I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Våren vid Skillingaryds dämme, del 10
En naturkrönika i 26 bilder om buskskvättor, gulärlor och om vikten att hålla sin hund kopplad under häckningstid.
Text och foto, Dan Damberg i början av maj 2010.
Inlagt söndag 23 maj 2010
Det går sakta i naturen just nu, fortfarande frostnätter med flera minusgrader och kalla, blåsiga och regniga dagar trots att vi befinner oss i mitten av maj. Styvmorsviolerna låter sig i alla fall inte skrämmas av vargavåren men de trycker sig mot marken där mikroklimatet är gynnsammare.
Det går bara inte att låta bli att fotografera den orädda sädesärlan. Den följer varje steg man tar vid Skillingaryds dämme.
Fjärilar, dessa naturens egna juveler börjar så sakta att visa sig. Bilden visar en nässelfjäril, vitsippor och nyplanterade vresrosor. Det svenska ordet fjäril är inte speciellt vackert på dessa mycket vackra insekter, tyskans schmetterling är än värre medan danskans sommerfugel, engelskans butterfly, franskans papillon eller spanskans mariposa däremot är rena rama poesin.
Den lilla färgglada nässelfjärilen från förra bilden blir i det närmaste osynlig när den slår ihop sina vingar och visar den mörka och kamouflagetecknade undersidan.
Sävsparvshonan, ”Emberiza schoeniclus”, vilket betyder ”sparven i säven” sitter det latinska namnet till trots i bladvassen.

Sävsparven är huvudsakligen en sommargäst i vårt land. Den kommer i mars-april och flyttar till Medelhavsländerna i oktober-november. Arten förekommer i hela Sverige, även om tätheterna är glesa. Anledningen till detta är att sävsparven är knuten till speciella miljöer, främst våtmarker av olika slag som på många håll endast förekommer som fragment i landskapet.

De högsta tätheterna finns i fjällen, där arten häckar i fjällbjörkskogen och i den lågalpina zonens videbälten. Lokalt finns mycket täta bestånd även vid slättsjöarna i södra och mellersta delarna av landet, där arten kan uppträda så tätt att det kan upplevas som glesa kolonibildningar.
Sävsparvshanen är inte långt borta och sitter och sjunger i 2009-års bredkaveldunbestånd.

Sävsparvens sång är kort och består av en enkel strof som oftast framförs i ett lugnt tempo, några vasst rullande toner stavas fram och avslutas med några snabbare toner eller en kort drill. Strofens utseende varierar mellan olika individer. Idag uppskattar man antalet sävsparvar i Sverige till mellan 500.000–1.000.000 par.
Det är ingen riktig fart på vårblommorna denna kalla vår men tussilagon eller hästhoven tycks allt mer komma ifatt sin vanligt rika numerär.
Återigen är den på plats vid Skillingaryds dämme, den mindre strandpiparen, undrar bara för hur länge, hundar, bilar, kråkor, korpar och besökare tycks få den att ge upp år efter år. Hoppas att häckningen lyckas i år.
Mindre strandpipare, ”Charadrius dubius”, är lik sin nära släkting större strandpipare, ”Charadrius hiaticula”, men den senare har en orange näbb med en svart spets, saknar ögonring och har orangefärgade ben.
På engelska heter den mindre strandpiparen Little Ringed Plover och på tyska Flussregenpfeifer medan den på franska heter Petit Gravelot. Bilden är tagen alldeles utanför dämmets fågeltorn och avståndet är bara cirka 10 meter.
Den lilla och mycket vackra buskskvättan, ”Saxicola rubetra”, vilket betyder ”den som trivs vid stenblock och björnbärsbuskar”, har anlänt till Skillingaryds dämme.
Buskskvättans sång är en varierande, ljudlig, rask och kort strof, samt en blandning av sträva raspljud och klara djupa toner med diverse härmningar. Sångstrofen börjar lite hackigt, men accelererar och klipps sedan tvärt av. Denna buskskvättehane sjöng för övrigt ganska flitigt vid fototillfället.
Buskskvättan lägger 5–7 grönblå ägg i ett öppet bo som byggs i en buske eller i en grästuva. Den häckar med minst ett par årligen vid Skillingaryds dämme.
Denna majdag bjöd plötsligt på ganska många sträckande och födosökande gulärlor. Denna mörk-, svarthuvade gulärla tillhör rasen ”thunbergi” och kallas nordlig gulärla med det latinska namnet ”Motacilla flava thunbergi”. Gulärlan, ”Motacilla flava”, är ett svårt, krångligt och förvirrande artkomplex vilket jag kommer till lite längre fram i krönikan.
Bilden visar ännu en nordlig gulärla, ”Motacilla flava thunbergi”. Gulärlan häckar i merparten av de tempererade delarna av Europa och Asien men det finns även en mindre population i Alaska i Nordamerika.

