I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Vinden har vänt
En naturkrönika i 16 bilder om att våren trots allt är på gång, längre dagar och fågelsång är osvikliga tecken.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2010.
Inlagt fredag 19 mars 2010
Trots kalla nätter och mängder med snö känns det trots allt som om vinden har vänt. Dagarna har blivit mycket längre och fågelsången har startat tillsammans med dagsmejan. Vårdagjämningen i mars innebär att dag och natt är lika långa och efter den blir det bara ljusare och ljusare.
Något har hänt nere vid Skillingaryds dämme, redan på långt håll ser jag ett dött rådjur i en snövall mellan första och andra dammen och jag undrar vad som står på.
Rådjuret har inte legat här länge och större delen av kroppen är oskadad men huvudet har stora skador av kollision och/eller asätande korpar, kråkor och rävar. Klöv är för övrigt en hård vävnad på partåiga hovdjurs eller klövdjurs fötter, dessa motsvaras av de uddatåiga hovdjurens hovar och människans naglar
Det ser verkligen inte vackert ut men inget får komma till spillo utan allt måste tas tillvara speciellt en vargavinter, eller ska vi säga vargavår, som denna. Den enes död är den andres bröd.
Först trodde jag att det var en ormvråk som ”jamade” i fjärran men det visade sig vara fel för i en klibbalstopp några hundra meter bort satt en nötskrika och lurades. Nötskrikans vanligaste läte är dock ett högljutt skränande, som används som varnings- och lockläte men den har som sagt också ett jamande läte som liknar ormvråkens men den kan härma andra fåglar också, särskilt duvhöken. Dessutom har den en lågmäld sång som jag sällan hört. Notera speciellt den vackert turkosblå vingmarkeringen.

Bilderna på nötskrikan är tagna på fri hand med ett Canon 300 L f/4 IS samt en Canon Extender 1.4X vilket ger en brännvidd på hela 672 millimeter och avståndet är cirka
200 meter, därav den något tveksamma bildkvalitén.

Nötskrikan, ”Garrulus glandarius”, är en fågel som hör till kråkfåglarnas familj. Nötskrikan var en av de arter som Linné ursprungligen beskrev i sin ”Systema Naturae” från 1700-talet. Han placerade den då tillsammans i gruppen med kråkfåglar under namnet ”Corvus glandarius”. Nötskrikan förekommer i ett vidsträckt område i den palearktiska regionen, från västra Europa och nordvästra Afrika österut till Asiens östra kust och söderut i Sydostasien.

I Sverige häckar den allmänt i de södra och mellersta delarna, samt upp till och med mellersta Norrland. I 1700-talets Småland trodde man att om nötskrikan under vintern kom fram till husen, blev det blidväder, därför kallades den i Växjötrakten för blidkråka. I delar av Norrland kallas fågeln rågskrika alternativt pärskira vilket på rikssvenska skulle bli potatisskata. På Gotland kallas den aldskräika, vilket kan härledas från det fornnordiska ordet ”aldin” som betyder trädfrukt vilket med en fornsvensk uttolkning betyder ollon. Nötskrikans latinska namn ”Garrulus glandarius” betyder ungefär just; ”sladdrande, ätandes ollon”.
Vi börjar få välgödda för att inte säga lätt överviktiga Rakhalsar eller sångsvanar vid Skillingaryds dämme men det är bra för då klarar de vargavinter och den inledda vargavåren, dock saknas Krumhals sedan en dryg vecka tillbaka. Undrar var hon gömmer sig denna gång för inte har hon väl dukat under för kyla och umbäranden.
De är fullständigt orädda och kommer omedelbart när man anländer till dämmet för de vet att de kommer att få mat. Ett stort tack till alla Er som hjälper fåglarna vid Skillingaryds dämme!
Det gäller att hålla sig framme och ta för sig av allt gott som bjuds, det är inte bara sångsvanarna som ska äta utan även gräsänderna vill ha. Denna gräsandshona lät sig inte skrämmas av de mycket större sångsvanarna. Vid åbron någon kilometer längre norrut ligger mer än 60 gräsänder till som får all mat de behöver där. Det är ett riktigt skådespel när det är dags för utfordring vid åbron, gå ner med lite bröd så får Ni se och uppleva detta.
Så här kan det se ut vid åbron någon kilometer uppströms Skillingaryds dämme. Upp till ett drygt 60-tal gräsänder har tillbringat vintern här väl utfordrade av snälla människor.
Så fort man kommer fram till åbron så kommer de, väl medvetna om att nu vankas det mat.
Nu på våren när ”saven stiger” blir gräsandsdrakarna lättretade och markerar tydligt vem som bestämmer. Detta leder allt som oftast till ganska kraftfulla skärmytslingar vilket också sker när det är dags för mat.
Här ser vi två drakar som ”markerar tydligt” men det är över på ett ögonblick för den svagare inser sitt misstag och segraren följer aldrig efter.
Avslutningsvis några bilder på dämmets nya invånare sothönsen, kanske stannar de och häckar. Undrar förresten vad rörhönan säger om det

 

Sothönan snurrar runt och pickar ideligen med näbben i vattnet och jag undra så vad den hittar, kanske är det alger. Emellanåt försöker den till och med att dyka och detta beteende kan se riktigt komiskt ut då den omedelbart, likt en kork, snabbt kommer upp till ytan igen, baklänges.

Sothöna, ”Fulica atra”, är en fågel som tillhör familjen rallar och dess utbredning sträcker sig över västra Nordafrika, Europa och stora delar av Centralasien bort till Japan och söderut till Australien och Nya Zeeland. Delar av världspopulationen, främst i de kallare delarna av utbredningsområdet, är flyttfåglar, medan exempelvis populationen i Storbritannien, Västeuropa och Nordafrika är stannfåglar. Sothönan är härdig och återvänder tidigt till sina häckningslokaler. I Sverige är den vanlig vid vattendrag i de södra och mellersta delarna av landet men enstaka exemplar har också påträffats häckande i Norrland. Merparten av den svenska populationen är flyttfåglar, men dessa drar sig då ofta bara undan isen och övervintrar längre söderut i Sverige bland annat i hamnar, medan andra flyttar ner till Västeuropa.