I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Beckasin och vråk
En naturkrönika i åtta bilder om långa näbbar och vida vingar.
Text och foto, Dan Damberg, Skillingaryd, vinterlovet 2010.
Inlagt lördag 20 februari 2010
På långt håll ser jag rörhönan smyga omkring vid utloppsröret och jag beslutar mig för att gå närmare för att försöka få några bilder på denna mycket skygga fågel. När jag intagit position bara några tiotal meter från utloppsröret och har fri sikt är rörhönan som uppslukad av jorden. Jag sänker kameran i besvikelse men då händer det, plötsligt hörs ett hest och explosivt ”kätsch” och där flög en enkelbeckasin upp bara några meter från min position. Allt går mycket fort och jag fick så att säga ”skjuta från höften” och då blir det oftast inte bättre än så här, tyvärr.

Den slår ner cirka 70 meter bort alldeles invid vattnet och sitter mycket obekvämt mellan alldeles för djupt vatten och alldeles för djup snö men där blir den sittande, länge, och jag tar några bilder fast avståndet egentligen är för stort.

Enkelbeckasinen, ”Gallinago gallinago”, har en alldeles otroligt lång näbb och om man skulle roa sig med att säga att näbben motsvarar vår näsa och mun samt att vi skulle ha motsvarande proportioner i förhållande till huvudets djup då skulle detta innebära en utdragen näsa-mun som skulle vara dubbelt så lång som vårt huvud är brett. Om vi då antar att ett ordinärt människohuvud är dryga tjugo centimeter djupt från bakhuvud till näsrot då skulle vår näsa-mun i så fall vara 40 centimeter, med andra ord en lång näsa!

De nordliga populationerna av enkelbeckasin är vanligtvis flyttfåglar och flyttar till områden runt Medelhavet och vid atlantkusten men undantagsvis övervintrar en del fåglar i södra Sverige. Fåglarna som häckar i Storbritannien, Danmark, Nederländerna och delar av Frankrike stannar dock året om.

En annan fågel som man heller inte ser så ofta i Sverige under vintern är ormvråken, ”Buteo buteo”, detta typiskt färgade exemplar kommer inflygande söderifrån med en kurs rakt över mitt huvud och försvinner sakta i aktiv flykt mot norr.
Dräkten hos ormvråken är oftast brun med spräckliga eller vattrade kroppsdelar men varierar mycket och vissa exemplar är gulbruna eller nästan vitspräckliga. Stjärten är tydligt tvärrandig med små band. Ögat är mörkbrunt eller nästan gult och undersidan av vingarna är oftast ljusare än fågeln i övrigt. Det förekommer extremt ljusa former som kallas Börringevråkar och dessa har ljust till vitt huvud, vita främre täckare, vit stjärtbas och vita vingundersidor och är i övrigt bruna. En sådan Börringevråk observerades under en längre tid vid Tofteryds kyrka i Vaggeryds kommun förra våren, 2009.
Ormvråken har ett stort utbredningsområde i Palearktis som sträcker sig från Azorerna i väst till Japan i öst. Merparten av världspopulationen är flyttfåglar med vinterkvarter i främst sydöstra Afrika, norra Afrika, Främre Orienten, Indien och Sydostasien. Merparten av Europas population tillhör underartsgruppen ”buteo” och är stannfåglar, liksom de som häckar i Japan och som tillhör underartsgruppen ”japonica”. Ormvråken är Sveriges vanligaste rovfågel och häckar i stora delar av den trädklädda delen av Sverige men saknas i fjällen. Den svenska populationen består av omkring 35 000 par och merparten av dessa ormvråkar är kortflyttande flyttfåglar som har sina vinterkvarter i Europa, men i södra Sverige och särskilt i Skåne övervintrar ormvråken och vid milda vintrar förekommer den även på västkusten.

Man delar upp ormvråken i ett tiotal underarter där man utkristalliserat fyra underartsgrupper, nämligen, ”buteo”, ”vulpinus”, ”menetriesi” och ”japonica”.

Buteo-gruppen;
Buteo buteo buteo - häckar i stora delar av Europa och på Madeira.
Buteo buteo insularum - stannfågel på Kanarieöarna.
Buteo buteo arrigonii - stannfågel på Korsika och Sardinien.
Buteo buteo rothschildi - stannfågel på Azorerna.
Buteo buteo bannermani - stannfågel på Kap Verde.

Vulpinus-gruppen
Buteo buteo vulpinus, inklusive Buteo buteo socotrae vilket är trivialnamnet för stäppvråk - häckar från nordligaste Skandinavien och Europeiska Ryssland österut till Jenisejfloden, och söderut till norra Kaukasus, Tien Shan och Altaj. Dessa fåglar övervintrar i Afrika.

Menetriesi-gruppen
Buteo buteo menetriesi - häckar på södra Krimhalvön, i Kaukasus, Turkiet och norra Iran.

Japonica-gruppen
Buteo buteo japonicus - häckar från Jenisejfloden och Bajkalsjön österut till Ochotska havet, Amurland, Sachalin, Manchuriet, Japan och Kurilerna.
Buteo buteo refectus - häckar i Qinghai i västra Kina.
Buteo buteo oshiroi - häckar på Izuöarna och Boninöarna.
Buteo buteo toyoshimai - häckar på ön Daito.

 

Namnet ormvråk används första gången år 1786 men är säkert äldre. Redan år 1611 nämns den i formen ormkråka och ”Orm-” syftar på artens rykte som ormjägare medan ordet ”vråk” kommer av germanska ”wrekan” som betyder förfölja. Arten har även kallats för kvidfågeln, musvråk och vanlig vråk.

Liksom alla andra rovfåglar fick ormvråken klä skott för ett missriktat rovdjurshat under 1800-talet och en bit in på 1900-talet, för att sedan åter öka under 1930- och 1940-talen.
Jämfört med 1940-talet är det dock ändå troligt att ormvråken har ett mindre bestånd i dagens läge, även om inventeringssiffror som styrker detta saknas.
Ormvråken häckar tämligen allmänt i södra och mellersta Sverige, samt mer sparsamt i Norrland och de nedre delarna av skogslandet upp till norra Norrbotten.
Ormvråken är förmodligen vår vanligaste rovfågel i konkurrens med sparvhöken.