I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Våren vid Skillingaryds dämme, del 8
En naturkrönika i 19 bilder om en härlig påskafton med sol och relativ vårvärme långt ifrån den vargavinter vi aldrig trodde skulle ta slut.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd, påskafton 2010.
Inlagt lördag 8 maj 2010

Min första sädesärla, ”Motacilla alba alba”, för året satt och sjöng vid middagstid utanför gamla Swedform i Skillingaryd på påskaftonen.
Sädesärlan delas ofta upp i cirka elva olika taxa med de sex underartsgrupperna alba, yarrellii, subpersonata, personata, lugens och alboides, där underartgruppen alba omfattar flest underarter, se nedan.

”Alba”-gruppen:
”Motacilla alba alba” är nominatformen och häckar i Europa, österut till Ural och västra Turkiet.
”Motacilla alba dukhunensis”, häckar i västra Sibirien så långt österut som till Angara, i nordvästra Kazakstan, sydöstra Europeiska Ryssland, Kaukasus, östra Turkiet, och nordvästra och norra Iran.
”Motacilla alba ocularis”, häckar i nordöstra och östra Sibirien, från Jenisej till Tjuktjerhalvön och Beringsund, samt söderut till norra kusten av Ochotska havet.
”Motacilla alba baicalensis”, häckar i regionen kring Bajkalsjön, i centrala och östra Mongoliet, norra Amurland och nordvästra Manchuriet.
”Motacilla alba leucopsis”, häckar i Amurland, västra Primorje kraj, sydöstra Mongoliet, Kina, Nordkorea, Sydkorea och Tonkin.

”Yarrellii”-gruppen:
”Motacilla alba yarrellii”, engelsk sädesärla, häckar i Storbritannien och Irland.
”Supersonata”-gruppen:
”Motacilla alba supersonata”, häckar i Marocko.

”Personata”-gruppen:
”Motacilla alba personata”, häckar i centrala Sibirien, från 58:de breddgraden nordlig bredd i regionen kring Jenisejfloden och österut till 100:de breddgraden östlig bredd, och söderut i nordvästra Mongoliet, Xinjiang, östra Kazakstan, Kirgizstan, Uzbekistan, Turkmenistan, Tadzjikistan, Afghanistan och nordöstra Iran.
”Motacilla alba persica”, häckar i västra och sydvästra Iran.
”Lugens”-gruppen:
”Motacilla alba lugens”, häckar i Alaska, Kamchatka, utmed östra kusten av Ochotska havet, på Kurilerna, utmed kusterna av Primorje kraj, i Sakhalin, Hokkaido och norra Honshu.
Slutligen ”Alboides”-gruppen:
”Motacilla alba alboides”, häckar i norra Pakistan, norra Indien, Nepal, Bhutan, sydvästra Kina, sydöstra Tibet, norra Burma och Laos.

Vissa studier föreslår dock att det bara existerar två underartsgrupper. Det är med andra ord inte lätt det där med taxonomi men en mångformig och vida spridd liten fågel är den, sädesärlan.

Det finns en mängd föreställningar om sädesärlan runt om i världen. Bland annat är den hyllad som vårens budbärare som kan ge bonden skördelycka, men även bringa olycka om man behandlade den illa eller dödade den.

I Ainufolkets skapelseberättelse så är sädesärlan skapad och utsänd av Gud att ur havet skapa en bebolig värld. Havet var i det närmaste ett extremt blött träsk. Sädesärlan trampade på den vattensjuka jorden och bankade den med sin stjärt så att vattnet drevs ur jorden som blev till fast mark medan vattnet blev till oceaner och av denna orsak har sädesärlan högt anseendet hos Ainufolket.

På Azorerna finns en legend om hur ärlan sopade igen spåren efter jungfru Maria och Josef då de flydde genom öknen. För denna hjälp välsignade Maria fågeln och sa att den alltid kommer att vara glad och lycklig och att ingen någonsin ska vilja döda henne. Det är därför som människan tycker om sädesärlan och ser den som ett gott varsel. En god vän till mig bryter alltid en så kallad ärlepinne när den första ärlan för året har setts vilket då kommer att innebära att det blir ett bra ekonomiskt år.