Generellt häckar den från Atlantkusten till Stillahavskusten förutom i ökenområden och på de nordligaste tundrorna i centrala Ryssland. I de varmare delarna av utbredningsområdet, som Västeuropa är den en stannfågel medan populationerna i öster och norr är flyttfåglar och flyttar vintertid till Afrika och södra Asien. Populationen som häckar vid Beringia i Nordamerika övervintrar längre söderut utmed Stillahavskusten.
Ursäkta, men vem är du, tycks den fråga denna nordliga gulärla vid Skillingaryds dämme. Namnet gulärla förekommer första gången år 1800, men i formen ”Gul sädesärla” nämns det redan år 1728. ”Gul-” hänsyftar till artens klargula undersida, medan ”ärla” kommer av ett urnordiskt uttryck av osäker betydelse.
Gulärlan som enbart lever av insekter har en väldigt speciell teknik med vilken den fångar sin föda. Den slår till insekterna med sina vingar eller med stjärten så att de hamnar på marken, där de sedan plockas upp. Bilden visar ännu en nordlig gulärla.

Nu byter vi från nordlig gulärla, ”Motacilla flava thunbergi”, till nominatrasen ”Motacilla flava flava” eller vanlig gulärla eller bara kort och gott gulärla. Helt plötsligt är huvudet inte svart längre utan grått med en mörk, svart ansiktsmask. Bilden visar alltså en vanlig gulärla och som jag nämnde tidigare är ”gulärlorna” ett knepigt artkomplex, se här;

M. f. är en förkortning av Motacilla flava medan det tredje latinska namnet är rasnamnet.

M. f. flava, nominatformen häckar i södra Skandinavien till Frankrike och Centraleuropas bergskedjor, och österut till Uralbergen. Övervintrar söder om Sahara i Afrika. Har blågrått huvud med vitt ögonbrynsstreck. Sällsynt, men regelbundet, uppvisar hanar av denna underart istället svart huvud med bara en antydan till blågrå ton i nacken.

M. f. flavissima, förr engelsk gulärla numera gulhuvad gulärla, häckar i Storbritannien och utmed kusterna av engelska kanalen, övervintrar i Afrika. Har gulgrönt huvud med ljusgult ögonbrynsstreck och honorna uppenbart ljusare på undersidan än hanarna. En engelsk gulärla, gulhuvad gulärla besökte för övrigt Osudden vid Vidösterns norra strand i Värnamo för några dagar sedan.

M. f. thunbergi, nordlig gulärla, häckar i mellersta och norra Skandinavien och österut till nordvästra Sibirien. Övervintrar i östra Afrika, Indien och Sydostasien. Det mörkgråa på huvudet sträcker sig ned till kinderna och saknar vitt. Honans huvud är ljusare och matt grönaktig med ett rudimentärt grönaktigt ögonbrynsstreck.

M. f. iberiae, häckar i sydöstra Frankrike, på Iberiska halvön och i Maghreb från Tunisien till Banc d'Arguin. Övervintrar i ett område från Gambia till Centralafrikanska republiken. Liknar ”flava”, men strupen är vit och det grå är mörkare, närmast svart bakom ögonen.

M. f. cinereocapilla, häckar på Sicilien, Sardinien, i Italien och Slovenien. Övervintrar utmed kusterna av Tunisien, Algeriet och Mali till Tchadsjön. Liknar ”iberiae” men saknar eller har bara rudimentärt ögonbrynsstreck.

M. f. pygmaea, stannfågel utmed Nildeltat och nedre Nilen. Liknar ”cinereocapilla” men är mindre och mörkare.

M. f. feldegg, häckar från Balakan och österut till Kaspiska havet, söderut till Turkiet, Iran och Afghanistan, häckar även vid Levanten. Övervintrar i Centralafrika från Nigeria till Uganda och södra Sudan.

Bilden visar en vanlig gulärla, ”Motacilla flava flava”.

M. f. lutea, häckar vid nedre Volga till floden Irtysh och Zaysansjön. Övervintrar i Afrika och Indien. Har gult huvud med grön nacke, honan liknar en kraftfullare tecknad ”flava”-hona.

