Det är knappt den lilla vintergäcken vågar öppna sig, den kämpar om solens värmande strålar men den hukar under den bitande nordanvinden, likt en åsna mellan hötapparna.

Vintergäck, ”Eranthis hyemalis”, är en odlad art som ibland även förekommer förvildad i södra Sverige. Den växer i parker, lundar, vägkanter och vid bebyggelse. Arten hör ursprungligen hemma i Centraleuropa. Den första fynduppgiften som förvildad är från Skåne och publicerades av botanisten och diktaren Nils Lilja i Skånes flora år 1870. Vintergäck uppges dock som odlad redan under 1700-talet av Carl Fredrik Hoffberg år 1792.

Vintergäck odlas ofta som prydnadsväxt i trädgårdar och parker och artnamnet ”hyemalis” kommer av latinets ”hiemis” för vinter och betyder ”som övervintrar”, vilket syftar på att den blommar i snösmältningen.

Ringduvan, ”Columba palumbus”, är en social fågel och ses ofta i större flockar när den inte häckar. Ringduvor bildar par för livet och ”makarna” ses oftast tillsammans utom under ruvningen. Ringduvan är växtätare och lever nästan uteslutande av frön, bär, skott och knoppar, men även andra späda växtdelar ingår i dieten. Ringduvan förekommer i hela Europa utom på Island och i de nordligaste delarna av Ryssland och Skandinavien. Den hittas även i västra Asien och i ett bälte som sträcker sig från Turkiet till nordvästra Indien och västra Kina. Ringduvan finns också i delar av nordvästra Afrika.

Den europeiska populationen bedöms bestå av mellan 18–34 miljoner individer. I de västligaste och sydligaste delarna av utbredningsområdet är ringduvan en stannfågel medan övriga flyttar dit på hösten. Under denna period kan man vid flyttfågelokaler observera ett kraftigt sträck av ringduvor. Flyttsträcket kulminerar i oktober då flockarna kan bestå av flera tusen individer. Den 9 oktober 2004, räknades till exempel 23.400 sydsträckande ringduvor vid Smithska udden i Göteborg och vid Falsterbonäset noterades det vid samma tillfälle hela 66.050 exemplar.

När kajorna, ”Corvus monedula monedula”, bildar par då är det vår. Skulle Ni någon gång få se en nästa helmörk kaja utan den typiska grå nacken då har Ni nog sett sydvästlig kaja, ”Corvus monedula spermologus” vilken är den mörkaste underarten och dess fjäderdräkt är i jämförelse med de andra två underarterna, ”Corvus monedula monedula” och ”Corvus monedula soemmerringii”, nästan helsvart. Den saknar helt ett ljust band runt halsen. De mörkaste individerna av ”spermologus” finner man i dess västligaste utbredningsområde, som Storbritannien, nordvästra Frankrike och Marocko.

Det dialektala ordet ”alika” för kaja kommer från lågtyskan och uttrycken ”fyllekaja” och ”full som en alika” kommer möjligtvis från att kajor lätt kan göras berusade genom bröd droppat i brännvin. Ordet kaja kommer av lätet ”kja kja”, liksom korp, ”krrrp” och kråka, ”krrra krrra”.

Majoriteten av Europas starar, ”Sturnus vulgaris” övervintrar i Medelhavsområdet och i nordvästra Afrika samt i atlantiska Västeuropa. Generellt sett är staren allätare och födosöket sker övervägande på marken men födan skiljer sig mycket efter årstid. På våren och början av sommaren förtärs framförallt marklevande ryggradslösa djur, särskilt insekter, men även daggmaskar och små snäckor. Under övriga delar av året äter staren övervägande frukt och bär av alla sorter dessutom äter staren även matavfall från människor i bebyggda områden och på soptippar.

Stammen i norra Europa har sjunkit kraftigt de senaste trettio åren och staren är nu en betydligt ovanligare fågel än den var tidigare.

I Nordamerika skedde dock introduktionen av stare i början av 1890-talet genom frisläppning av cirka 100 starar i Central Park i New York. Beståndet ökade exponentiellt, och 1940 uppskattades beståndet i hela Nordamerika redan uppgå till 50 miljoner individer, och i början av 1980-talet till 200 miljoner individer. Världsbeståndet uppgick i början av 1980-talet till ungefär 600 miljoner starar vilket innebär att staren är en av de vanligaste fågelarterna i världen.