Som jag nämnde tidigare hörde jag en flock vinterhämplingar i fjärran och efter en stund hittade jag dem. Här i klibbalsbuskagen sitter ett tjugotal individer och jag känner mig glad över mötet med denna i Sverige ovanliga fågel.

Vinterhämpling, ”Carduelis flavirostris”, är en palearktisk fågel som häckar i bergsområden eller på kustnära hedar. Palearktis omfattar Europa, Asien norr om Himalaya, norra Afrika och de norra och centrala delarna av Arabiska halvön.

Vinterhämplingen härstammar från den tibetanska faunatypen som finns i bergstrakterna i Centralasien Den förekommer också i stora områden i Kaukasus och i bergsområdena och på högplatåerna i Turkiet. Från Centralasien har den spridit sig nordväst och som häckfågel förekommer den även på Irland, i norra Storbritannien och utefter Skandinaviens atlantkust. Den saknas dock helt som häckfågel i större delen av Europa och även i bergskedjorna i Alperna och Pyrenéerna.

Merparten av det centralasiatiska beståndet är stannfåglar men vissa populationer genomför kortare förflyttningar. De nordvästeuropeiska populationerna är mer flyttningsbenägna men kategoriseras ändå som partiella flyttfåglar och på vintern återfinns den bland annat i Sverige och Långasand, Danmark, Tyskland och söderut till Ungern.

Vinterhämpling delas upp i två underartsgrupper som mer eller mindre är helt isolerade ifrån varandra, dels ”flavirostris”-gruppen som förekommer i nordvästra Palearktis dels ”brevirostris”-gruppen som förekommer i östra Palearktis. Vinterhämplingen är till storlek och form lik hämplingen, men fjäderdräkten saknar det röda på hjässan och bröstet. Ryggen är mörkt brunsvart och undersidan smutsvit. Den anlägger sin adulta fjäderdräkt vid tre års ålder och hanen har då en rosa övergump och rosa inslag på bröst och panna. Om vintern är näbben gul men blir gråbrun på sommarhalvåret. Medellängden är 12,5–14 centimeter.

Den har ett lite metalliskt vresigt lockläte ”tweeiht” eller ”dreeiht”.

Vackra och drömska skyar möter Västerhavet och Långasands sandstränder, det är så inbjudande att stanna upp, fundera, reflektera och undra, nästan som Viktor Rydbergs
tomte när denne tänker;

”Släkte följde på släkte snart,
blomstrade, åldrades, gick, men vart?
Gåtan, som icke låter
gissa sig, kom så åter!”

Abraham Viktor Rydberg, född den 18 december år 1828 i Jönköping och död den 21 september år 1895 i Djursholm, var en svensk författare, skald, journalist, språkvårdare, religionsfilosof, översättare och kulturhistoriker. Viktor Rydbergs grav finns på Östra begravningsplatsen i Göteborg.

Den nya stranden vid Långasand består nu bara av sand och vinterståndare av strandmållor, i bakgrunden klibbalsbuskagen och inte en vresros så långt ögat når.

Viktor Rydbergs tomte tänker igen så här vid randen till Västerhavet;

”Tomten lyssnar och, halvt i dröm,
tycker sig höra tidens ström,
undrar, varthän den skall fara,
undrar, var källan må vara.”

Västerhavet är för övrigt en sammanfattande benämning på Kattegatt, Skagerrak och Nordsjön och ibland inkluderas även Öresund.

Viktor Rydbergs tomte tänker en sista gång vid Kattegatts strand;

”…nu är väl svalans boning tom,
men till våren med blad och blom
kommer hon nog tillbaka,
följd av sin näpna maka.”

Kattegatt är ett havsområde avgränsat av Jylland och Själland i Danmark samt svenska västkusten upp till Pater Nosterskären vid Marstrand. Vattenvolymen är 500 kubikkilometer, arean är 22.000 kvadratkilometer och medeldjupet är 23 meter. Den danska sidan är förhållandevis grund men på den svenska sidan återfinns längst i norr Djupa rännan med djup på nära 100 meter. Längre söderut är djupförhållandena oregelbundna och största djupet, cirka 130 meter, finns i jämnhöjd med Varberg.

