I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Våren vid Skillingaryds dämme, del 9
En naturkrönika i 12 bilder om sprickande knoppar och vackra fågeldräkter.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i april 2010.
Inlagt söndag 9 maj 2010

Ja visst gör det ont när knoppar brister.
Varför skulle annars våren tveka?
Varför skulle all vår heta längtan
bindas i det frusna bitterbleka?
Höljet var ju knoppen hela vintern.
Vad är det för nytt, som tär och spränger?
Ja visst gör det ont när knoppar brister,
ont för det som växer och det som stänger.

Ja nog är det svårt när droppar faller.
Skälvande av ängslan tungt de hänger,
klamrar sig vid kvisten, sväller, glider -
tyngden drar dem neråt, hur de klänger.
Svårt att vara oviss, rädd och delad,
svårt att känna djupet dra och kalla,
ändå sitta kvar och bara darra -
svårt att vilja stanna och vilja falla.

Då, när det är värst och inget hjälper,
Brister som i jubel trädets knoppar.
Då, när ingen rädsla längre håller,
faller i ett glitter kvistens droppar
glömmer att de skrämdes av det nya
glömmer att de ängslades för färden -
känner en sekund sin största trygghet,
vilar i den tillit som skapar världen.

Karin Boye, ”För trädets skull”, 1935.

”Ja visst gör det ont när knoppar brister, varför skulle annars våren tveka”. Knopp är enligt en vetenskaplig förklaringsmodell ett skott hos växter i början av sin utveckling. Hos stråväxter och örter är knopparna vanligen nakna, medan de hos träd och buskar oftast är skyddade av knoppefjäll eller knoppfjäll men i varmare trakter är dock många vedväxters knoppar nakna.

Knopparna bildas vanligen i stamspetsar, kallas terminala knoppar, eller i bladveck, kallas axillära knoppar, dock kan knoppar ibland utvecklas på andra ställen på stammar och på rötter och blad. Knoppar kan vara skottknoppar, som utvecklas till nya skott, årsskott, antingen toppskott eller sidoskott, bladknoppar, som ger nya blad, eller blom- och blomställningsknoppar, som blir till blommor respektive blomställningar. Groddknoppar, som kan utvecklas till nya växtindivider, kan bildas i bladveck och blomställningar, till exempel hos tandrot. Knoppar på rötter ger upphov till rotskott men knoppar förekommer även på blad och ger upphov till nya individer. Bilden visar blommande sälg, ”Salix caprea”.
Sina vårvackra färger till trots är bofinkshanen förvånansvärt osynlig där den smyger omkring och letar mat bland fjolårsvegetationen.
Sedan någon dryg vecka tillbaka har även bofinkshonorna ankommit till våra trakter, det skiljer nämligen en dryg vecka mellan hanens och honans ankomst. Bofinkshanarna måste nämligen först hitta ett bra häckningsrevir som de kan erbjuda honorna.

Skrattmåsen, ”Larus ridibundus”, saknar jag som häckfågel vid Skillingaryds dämme för detta är verkligen en art som hör fågelsjöar till. Det är kanske lite övermaga att påstå att dämmet är en fågelsjö men en fin fågellokal är det hur som helst. De senaste veckorna har det dock som mest hållit till ett trettiotal skrattmåsar vid dämmet och det ger både liv och rörelse samt skydd för andra fågelarter då skrattmåsarna är mycket vaksamma och varnar för varje fara.

Skrattmåsen har invandrat till Skandinavien under de senaste trehundra åren. I början av 1700-talet häckade inte skrattmåsen alls i Sverige. I Sven Nilssons böcker ”Foglarna” från år 1858 står det att den bara häckar i ”det södra Sverige; högst sällan i Norge”. I Norden är idag skrattmåsen tillsammans med fiskmåsen och gråtruten de vanligaste arterna inom denna familj. Men populationen i Norden är en så kallad randpopulation, det vill säga, den lever på gränsen av sin utbredning och populationstäteheten och dess utbredning fluktuerar, varierar över tid. Sedan 1700-talet, då arten som sagt saknades som häckfågel i Sverige, har den stadigt ökat, fram till 1980-talet då den började minska. Orsaken till minskningen är inte fullt utredd.

Ibland uppskattar man inte gräsandens skönhet bara för att den är så vanlig, man ser helt enkelt inte skogen för alla träden, men visst är de vackra speciellt såhär i häckningstid på våren. Gräsänder kan bli mycket gamla och exempelvis återfann man 2001 en individ på Schäferiängarna vid Ottenby fågelstation som ringmärkts vid andfänget redan 1975, det vill säga mer än 25 år tidigare. På grund av den stora olikheten i fjäderdräkt mellan könen så klassificerade Carl von Linné till en början gräsandshanen och gräsandshonan som två olika arter. Gräsanden, ”Anas platyrhynchos”, och myskanden, ”Cairina moschata”, anses vara förfäder till alla domesticerade, förtamade ankor.