I Sverige förekommer namnet sädesärla för första gången år 1538. ”Sädes” kommer från ”säde, sådd”, beroende på att den anländer före vårbruket och för dess vana att följa lantbrukaren vid plöjning och harvning, för att födosöka i den omrörda jorden.
Sädesärlan har också kallats ängsärla, ringärla, kokärla, gråärla (även forsärlan har kallats dettas), vippstjärt, fåraspringaren, kuckerella och isspjärna. Dialektalt har den kallats säsell i Västerbotten och ringella i Jämtland.
Vid Skillingaryds dämme har även skrattmåsarna anlänt och genast blir det liv och rörelse i området, hoppas att de stannar och häckar!

I Norden är idag skrattmås ”Larus ridibundus”, tillsammans med fiskmås och gråtrut de vanligaste arterna inom familjen måsar och trutar. Men populationen i Norden är en så kallad randpopulation, det vill säga att den lever på gränsen av sin utbredning och populationstäteheten och dess utbredning fluktuerar, varierar, med tid. Sedan 1700-talet, då arten saknades som häckfågel i Sverige, har den stadigt ökat fram till 1980-talet då den började minska och orsaken till minskningen är inte fullt utredd.

Trots att skrattmåsen verkligen inte har ett skrattande läte så heter den även ”skrattande” i sitt vetenskapliga namn, det vill säga ”ridibundus”. Detta namn lånade Carl von Linné från boken ”Ornithologia”, skriven av Mathurin Jacques Brisson år 1760. I den beskriver Brisson sotvingad mås, ”Larus atricilla” och skrattmås som olika underarter av samma art. Brisson gav dem då det latinska namnet ”Gavis ridibunda”. Den sotvingade måsen, som heter ”laughing gull” på engelska, har till skillnad från skrattmåsen verkligen ett skrattande läte. Eftersom Linné inte kände till skrattmåsen särskilt väl, den häckade som sagt inte i Sverige på 1700-talet, så förlitade han sig på Brisson och gav den så att säga fel namn.
Varfågel, ”Lanius excubitor”, är en fågel i familjen törnskator. Den påträffas på sommaren häckande i skogstrakter i norra Sverige och i de sydligare landskapen häckar endast ett eller annat par, bland annat på ljungheden i Skillingaryd 1974, vilket för övrigt var den första kända häckningen i Jönköpings län. När vintern närmar sig drar större delen av populationen söderut i landet. Många övervintrar i södra Sverige, medan några flyttar ned på kontinenten.
Varfågeln mäter 22–26 centimeter från hjässan till stjärtspetsen och ovansidan av fjäderdräkten är ljust askgrå, med en svart ögonmask som går från näbben till örontäckarna. Ovanför och under denna mask är den vitaktig. Skulderfjädrarna är vita och vingarna är svartvita med en eller två vita handbasfläckar. Den långa stjärten är svartvit medan undersidan är mestadels vit men skiftar svagt i grått. Näbben är i det närmaste svart men den undre näbbasen är ljusare och benen är svartgrå. Honans underdelar är gråare och svagt vattrad i gråbrunt. De juvenila fåglarna, ungfåglarna, är gråbruna med en otydlig vattring på ovansidan och en tydlig vattring på undersidan av kroppen.

Varfågeln är känd för sin uppmärksamhet för annalkande faror. När den varseblir någon rovfågel varnar den med ett skarpt skrik och tack vare detta beteende användes den förr av falkjägare. Den kan också jaga bort och förfölja rovfåglar, korpar och kråkor.
Den lever mest av insekter och smågnagare och lägger ofta upp förråd genom att spetsa sina byten på törnetaggar eller kvistar. Under jakt ryttlar den ofta likt en tornfalk eller fiskgjuse.
Honan lägger 5–7 ägg som är vitaktiga med brunaktiga fläckar.

Förr ansågs det i Sverige otursbringande att se en varfågel. Förstavelsen ”Var-” i varfågel kommer av att vakta eller att vara en väktare, se till exempel ordet gårdvar som förr var en benämning på hunden som vaktade gården.