M. f. beema, häckar norr om ”M. f. lutea”, österut till Ladahkområdet. Övervintrar i Indien, östra Afrika och närliggande områden i Arabien. Liknar ”flava” men huvudet är ljusare grått och örontäckarna är matt vita. Könen är oftast lika.

M. f. melanogrisea, häckar vid Volgadeltat och österut kring Kaspiska havet till norra Afghanistan. Övervintrar i Pakistan och nordvästra Indien till västra Nepal, möjligen även i nordöstra Afrika. Morfologiskt liknar den ”feldegg” men har vitt mustachstreck och ibland grönare mantel. Clements 2008 och SOF:s raritetskommité 2009 behandlar den som synonym med ”feldegg”.

M. f. plexa, häckar i Sibirien mellan floderna Khatanga och Kolyma. Övervintrar i Indien och Sydostasien. Hanarna liknar ”thunbergi” men örontäckarna är mörkare, hjässan ljusare och bara med ett rudimentärt ögonbrynsstreck. Honorna liknar hanarna men är dovare i färgerna.

Bilden visar en vanlig gulärla, ”Motacilla flava flava”.

M. f. tschutschensis, häckar kring Beringsund till nordvästra Kanadas kuster. Övervintrar i områden kring Sydkinesiska sjön. Båda könen liknar ”flava”, men det gråa på huvudet är mörkare. Honorna är ofta mycket lika hanarna.

M. f. angarensis, häckar från södra Sibirien och söderut genom västra Transbajkal till norra Mongoliet. Övervintrar i Sydostasien. Hanarna liknar ”plexa”, men har ett tydligare ögonbrynsstreck.

M. f. leucocephala, häckar i nordvästra Mongoliet och närliggande områden i Kina och Ryssland. Övervintrar förmodligen i Indien. Hanen liknar ”flava”, men det gråa på huvudet är mycket ljust, nästan vitt. Honan liknar ”flava”-honor, men huvudet är något mörkare.

Bilden visar en vanlig gulärla, ”Motacilla flava flava”.

M. f. taivana, häckar i området mellan underarterna ”plexa” och ”tschutschensis” söderut via Sakhalin till norra Hokkaido. Övervintrar från Myanmar till Taiwan och söderut till Wallacea. Liknar ”flavissima” men är mörkare på ovansidan och örontäckarna är nästan svarta. Könen är lika.

M. f. macronyx, häckar i sydöstra Transbajkal och österut till kusten samt söderut till Manchuriet och övervintrar söder om Sydkinesiska sjön. Hanarna liknar ”thunbergi” men är ljusare och mer kontrastrikt tecknade. Honorna liknar också ”thunbergi” men saknar ögonbrynsstreck.

Bilden visar en vanlig gulärla, ”Motacilla flava flava”.

Slutligen, sist men inte minst, men sista ordet är verkligen inte sagt i gulärlekomplexet.

M. f. simillima, häckar i Kamtjatka och på öar i Beringshav, möjligen även på Alueterna. Övervintrar i Sydostasien och söderut till norra Australien. Båda könen liknar ”flava”, men ögonbrynsstrecket är oftast mindre tydligt.

Bilden visar ännu en vanlig gulärla, ”Motacilla flava flava”, vid Skillingaryds dämme och tycker Ni det låter krångligt med gulärlor så har Ni alldeles rätt!
Kanadagåsen, ”Branta canadensis”, ligger och ruvar sina ägg och är mycket vaksam. I år har paret bytt ö och flyttat en ö längre söderut i första dammen vid Skillingaryds dämme.

Boet är en grop i marken med gräs, pinnar och torv som fylls med gråvitt dun. Honan lägger de enfärgat gråvita äggen främst i april och maj. Oftast är det mellan 5 till 7 ägg som i genomsnitt brukar väga 175,5 gram per styck som nylagda. Äggen ruvas i ungefär 30 dygn och ungarna blir flygga efter cirka 40 till 50 dygn. Oftast stannar ungarna hos föräldrarna fram till nästa häckning.

Den första inplanteringen av kanadagås i norra Europa skedde i Storbritannien till James II, kungen av Englands samling av vattenfåglar i Saint James Park i London redan under 1600-talet.

I Sverige inplanterades kanadagåsen, som bytesdjur, på initiativ av Bengt Berg på 1930-talet i dennes egendom Eriksberg i Blekinge. Därifrån har den spridits sig till stora delar av Sverige, Norge, Finland och Danmark och sedan 1960-talet har den nordeuropeiska populationen haft en i det närmaste lavinartad expansion.

Respektera detta är Ni snälla.