Små tunna högfrekventa ljud från tallen borta vid dammvallen får mig att stanna upp och lyssna. Jag känner mig lyckligt lottad som fortfarande kan höra dessa mycket höga toner från vår minsta fågel, kungsfågeln, ”Regulus regulus”, vilket för övrigt betyder, ”småkonung”. Lock- och kontaktlätena från kungsfåglarna ligger nämligen i människans övre hörområde, det vill säga ända upp emot 20.000 Hertz, eller svängningar per sekund, och framför allt äldre personer har svårt att höra dessa ljud.

Det har överallt ansetts föra olycka med sig att döda en kungsfågel. I Frankrike berättas det att blixten då ska drabba brottslingen, hans fingrar skall förtvina eller att hans boskap skall få dåliga fötter.

En saga som berättas över hela Europa och även bland nordamerikanska indianer handlar om hur kungsfågeln fått sitt namn och den låter såhär;

Fåglarna beslöt en dag att välja en kung. De beslöt att den som kunde flyga högst skulle få kungavärdigheten. Örnen flög med mäktiga vingslag allt högre upp i skyn, högre än någon annan förmådde. När han inte orkade mer, ropade han:

– Nu är jag kung! Nu är jag högst av alla!
Men då flög en liten, liten fågel upp från örnens rygg och kvittrade:
– Nej, ännu högre är jag! Nu är jag kung!

Och sen den dagen får den lilla fågeln bära namnet kungsfågel.