I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Vargavinter del 1
En naturkrönika i 11 bilder från en hård men vacker värld
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i januari 2010
Inlagt lördag 23 januari 2010
Det är i denna mycket vackra miljö, i dessa mycket vackra färger med det rinnande vattnet som den i princip enda värmekällan, då solens svaga och sneda strålar knappt når hit ner så här års, som den tappert försöker överleva, den lilla kungsfiskaren. Här satt den underbart vackert på en gren som hängde ut över åfåran och dess färger riktigt gnistrade i den frusna luften. Bilden är tagen från träbalkongen på turbinhuset vid Fågelforsdammen den 9 januari 2010 klockan 14.30 och ”naturligtvis” hann den flyga iväg innan jag blev fotoklar.

Den lätta och porösa snön faller från tallarna i Östra lägret i Skillingaryd i vackra vita slöjor där varje snökristall vackert reflekterar den livgivande solens låga och svaga strålar, det är vargavinter i Sverige.

Apropå kyla, Bumerangnebulosan är bara en grad över absoluta nollpunkten.
Med en temperatur på minus 272 grader Celsius är Bumerangnebulosan i Kentaurens stjärnbild det kallaste objekt som forskarna hittills funnit i universum.

Den absoluta nollpunkten är en teoretisk lägsta temperatur i ett makroskopiskt system såsom universum. Temperaturen utgör nollpunkt i Kelvins temperaturskala och motsvarar minus 273,15 grader Celsius eller minus 459,67 grader Fahrenheit.

Ju närmare absoluta nollpunkten man kommer, desto lägre blir den specifika värmekapaciteten för det aktuella ämnet, för att vid absoluta nollpunkten vara lika med noll. Det är således omöjligt att uppnå denna låga temperatur, då det i detta tillstånd inte skulle krävas någon energi för att höja temperaturen. Därför är den lägsta temperatur man hittills uppnått i laboratorieförhållanden 100 pikokelvin, det vill säga, minus 273,149 999 999 9 grader Celsius, alltså mycket nära de minus 273,15 grader Celsius som är den absoluta nollpunkten.
Det är inte lätt att klara den bistra kylan men om det bara finns tillräckligt att äta under dagen så att den intagna födans energi räcker till den långa och kalla natten så går det oftast bra. Det är därför som den lilla entitan på bilden är så energisk i sitt födosök att den i princip aldrig sitter stilla. Entitan besöker ofta våra fågelmatningar och ibland kommer även talltitan och den på vintern mycket ovanliga svarthättan fram till dessa platser. Alla tre arterna kan tyckas lika och är väl så också för ett otränat öga men det går att skilja dem åt, se Sveriges Ornitologiska föreningens sida.

Entita, ”Parus palustris”, placeras traditionellt i det stora messläktet ”Parus” där den fortfarande placeras av exempelvis Sveriges ornitologiska förening, SOF, och Internationella naturvårdsunionen, IUCN. Den nordamerikanska ornitologiska förening, AOU, däremot har delat upp släktet ”Parus” och placerar därför entitan i det nya släktet ”Poecile”.

Entitan är en stannfågel som förekommer över stora delar av Europa, så långt norr ut som södra och mellersta Skandinavien och österut till Turkiet, Georgien och i Ryssland till området väster om Ural, vidare från Altaj österut genom norra Mongoliet, Tibet och nordöstra Kina till Sakhalin och Japan och slutligen söderut från nordöstra Kina till Nord- och Sydkorea. Entitans utbredningsområde är tudelat med en geografisk lucka som sträcker sig från Uralbergen till Altaj i södra Sibirien, vilket separerar de västliga och östliga häckningspopulationerna.

På grund av att genflödet mellan vissa häckningspopulationer är litet, bland annat på grund av den geografiska luckan i södra Sibirien mellan den väsliga populationen och den östliga, och att arten är mycket stationär, så delas ofta entitans underarter in i tre grupper, vilka är ”palustris” som är den västliga gruppen, ”brevirostris” som är den östasiatiska gruppen och ”hellmayri” som är den populationsgrupp som i Asien förekommer längst söderut.

