I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Våren vid Skillingaryds dämme, del 7
En naturkrönika i 19 bilder bland annat om lurviga larver och mäktiga fåglar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2010.
Inlagt lördag 3 april 2010

Forsärlan är på plats igen inför årets häckningssäsong. De i Sverige häckande forsärlorna övervintrar i Väst- och Sydeuropa så det är väl där den har tillbringat denna vargavinter. Bilden är lite komisk för forsärlan ser ut som om den hängde i en osynlig tråd från ovan men i själva verket förbereds en landning och därför är bägge vingarna hoplagda men strax efter bilden var tagen fälldes dessa ut igen och en inbromsning skedde och landningen gick som vanligt utmärkt.
Forsärlan vid Skillingaryds dämme rör sig inom ett mycket litet område från utloppsröret räknat och den hittar ideligen något att äta i vattnet. Forsärlan är för övrigt den av Europas ärlor som har längst stjärt och den vippar ofta med denna.

Forsärlan håller vanligtvis till i snabbt strömmande vattendrag, men på vintern flyttar den till långsammare vatten. Den livnär sig på insekter som den finner vid vatten, till exempel flugor, små skalbaggar och trollsländelarver men också på små kräftdjur och små blötdjur och den tar naturligtvis också flygande insekter. Forsärlan, på bilden en ”Motacilla cinerea cinerea”, delas ofta upp i sex till sju underarter och av dessa utgörs tre av endemiska underarter som häckar på olika öar. Endemism är inom biologin och ekologin när en art bara förekommer inom ett specifikt område och ingen annanstans. Forsärleraserna är som följer;

”Motacilla cinerea cinerea” inklusive ”Motacilla cinerea caspica”, häckar i Europa och österut till Kaukasus och Iran. Den häckar även i nordvästra Afrika.

”Motacilla cinerea patriciae”, stannfågel, endemisk på Azorerna.

”Motacilla cinerea schmitzi”, stannfågel, endemisk på Madeira.

”Motacilla cinerea canariensis”, stannfågel, endemisk på Kanarieöarna.

”Motacilla cinerea robusta”, häckar i Kamtjatka, kring kusterna av Ochotska havet, i Japan, Korea och Kina.

”Motacilla cinerea melanope”, häckar i Uralbergen och Afghanistan österut till Amurland. Amur är ett oblast, område, i sydöstra Ryssland med en yta på 363.700 kvadratkilometer och med bara 864.458 invånare, jämför med Sverige som har en yta på 449.964 kvadratkilometer och 9.340.000 invånare i december 2009.

Området är döpt efter floden Amur som i syd bildar gräns mot Kina och vars bifloder Zeja och Bureja genomkorsar oblastet. I norr bildar Stanovojbergen gräns mot Jakutien, i väst gränsas till oblastet Tjita och i öst till Chabarovsk kraj. Huvudstad i oblastet Amur är Blagovesjtjensk. Floden Amur, ”Svarta drakfloden” eller ”Svarta floden” är en 4.480 kilometer lång flod i sydöstligaste Sibirien. Amur är den nionde längsta floden i världen och den fjärde största i Asien och den ”föds” där floden Sjilka från Jablonovbergen flyter samman med Argun från Hingganbergen. Floden utgör till stor del gränsen mellan Kina och Ryssland.
 
