frisk ett år framöver. Däremot skulle man inte betala eller ge bort något under nyårsdagen, då blev det nya året idel utgifter. Man fick inte ens bära ut soporna, ty då ”bar man bort lyckan” från hemmet.

Man observerade också årets första besök av någon utomstående och kom det en man betydde det tur, medan en kvinna betydde otur under året. Det moderna nyårsfirandet skiljer sig starkt från det familjecentrerade julfirandet genom att i stor utsträckning försiggå på restauranger och nöjeslokaler och har som familjefest i hög grad utformats av radions och TV:s programutbud, till exempel nyårsvakandet, som tidigare inte var särskilt vanligt. En sed med gamla anor, om än förr i enklare form, är uppskjutandet av raketer, motsvarat av en äldre tids ”nyårssmällar” eller ”nyårsskjutning” med bössor. Detta var från början troligen ett sätt att hålla onda väsen på avstånd. Uppvaktandet av överordnade genom visiter på nyårsdagen har anor från 1600-talet och har hört hemma främst i ämbetsmanna- och officerskretsar.

Midvinterblot var ett stort offer som utfördes mitt i vintern enligt fornnordisk religion. I flera berättelser beskrivs midvinterblotet som en stor fest då man offrade djur för att gudarna skulle hjälpa människorna. Det är emellertid inte säkert att midvinterblot har ägt rum i verkligheten.

Blot, vilket betyder offer i fornnordisk religion, med syfte att vinna gudarnas välvilja och förmå dem att uppfylla offrarens önskemål. Blot utgjorde ett sammanskottsgille, till vilket bönderna medförde småboskap eller hästar. Dessa offerdjur slaktades rituellt, och med blodet bestänktes altaret och templet, både utvändigt och invändigt, liksom kultdeltagarna. Köttet kokades och förtärdes vid den åtföljande gemenskapsmåltiden. Vid gillet bars offerbägaren runt elden och välsignades, liksom offerfödan. Så dracks skålar för gudarna, för kungalycka och bondefred och som främste officiant uppträdde kungen eller någon av hans hövdingar. Vanligen tog man i samband med blot varsel om framtiden och blot hölls enligt andra sagor och sägner tre gånger under året, höstblot i oktober för god äring och skörd, midvinterblot i januari för god gröda och sommarblot i april för krigslycka.

Berömd är den ögonvittnesskildring av det vart nionde år återkommande stora blotet i Uppsala som Adam av Bremen återger cirka år 1070, då förrättades även människooffer.
Apropå sammanskottsgille, ordet är känt sedan år 1626 och består av orden ”samman” och ”skjuta” i bemärkelsen att tillsammans skjuta till medel, samla in pengar, att hjälpas åt, att täcka kostnaderna med ett sammanskottsgille.

Gille var under medeltiden föreningar där man hjälpte och skyddade varandra, till exempel när någon blev sjuk, man brukade också träffas för att ha fester. Medlemmarna kunde vara både män och kvinnor, och varje gille hade namn efter sitt skyddshelgon, exempelvis Sankt Örjans gille. I städerna fanns det ofta många gillen och en del handelsmän och köpmän gick också samman i gillen för att göra det lättare att handla med varor.

De flesta gillen försvann efter medeltiden men senare använde man ordet gille för olika typer av fester. När man tog hjälp av grannar och vänner för att skörda eller bygga hus brukade man tacka genom att bjuda på mat och dryck, det kallades för arbetsgille. Vid stora högtider kunde flera familjer samlas till gille som var en sorts knytkalas och att hjälpas åt med slåttern kallades slåttergille och även vid dessa förekom rikligt med mat.

Egentligen är de inte speciellt lika, rödvingetrasten till vänster och björktrasten till höger, även om de är nära släkt och ingår i släktet ”Turdus” båda två.

Björktrasten, till höger på bilden, häckar i norra Europa, från de allra nordligaste delarna av norra Skandinavien söderut till sydöstra Frankrike, norra Italien, Slovenien och Kroatien, österut genom Ryssland och norra Ukraina till floden Aldan i östra Sibirien, söderut till de nordligaste delarna av Kazakstan, Altajbergen, Sajanbergen och Bajkalsjön. Sedan år 1937 häckar de också på sydligaste delarna av Grönland.

Björktrasten är den vanligaste trasten i Sverige och häckar i stort antal över hela landet. Endast en del lämnar Sverige under vintern och grovt tillyxat kan man säga att de björktrastar som häckar norr om Mora flyttar söderut om vintern. Till vänster på bilden sitter en rödvingetrast.

Björktrasten, fortfarande till höger på bilden, äter helst daggmask men också många andra sorters smådjur, till exempel insekter och spindlar. På hösten och vintern livnär den sig företrädesvis av rönnbär, enbär, lingon och fallfrukt, framför allt äpplen.

Den häckar i olika slags skogsmark och busksly som till exempel fjällbjörkskog, löv- och blandskog, parker och trädgårdar. Den lever mest i större flockar och den föder ofta upp mer än en kull om året. Boet som byggs i en trädkrona är öppet. Honan läger vanligtvis
5–6 ägg som är ljusgröna med bruna fläckar. Dessa ruvas av honan i 10–13 dygn och när ungarna är kläckta tar föräldrarna hand om dem och efter 11–15 dygn är de flygfärdiga.