Mitt i villakvarteren i nordvästra delen av Värnamo sitter just nu och sedan en vecka tillbaka en ringtrast, ”Turdus torquatus”, en första klassens fågelraritet i Sverige, åtminstone vintertid och preliminärt är endast 13 vinterfynd noterade under det senaste decenniet. Normalt övervintrar arten i västra Medelhavsområdet men rastar regelbundet men sparsamt hos oss i april-maj och sällsynt under hösten.

Vid mitt besök hade den vackra ringtrasthanen uppenbarligen bestämt sig för att inte sitta still mer än knappt ett ögonblick och/eller att sätta sig på de mest besvärliga ställen vilket innebar att jag fick nöja mig med följande bilder.

Avslutningsbilden för denna gång får bli på en gråsparvshane, dessa numera inte så vanliga fåglar. Gråsparv, ”Passer domesticus”, är en fågel som tillhör familjen sparvfinkar. Gråsparven är spridd över stora delar av Europa och Asien, men har även av människan introducerats till Amerika, Afrika och Australien och är idag en av världens mest spridda fågelarter. Gråsparven är en kulturföljare och har anslutit sig till människan i över 10 000 år. Världspopulationen uppskattas till ungefär 500 miljoner individer. Gråsparvshanen är lik den närbesläktade pilfinken och dessa arter förväxlas ofta av gemene man. Gråsparven uppträder i större delen av Sverige, utom i fjälltrakterna. Den var tidigare mer vanligt förekommande men efter att jordbruksarealerna minskat i Sverige under senare delen av 1900-talet har gråsparvens antal gått ner, men uppgår ändå till ungefär 1 miljon individer.

Johnston och Kitz förmodade år 1977 att arten gråsparv som uttalad kulturföljare utvecklades i och med att människan blev bofast och började bedriva jordbruk för omkring 10 000 år sedan i västra Asien.

Summers-Smith kom däremot år 1988 till slutsatsen att gråsparven skulle vara en av de många eurasiska arterna av släktet ”Passer”, som uppkom under pleistocen från en ursparvfink, som bebodde områden i östra Medelhavsområdet och tropiska Afrika, vilka var förenade genom Nildalen eller Östafrikanska gravsänkesystemet. De framlade teorin att hanen av denna ursparv redan hade en svart haklapp, vilket är karakteristiskt för alla nutida palearktiska och orientaliska sparvfinkar och denna ursparvfink bredde sedan ut sig såväl västerut som österut i det eurasiska stäppbältet. Genom istäckets upprepade fram- och tillbakabildning blev olika populationer periodvis isolerade, vilket ledde till anpassningsutvecklingar och uppdelning i de nutida arterna.

Många indicier talar för att arten uppkom vid denna väsentligt tidigare tidpunkt. Det tidigast daterade fossilfyndet av gråsparv dateras till 400.000 år sedan och upptäcktes i en grotta vid Betlehem i Palestina. Detta fossil uppvisar fler likheter med gråsparven än med de nutida afrikanska sparvfinkarna. Detta tillsammans med ytterligare ett yngre fossil från samma område indikerar att denna förfader till gråsparven levde i närheten av människorna redan under paleolitikum.

Molekylärgenetiska data för dateringen av uppdelningen av sparvfinkarterna motsäger varandra betydligt. En undersökning som genomfördes år 1988 av gendelningar av 15 polymorfa isozymer (enzymer som är olika i aminosyrasekvensen men katalyserar samma kemiska reaktion) daterar uppdelningen mellan gråsparv och spansk sparv till mellan 105.000 och 122.000 år före nutid. Resultatet från en analys av den mitokondriella gensekvensen i cytokrom-b och andra mitokondriella pseudogener (gener som förlorat sin förmåga att koda för proteiner och inte längre är aktiva i cellens livsprocesser) visar däremot, att sparvfinksarternas uppdelning och även uppdelningen mellan gråsparv och spansk sparv uppträdde under miocen och pliocen, alltså för mer än 2 miljoner år sedan.