En bild på långt håll på de mycket skygga rörhönsen som har övervintrat vid Skillingaryds dämme denna långa, kalla och svåra vinter. Uppenbarligen kommer de att häcka här även i år, trevligt.
Här möts de nära släktingarna rörhönan och sothönan under överinseende av en gräsand. De båda sumphönsen tycks nonchalera varandra fullständigt.
Rostvinge, ”Phragmatobia fuliginosa”, förekommer allmänt från Skåne till Torne lappmark och vingbredden är 28–38 millimeter. Den mycket håriga larven, som Ni ser på bilden, lever på diverse örter och på våren kan larven ofta anträffas på snön vilket var fallet vid Skillingaryds dämme denna första vårdag, förpuppningen sker i en kokong på marken.
Medan jag har allt fokus på den lilla lurviga rostvingelarven sträcker ett tjugotal tofsvipor mot norr och alltför sent upptäcker jag dem, därav den alldeles för sent tagna bilden.
Jag hinner knappt avsluta fotograferingen av tofsviporna innan nästa härliga fågel dyker upp i sökaren. Den mäktiga gråhägern kommer på breda och kupade vingar inflygande över dämmet från väster. Hägrar är en fågelfamilj inom ordningen storkfåglar och familjen består av ett 70-tal olika arter som är indelade i de båda släktgrupperna rördrommar och hägrar.
Hägrar finns över nästan hela jorden utom på de arktiska och antarktiska områdena och de är vanligast i de tropiska områdena. Det finns två hägerarter som regelbundet häckar i Sverige nämligen bildens gråhäger, ”Ardea cinerea” och rördrom, ”Botaurus stellaris”. Rördrommen med sitt mycket märkliga ”tutande” läte finner vi närmast i vassarna vid Vidöstern och Draven.
Merparten av alla arter inom familjen hägrar är specialister på att fånga fisk och groddjur i grunda vatten vilket gör Skillingaryds dämme till en perfekt plats möjligen med undantag av fisken. Jag skulle gärna vilja veta om det finns fisk i dammarna då jag ibland under vår och sommar sett fiskliknande vak i bland annat nedre delen av den första dammen. Grodor och paddor finns det dock i mängder för den att fånga. Hägrar sätter sig gärna i träd och här har de nytta av baktåns fäste i jämnhöjd med de övriga tårna. Några arter häckar även i träd, bland annat bildens gråhäger, medan andra hägerarter placerar sina enkla bon på marken bland vass och säv.
Hägrarna är mycket försiktiga och vaksamma och flyr helst undan en starkare fiende samt naturfotografer, det var nämligen omöjligt att komma den riktigt nära. En häger som inte kan fly försvarar sig dock ursinnigt och kan med sin långa vassa näbb utgöra en stor fara för fridstörare.
Hägrarna äter som sagt mest fisk, men även kräldjur, grodor, maskar, blötdjur, insekter och liknande. En häger som söker efter mat kliver oftast omkring tyst och försiktigt i grunt vatten, men kan också stå stilla och lura på de djur som råkar närma sig. En häger som letar mat har ofta en mycket karakteristisk kroppsställning med halsen indragen, nacken vilande på skuldrorna och underkäken vilande på den krökta halsen. Kommer något byte inom räckhåll, sträcker fågeln ut halsen till dess fulla längd och griper bytet blixtsnabbt likt ett ormhugg. Vissa arter använder dessutom sina vingar för att skugga vattenytan så att de ser fiskarna bättre.
Ett kort ögonblick landade hägern bakom kaveldunsruggen men stoppet blev kort och bara sekunder senare fortsatte den söderut över ån.
Gråhäger är en av de största fåglarna i Sverige. Den blir nästan lika stor som en trana eller en svan, 95 centimeter lång och med minst 1,5 meter mellan vingspetsarna. När den plötsligt flyger upp, som på bilden, ser den nästan ut som en stor rovfågel.
Gråhägern lämnar Skillingaryds dämme genom att flyga lågt över Lagan söderut och jag beslutar mig för att följa efter en bit nedströms för att försöka få en bild när den landat i åkanten.
Inte långt från det lilla röda pumphuset i sydost får jag se den lilla rödhaken, ivrigt och oroligt ”tickande” men ännu inte vårsjungande. Kanske är detta samma rödhake som övervintrat vid dämmet.
Tillsammans med rödhaken går en bofink vilket är vårens första för min del. Välkommen tillbaka, nu är våren verkligen på gång. Namnet bofink kommer av medellågtyskans ”bokvinke” eller av danska ”bogfink”, med betydelsen ”bokfink”. Bofinken har haft många namn i svenska dialekter, hos oss i Småland, ”hampspik” eller ”hamptätting”, i Värmland, ”kvint”, i Dalarna, ”hampsparv”, ”risstackfågel” eller ”gamskärv”, i Norrbotten, ”tvint” och i Härjedalen, ”vitt-ilt”.
Det latinska artnamnet ”coelebs”, vilket betyder ”ungkarl”, syftar på att honorna lämnar hanarna ensamma om vintern i fågelns norra utbredningsområde.
Bofinken, ”Fringilla coelebs”, är en liten tätting som tillhör familjen finkar. Tillsammans med lövsångaren är den Sveriges vanligaste fågelart. Antalet par i Sverige uppskattas till cirka 10 miljoner, det vill säga 20 miljoner fåglar, vilka får fram mellan 3 till 6 ungar. Det blir slarvigt räknat över 50 miljoner bofinkar framåt sommaren av vilka fåtalet överlever till nästa sommar. Naturen är slösande rik.
Även domherren har uppenbarligen tänkt sig att häcka utmed ån då den satt i en av de högsta klibbalarna och sjöng sin lågmälda, gnissliga och lite sorgliga sång. Den låter mycket likt en rostig vindflöjel som sakta vrider sig i vinden och både hanen och honan sjunger.
Någon mer kontakt med gråhägern blev det tyvärr inte denna härliga vårdag men som jag berättade i min förra krönika så fann jag tyvärr Krumhals för sista gången.