I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Vargavinter – del 3 En naturkrönika i 8 bilder om jättelika mängder av snö och om nordliga bergfinkar som gästat våra fågelmatningar. Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, i februari och mars 2010. Inlagt tisdag 9 mars 2010 Sina bjärta färger till trots är bergfinkarna förvånansvärt välkamouflerade och inte alltid lätta att få syn på. Dessa nordliga fåglar har tvingats in till våra trädgårdars fågelmatningar på grund av att de stora mängderna snö denna vargavinter begravt deras mera normala vinterföda som är bokollon. Bilden visar en bergfinkshane i vinterdräkt. Bergfinken, Luleåsiskan eller Norrkvinten, ”Fringilla montifringilla”, är en liten fågel som tillhör familjen finkar. Bergfinken liknar bofinken och skiljer sig från den främst genom sin vita bakrygg. Hanen har, under sommaren, huvudet, bakhalsen och främre delen av ryggen svarta, strupen, bröstet och skulderfjädrarna rostgula medan de övriga undre kroppsdelarna vitaktiga. Honan har huvudet och nacken ovan askgrå, strupen och bröstet rostgula med grå anstrykning. De övriga undre kroppsdelarna är ljusgrå. Båda könen blir ungefär 16 centimeter långa och väger ungefär 25 gram. Bergfinkens sång är ganska monoton och för oss människor inte så njutbar som bofinkens. Man kan jämföra sången med grönfinkens enstaviga ”bräkande”, men med mer kraft och schwung. Ornitologen Erik Rosenberg såg det som en liten cirkelsåg i verksamhet, själv tycker jag sången påminner om en fjärran, avlägsen ”veakap” som jag stavar ”rrrrrrrryh”. Under vår- och höststräcket kan man se stora flockar med bergfinkar som rör sig på ett märkligt rullande sätt över stubbåkrar och fält. Erik Rosenberg kallade det här för ”bergfinkstraktorn”, beroende på att sista ledet då och då flyger upp och tar täten. Bergfinken häckar i norra Europa och Asien i Sverige, Norge, Finland, Estland, Ryssland och Mongoliet. Den är en flyttfågel som om vintern återfinns i södra Europa, Mellanöstern, Indien och Sydostasien. Bergfinken är med ett fint ord monotypisk vilket betyder att den inte delas upp i några underarter. I Sverige häckar den i Norrlands skogs- och fjälltrakter, i synnerhet i björkskogar. Man räknar med att det finns ett par miljoner fåglar i Norrland och artens häckningsområde i Sverige sträcker sig ungefär ner till Dalälven. En liten del av bergfinkarna övervintrar i sydligare delar av Sverige om tillgången på mat är tillräcklig. Där kan den då även ses vid fågelborden men i Skånes bokskogar kan bergfinkarna uppehålla sig i tusental, där de äter av bokollonen. Ett mäktigt minne hos mig är från januari månad 1993 då jag fick tillfälle att se ”en” berömd jätteflock med bergfinkar i bokskogen i trakterna av Ringsjöarna i Skåne. Det sades att flocken innehöll mer än en miljon fåglar! Bergfinkens levnadssätt är mycket likt bofinkens som den också ofta uppträder tillsammans med. Den äter förutom bokollon och andra frön också insekter och deras larver, särskilt den första tiden, när den matas av föräldrarna. Bergfinkens bo byggs av gräs, mossa och bark och fodras med fjäder eller hår. Det placeras i en trädklyka i en gran, björk, tall eller al eller i en buske. Äggen som är omkring 5–7 stycken till antal är 20 millimeter stora, grön- eller brunaktiga med mörkare fläckar och liknar bofinkens ägg. Äggen ruvas i 11–12 dagar av honan och ungarna stannar därefter i boet i 12–13 dagar. Bergfinken blir könsmogen efter 1 år och kan bli ända upp till 15 år gammal. Till vänster om bergfinken står en pilfink. På tal om jätteflockar av bergfink så berättas det att på en enda nattplats i Skåne vintern 1915–1916 fanns det flera miljoner exemplar, och deras dagliga konsumtion av bokollon uppskattades till mellan 6–7 ton. Bergfinkens latinska namn, ”Fringilla montifringilla”, kan man översätta så här, ”Fringilla” betyder fink och ”mons” betyder berg, vilket då ungefär blir finken som finns i bergen. Namnet bergfink användes första gången år 1817 och är direkt översättning av latinet. Till vänster på bilden står en pilfink, i mitten står en bergfink och fågeln som gör en vacker landning till höger om bergfinken är en grönfink.