En ensam björktrast på ett berg av snö i centrala Skillingaryd, det är mycket viktigt att vi, i synnerhet en vinter som denna, hjälper våra vinterstannande fåglar med föda.

Ett boktips angående att mata fåglarna är ”Mata fåglar” av Niklas Aronsson som har många handfasta tips och fina bilder. Boken fokuserar på fågelmatningens olika aspekter, vad man ska mata med, när, vilka fåglar kommer till fågelbordet, smittospridning med mera. Här kan alla med intresse av fågelmatning hitta intressant fakta! Finns bland annat att köpa hos Naturbokhandeln på Öland för 178 kronor. En annan trevlig och lärorik bok på samma tema är ”Mata vinterfåglar” av Lennart Bolund som kan köpas på nätet via AdLibris för 103 kronor.

Mellan nio och elva exemplar sångsvan har övervintrat i dammarna denna vargavinter och så naturligtvis Skillingaryds dämmes egen maskot, Krumhals. Ytterligare ett antal sångsvanar ligger i Lagan mellan dammarna och Fågelforsdammen.

Sångsvanarna är tuffa och starkt revirhävdande fåglar samt, de som finns i dammarna, mer eller mindre tama efter allt matande denna vargavinter.

Svanarnas taxonomi är under diskussion och en problematik inom svanarnas taxonomi är på vilken taxonomisk nivå man ska placera de olika grupperingarna. Det är idag vanligt att man klassificerar svanar som en släktgrupp, ”Cygnini”, men ibland kategoriseras de istället som en underfamilj, ”Cygninae”. Vidare delas släktet ”Cygnus”, av vissa, upp i fyra undersläkten vilka är, ”Cygnus”, ”Chenopis”, ”Sthenelides” och ”Olor”.

Släktet ”Cygnus” utvecklades i Europa eller västra Eurasien under miocen (23 till 5,3 miljoner år före nu), och hade fram till pliocen (5,3 till 2,6 miljoner år före nu) spridit sig till hela norra halvklotet. När södra halvklotets arter uppstod är dock oklart. Knölsvanen, ”Cygnus olor”, är den närmsta släktingen till taxonen, svanarterna, på södra halvklotet vilket syns på dess krökta hals, uppburrade vingar och näbbknöl vilket alla är kännetecken som den delar med exempelvis svart svan, ”Cygnus atratus”. Det har till och med föreslagits att knölsvan och svart svan härstammar från en gemensam förfader. Utifrån biogeografi (läran om organismers geografiska utbredning och dennas orsaker) och morfologi (läran om kroppens, organens, vävnadernas och cellernas strukturella uppbyggnad och form) av undersläktet ”Olor” verkar det troligt att dessa taxa har ett senare ursprung eftersom deras nutida utbredning mestadels var obeboelig under den senaste istiden och att det finns en stor likhet mellan undersläktets olika taxa, arter.

Sångsvanen är ungefär lika stor som knölsvanen med en längd på mellan 140 till 160 centimeter och ett vingspann på mellan 205 till 235 centimeter. Trots detta framstår den, tycker jag, som smäckrare än knölsvanen. Den håller oftare halsen rak till skillnad från knölsvanens ibland S-formade halsföring. Den triangelformade näbben, som är längre än knölsvanens, fortsätter ut från den sluttande hjässan och ger huvudet ett mycket spetsigt utseende. När den simmar håller den sin stjärt, som för övrigt är kortare än knölsvanens, nedsänkt horisontellt mot vattenytan.

Bildens sångsvan, ”Cygnus cygnus”, häckar på Island och i subarktiska Europa och Asien, flyttar till tempererade delar av Europa och Asien på vintern.

Knölsvan, ”Cygnus olor”, är vanlig i tempererade Eurasien och lever där även som halvtama. Släktingar till tama knölsvanar lever nu vilt i USA och på andra platser.

Svart svan, ”Cygnus atratus”, finns i Australien och som introducerad art på Nya Zeeland.
”Cygnus (atratus) sumnerensis”, är en utdöd underart av svart svan som levde på Nya Zeeland och Chathamöarna.

Svarthalsad svan, ”Cygnus melanocorypha”, återfinns i Sydamerika.

Trumpetarsvan, ”Cygnus buccinator”, är en Nordamerikansk art som till stor del påminner om sångsvanen vilken den ibland förs till som en underart.

Tundrasvan, ”Cygnus columbianus”, är en liten svan som häckar på den Nordamerikanska tundran längre norrut än någon annan svanart. Den övervintrar i USA.

Mindre sångsvan, ”Cygnus (columbianus) bewickii”, är den holarktiska formen som häckar i arktiska Ryssland och flyttar till Västeuropa och östra Asien, bland annat till Kina och Japan, under vintern.

Coscorobasvan, ”Coscoroba coscoroba”, som lever i Sydamerika är ensam art inom sitt släkte och är uppenbarligen inte en typisk svan. Dess fylogenetiska position, artstatus, är inte klarlagd och i vissa avseenden är den mer lik gäss eller arterna inom underfamiljen ”Tadorninae”, dit bland annat gravand och rostand förs.

Jag brukar vissla när jag närmar mig henne och hon har just hört att jag kommer, denna gång hade jag med mig några äpplen till henne vilket hon lät sig väl smaka.

Trots sin deformerade hals är hon stark och rycker kraftfullt i kaveldunsstjälkarna. Det är de mjukare nedre delarna av stjälkarna hon vill åt.

Sångsvanen, ”Cygnus cygnus”, häckar i arktiska regioner av Eurasien från Island i väster till Kina i öster. Den är en flyttfågel och flyttar till öppna vatten i östra Asien, södra Skandinavien och nordvästra Europa. Delar av population som lever på Island övervintrar i Storbritannien och Irland medan den västra populationen är stannfåglar precis som en mindre population i norra Norge.

Islands population har historiskt ibland behandlats som en egen underart vilken beskrevs första gången år 1831 av Brehm som ”Cygnus cygnus islandicus”. Även trumpetarsvanen,
”Cygnus buccinator”, har tidvis behandlats som en underart till sångsvanen.

När jag vandrar ner emot ån hör jag plötsligt den vackra sången från en strömstare och jag påminns om den efterlängtade våren, som Ni nog förstår sjunger den inte vid detta fototillfälle:)

Här har den dock börjat sjunga igen och i fågelböckerna beskrivs sången enligt följande; ”en lugnt framförd, rätt lågmäld ramsa av ömsom hårt pressade, skrovliga, gnissliga och knirrande toner”, och det kan jag väl skriva under på.

”Såsom i en fjärran spegel” eller kanske ”Uppånervända världen”, det är faktiskt en upp och nervänd bild Ni ser där strömstarens spegling syns i åns himmelsblå vatten.