Eftersom arten är en mycket stationär fågel året om, så förekommer det få observationer av entita utanför dess huvudsakliga häckningsområde och ett exempel på detta är att fram till år 2001 hade det bara rapporterats 13 observationer av arten i Finland och bara en observation på Irland.

Entitan föredrar lövskog som är ogallrad och fuktig och uppträder ofta vid kärr, strandskogar och i större trädgårdar med undervegetation och kallades förr kärrmes. Den placerar sitt bo i hål som den finner i träd och gärna i holkar och den föredrar ett trångt ingångshål. Undantagsvis hackar den själv ut ett hål i ett murket träd och boet byggs av både hanen och honan. Det består främst av hår och ull som läggs på en bädd av mossa.

Uppgifter om den genomsnittliga kullstorleken varierar i litteraturen men ett snitt verkar hamna på ungefär 7–10 ägg men kullar med upp till 12 ägg har observerats. Honan ruvar äggen i snitt 13–15 dygn och matas då av hanen och när äggen kläcks tas ungarna om hand av båda föräldrarna. Efter 16–21 dagar är de flygga och lämnar boet, men föräldrarna fortsätter att ta hand om ungarna under ytterligare ett par veckor. Entitans föda består sommartid mest av insekter men den äter gärna frön under höst och vinter.

Så fort man kommer ner till åbron mellan Västra och Östra lägret så kommer änderna och svanarna och förväntar sig lite mat. Det är nämligen många naturvänner som regelbundet matar vid och från åbron och hjälper på så sätt dessa fåglar genom vintern. Tack!
Sångsvanen på bilden är fullständigt orädd så här på vintern men detta beteende försvinner när våren kommer och den blir då åter normalt vaksam igen.

Idag räknade jag till 44 gräsänder vid åbron och de är också mycket väldresserade och kommer omedelbart när man närmar sig broräcket och tigger mat som små hundvalpar.
Det ligger mellan 8–10 sångsvanar i ån mitt emellan åbron och dammen och dessa har fortfarande kvar sitt mycket vaksamma beteende och det är omöjligt att komma dem nära. De har verkligen ögon i nacken och om Ni lägger märke till den högra sångsvanen så har den sitt högra öga riktat snett bakåt mot mig där jag står cirka 50 meter bort samtidigt som den hela tiden ”pratar” med sina artfränder med försiktiga små rop, ” oh ooh oh” eller något i den stilen vilket förmodligen betyder något i stil med att, ”nu är det en eventuell fara på gång, var redo till flykt”.
Plötsligt fylls den ganska tysta vinterskogen med små tunna fina lockläten, ”sii-sii-siih” varierat med det typiska surrande ”tserr tserr” och jag förstår att det är stjärtmesar på gång. Några sekunder senare kommer de dragande i björkarna och är minst 20 fåglar. Jag försöker att fotografera dem men de sitter aldrig still och det här är vad jag kunde åstadkomma i det blå ljuset i skuggan av träden men visst är de näpna och vackra.
Stjärtmes, ”Aegithalos caudatus”, är en tätting i familjen stjärtmesar och den utmärks särskilt av sin långa stjärt. Stjärtmesen har vitt huvud, svart rygg och rödgråa skuldror medan de undre kroppsdelarna är vitaktiga. Kroppslängden är omkring 14 centimeter och mer än halva den längden utgörs av stjärtpennorna. Locklätet är ett ”sii-sii-siih” varierat med ett typiskt surrande ”tserr tserr” medan sången är drillande och liknar blåmesens.
Stjärtmesen förekommer i Europa och Asien och den är mestadels en stannfågel. Den förekommer i de flesta av Sveriges landskap med undantag av de allra nordligaste.
Stjärtmesen livnär sig på insekter, spindlar och andra smådjur och ibland äter den till och med talgbollar vid fågelborden. Om sommaren lever den företrädesvis i lövskog men om vintern även i barrskog. Sitt konstrikt och vackra hopfogade, övertäckta bo bygger mellan grenar i täta buskar såsom till exempel enar. Äggen är ibland ända till 15 stycken, vita och glänsande, med rödbruna prickar.

Stjärtmesen har förr kallats för altita tack vare sin vana att förekomma vid alkärr eller sittande i alar utmed åar och sjöstränder. Den har även kallats för gippget, sådyppa, långstyltegettyppa, lappmes och svansmes.