I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Vargavinter – del 4
En naturkrönika i 11 bilder från en underbart vacker vinterdag i vårmånaden mars 2010.
Text och bild, Dan Damberg i mars 2010
Inlagt torsdag 18 mars 2010
En etta med fantastisk utsikt, den tar jag, tycks nötväckan tänka. Det gäller att vara ute i tid för att få de bästa platserna inför den stundande häckningstiden.

Nötväcka, ”Sitta europaea”, är en liten fågel i familjen nötväckor som häckar över stora delar av Eurasien. Det är en satt fågel, med stort huvud, kort stjärt, lång spetsig näbb och starka fötter. Ovansidan är blekt blågrå, ansiktet vitt, undersidan ljusare i vitt eller orangebeige och den har svart ögonbrynsstreck. Arten delas upp i ett tjugotal underarter.

Nötväckor födosöker efter insekter på trädstammar och grenar, och har förmåga att röra sig med huvudet före nedför trädens stammar. Frön och nötter utgör en betydande del av dess vinterföda och om hösten lägger arten denna föda på lager. Under vinterhalvåret besöker den gärna fågelbord. Boet placeras i ett trädhål, precis som bilden visar. Nötväckan är Blekinges landskapsfågel och tidigare har den bland annat kallats blåspett. Dess vetenskapliga namn ”Sitta europaea” betyder för övrigt europeisk hackspett. Arten är mycket högljudd och har ett flertal olika kontaktläten. Sången är ljudlig och genomträngande och består av en serie visslingar.
Visst har även vi här uppe i norr vackert och exotiskt färgade fåglar som denna blåmes i vackert marssolsken.
Råbocken hade all möda att ta sig över den höga upplogade snövallen och stapplade ut på vägen och såg verkligen trött och sliten ut.
Sakta gick den över vägen mot utfodringsplatsen där det fanns utlagt ensilage. Dessa utfodringsplatser är skillnaden mellan liv och död.
Äntligen några hyfsade bilder på den lilla stjärtmesen, ”Aegithalos caudatus”.
Stjärtmesen har vitt huvud, svart rygg och rödgråa skuldror. De undre kroppsdelarna är vitaktiga. Kroppslängden är omkring 14 centimeter och mer än halva denna längd utgörs av stjärtfjädrarna.
Här kan man se att de långa stjärtfjädrarna fälls ut i flykten och blir till ett fantastiskt styrroder.
Det finns gott om grönsiskor nu på vårvintern, dessa klibbalarnas akrobater. Under vintern lever den framför allt av alfrön, dessutom äter den frön av ört- och gräsvegetation, och insekter.

Grönsiska, ”Carduelis spinus”, är en fågel i familjen finkar. Den häckar allmänt i södra och mellersta Sverige, mera sällan längre norrut. Delar av den svenska populationen flyttar så långt söderut som till Tyskland och Frankrike medan andra övervintrar hos oss.
Grönsiskan får inte ha alkottarna för sig själv utan bildens entita vill minsann också vara med och dela på de näringsrika fröna.