Gräsanden är ett värderat villebråd och har ett mycket välsmakande kött. Gräsand jagas främst vid så kallad sträckjakt, när fåglarna flyger mellan olika vattendrag och kan då även lockas med vettar. En annan vanlig jaktform är uppflogsjakt, då man smygande stöter upp änderna vid åar och sjöstränder. Vid andjakt är det viktigt att ha tillgång till fågelhund som kan apportera då änderna kan vara svåra att hitta i vassar och träskmarker. På många håll föds till och med gräsänder upp för utplantering i jaktsyfte.
Trots att snö och vargavinterkyla är borta passar denna grönsiska på att äta av de sista kvarvarande fröna i fröautomaten. I fångenskap kan grönsiskan korsas med kanariefågeln. Kanariefågeln är den domesticerade, förtamade formen av kanariesiskan. Kanariesiskans närmaste släkting är gulhämplingen men andra nära släktingar är exempelvis just grönsiskan, gråsiskan, steglitsen och den mycket vanliga grönfinken.
Grönsiskan, ”Carduelis spinus”, är en fågel i familjen finkar och förs idag oftast till släktet ”Carduelis” vars taxonomi, arter är mycket omdiskuterade. Inom detta släkte ingår den i en klad, släktskapsträd, med de nordliga siskorna tallsiska, ”Carduelis pinus”, svartkronad siska, ”Carduelis atriceps” och Antillsiska, ”Carduelis dominicensis” som tillsammans med de amerikanska guldsiskorna och de neotropiska siskorna, formar ett undersläkte som kallas Spinus-gruppen. Den neotropiska regionen omfattar Sydamerika, Centralamerika och Karibien. Vissa auktoriteter som exempelvis Clements, 2008, behandlar denna grupp som det egna släktet ”Spinus”. Trots sin stora utbredning delas grönsiska vanligtvis inte upp i några underarter.
Sädesärla, ”Motacilla alba”, är en fågel som tillhör familjen ärlor och piplärkor. Den finns i nästan hela Eurasien, inklusive hela Sverige, och i nordvästra Afrika. Sädesärla är flyttfågel och återkommer ganska punktligt vid månadsskiftet mars–april i södra Sverige, senare längre norrut. I min ungdom brukande man vänta sädesärlan till Skillingaryd den 7 april.
Sädesärlan har i svensk folklore främst varit en ominös, förebådande fågel. Att se årets första sädesärla bakifrån, springande bort från iakttagaren eller flygande högt, var goda tecken för det nya året, medan det var oturligt att se henne framifrån så att man såg den svarta bröstfläcken eller sittande på marken.
Rörhönan vid Skillingaryds dämme är nu som vackrast men svårsedd som vanligt. Rörhönan häckar vid lugna vattendrag där det finns mycket växter, vid träsk, dammar och sjöar samt Skillingaryds dämme. Den bygger oftast sitt bo av vass och placerar det bland vattenväxter eller i en buske nära vatten. Rörhönan äter vattenväxter, frön, bär, insekter, maskar och sniglar.

Slänterna vid dammarna bär mängder med spår av aktivitet under vargavinterns kraftfulla snötäcke. Det är sorkarna som agerat jordfräs och deras gångar syns tydligt.

Sorkar, ”Microtínae”, med cirka 120 arter i Eurasien och Nordamerika är 8–20 centimeter långa, bisamråttan dock hela 30–40 centimeter, och har korta öron, som ibland knappt sticker fram ur pälsen, samt små ögon. Svansen är kortare än hos möss, hos lämlar bara ett par centimeter, hos vattensork och bisamråtta tre fjärdedelar av kroppslängden. Alla sorkar är växtätare och har karakteristiska tänder med vassa kanter. Några arter gör skada genom att äta av odlade växter. Mest utbredda skador på skog orsakas av åkersorkens gnag på bark ovanför marken på nedersta delen av löv- och barrträd, särskilt i norra Sverige. Vattensorken skadar främst lövträd genom gnag under markytan på bark och rötter. Skogssorken urholkar knoppar och gnager bark på stam och grenar. Bilden visar troligen vattensorkens gångar.

Sorkbekämpning sker vanligen genom olika förebyggande åtgärder. Åkersorken trivs i högt gräs, varför klippning av gräsbevuxna områden nära trädgårdar, fruktodlingar och skogsplanteringar minskar riskerna för angrepp. Vattensorken gör gångar i marken, se bilden, och jorden bör därför bearbetas årligen där arten förekommer. Unga träd skyddas mot sorkangrepp med ett tätt ståltrådsnät. Mullvadens gångsystem finns vanligtvis djupare ner i marken och bara dess jordhögar avslöjar den.