Här ser Ni ytterligare en bild på dämmets varfågel denna fantastiska påskafton 2010, fotograferad av Matilda Petersson, Skillingaryd. Tack så mycket för den fina bilden, Matilda.
Kricka, ”Anas crecca”, är en fågel som tillhör gruppen simänder inom underfamiljen änder och är, tycker jag, en av våra vackraste änder. Bilden visar hanen men även honan finns i närheten och kommer på nästa bild.
Här ser Ni den betydligt oansenligare krickhonan men eftersom hon ruvar äggen så är det en förutsättning för att inte röja var boet med äggen finns. Förra sommaren kläcktes det mängder med små duniga krickungar vid Skillingaryds dämme och jag hoppas att det gör så även i år.
Bilden är väl inte världens bästa men jag måste få visa hur mäktiga knölsvanarna, ”Cygnus olor”, är när de kommer emot mig. Även dessa är nyligen anlända till Skillingaryds dämme.
Även när dessa stora, tunga och mäktiga fåglar landar visar de vilken kraft som ligger bakom deras flygning. Knölsvanarna är runt 140 centimeter långa och har ett vingspann på drygt 2 meter. De har en stor kropp och en lång böjlig hals, litet huvud, svartgrå ben, simhud mellan tårna som också är kloförsedda. Adulta, vuxna, hanar väger i snitt 12 kilo vilket gör att de hör till de tyngsta fåglarna som kan flyga!

Man har funnit 13.000 år gamla subfossil av knölsvan i ett område som sträcker sig från Irland till Portugal, Italien och Frankrike. Man har också funnit 6.000 år gamla subfossil av knölsvan i postglaciala torvmossar i East Anglia i Storbritannien. Den paleolitiska underarten ”Cygnus olor bergmanni”, som bara skiljer sig i storlek från dagens knölsvanar är känd från fossil funna i Azerbajdzjan.

Fossil av svanarter som är förfäder till knölsvanen har återfunnits i de fyra amerikanska staterna Kalifornien, Arizona, Idaho och Oregon. Dessa fossil härstammar från miocen till sen pleistocen, vilket är ungefär 10.000 BP, det vill säga, Before presens = För nu. De yngsta fynden är från öknen Anza Borrego i Kalifornien. Bilden visar den vackra knölsvanshanen med den större näbbknölen.

Samma knölsvanspar häckar på samma plats år efter år och båda föräldrarna hjälps åt att ta hand om äggen och senare också ungarna. I maj och juni lägger knölsvanen 5–9 grågröna ägg som ofta har ganska djupa fåror i skalet. Äggen ruvas i 34–38 dygn och sedan lämnar ungarna boet efter bara några dygn. Flygfärdiga blir de först efter cirka 120 dygn.
Svanarna håller mycket hårt på sina revir och kan till och med attackera människor om man kommer för nära. Bilden visar den likaledes vackra knölsvanshonan med den mindre näbbknölen.
Plötsligt blir det ett fasligt liv på fiskmåsarna och strax ser jag anledningen till deras oro i formen av en fiskgjuse, ”Pandion haliaetus”, som mot den djupblå aprilhimlen bildar ett vackert konstverk.
Den spanar av dammarna på sina breda och något kupade vingar med en synskärpa som vi människor inte är i närheten av. Fiskgjusen är Södermanlands landskapsdjur och officiell symbol för Nova Scotia i Kanada samt finns avbildad på Kanadas tiodollarsedel från 1986. Det äldsta fossila fyndet man funnit av fiskgjuse är 15 miljoner år gammalt.
Visst är den vacker, fiskgjusen! Det engelska namnet för fiskgjuse ”osprey” kan komma från det latinska ordet ”ossifragus”, vilket betyder ”benknäckare”.
Likheten med Astrid Lindgrens vildvittror från filmen Ronja Rövardotter är slående.
Bara några sekunder efter det att fiskgjusen anlänt till Skillingaryds dämme gick den första specialbyggda jakt-/attackdraken, JA35, i form av en fiskmås upp för att avhysa hotet.
Den attackerar omedelbart och gång på gång dyker den med full kraft, under vilda skrik och skrän, mot den lede Fi(skgjusen) som genast viker undan.
Fiskgjusen blir alldeles perplex och ger sig snabbt av mot sydost allt medan jakt-/attackversionen, JA35, av fiskmåsen förföljer den för att bara några sekunder senare göra en ”Immelman”, en flygmanöver som består av en halv looping följd av en halv roll på toppen för att hamna på rätt köl igen, och återvända till basen. Max Immelmann, född den 21 september 1890 och död den 18 juni 1916, var ett tyskt flygaräss under första världskriget med smeknamnet, ”Adler von Lille”.