Kattegatt utgör en övergångszon mellan brackvattenhavet Östersjön och den oceaniska Nordsjön. Baltiska strömmen för vatten från Östersjön norrut i ett cirka 15 meter tjockt ytskikt. Salthalten ökar, på grund av inblandning av salt djupvatten, från 10–15 promille i söder till cirka 25 promille i norr. Djupvattnet kommer från Skagerrak och har en salthalt av 32–34 promille. Två tredjedelar av utflödet från Östersjön sker genom Stora Bält, resten i huvudsak genom Öresund. Den nordgående medelströmmen i Kattegatts yta, med hastigheter 5–15 centimeter per sekund, döljs ofta av tillfälliga strömmar med hastigheter som kan vara tio gånger högre och som orsakas av vinden över Nordsjön och Östersjön. Kraftiga västvindar medför ett temporärt inflöde till Östersjön, varvid stora delar av Kattegatt uppfylls av ytvatten från Skagerrak. Kraftiga ostvindar förstärker tvärt om utflödet från Östersjön. Tidvattenströmmar på upp till 20 centimeter per sekund komplicerar bilden. Tidvattnet ger dagliga vattenståndsvariationer på 10–40 centimeter. Den stabila saltskiktningen medför att ytvattnet lätt värms upp och kyls av. På sommaren blir temperaturen 15–20 celsiusgrader och kalla vintrar bildas is. Djupvattnets temperatur varierar under året mellan plus 4 och 15 celsiusgrader.

Så lite ”Viktor Rydberg” men av Dan Damberg;

”Står där så tyst vid Västerhav,
lugn på den stora stranden,
såg, som många höstar förr,
upp emot himlaranden,
såg emot andflock, som flögo i grupp
de kommo från främmande kuster hit upp,
grubblar, fast ej det lär båta,
över en underlig gåta.”

Artsammansättningen i Kattegatt är av oceanisk karaktär och med sin varierande salthalt utgör Kattegatt en stressande miljö där många organismer lever vid gränsen av sitt utbredningsområde. Artantalet bottenlevande alger och djur är störst i norr och avtar kraftigt söderut men för planktiska former är skillnaden mindre. Kattegatt har ett rikt fiske och under 1980-talet landades årligen 40.000–100.000 ton sill, 5.000–15.000 ton torsk, 2.000–6.000 ton rödspätta och avslutningsvis 1.300–2.000 ton havskräfta.

Under 1980-talet har dock Kattegatt uppmärksammats i samband med miljöproblem. Onormalt stora mängder alger har tidvis drivit i land på stränderna, och halten löst syrgas i bottenvattnet i södra Kattegatt har vid upprepade tillfällen fallit under den kritiska gränsen för överlevnad för till exempel havskräfta. Den kraftigt ökade tillförseln av framför allt kväve, men även fosfor, från omgivande länder anses allmänt vara huvudorsaken till den kvantitativa och kvalitativa förändring av primärproduktionen som gett upphov till de nämnda exemplen på miljöproblem.

En ensam gråtrut som har stannat upp en stund vid Långasand, för att vila, för att äta eller bara, som jag, att njuta tystnaden.

Återigen mossdjurskolonier som bildar de vackraste mönster på den stora brunalgen stor-tare dessutom inramas dessa av de rödaste rödalger. Hur många stannar upp och ser dessa naturens egna vackra tavlor?

Vi har en fantastiskt fin ljunghed i Långasand som vi alla borde vara stolta över och när ljungen blommar i juli och augusti borde alla vara på plats för att få se den purpurfärgade blomprakten som till och med på vissa plantor kan vara vit.

”På många ställen, i synnerhet hwar den wäxer hög, har den fattige intet annat bränsle, och så besfwärlig den är under Kokgrytan och i Kakelugnen, så god är den til bakning, när man warsamt umgås med eldningen. Många orter hafwa intet annat bete för sina Kreatur än den späda Ljungen, hwarföre man ock på sådane ställen afbränner wissa stycken Ljungfält...
...Omtänksamme hushållare hemföra äfwen mycken Ljung, när de icke hafwa öfwerflöd på Halm, at nyttja til strö under Oxar, Kor, och Får, för at derigenom öka gödselhögen...
...Fattigt folk brukar den ock i stället för Sänghalm, hwartil den äfwen är bättre, allenast man ej nyttjar den för grof; den är mera spänstig, och drager icke möss i sängarne...
...Bien finna en ömnig föda på de blomstrande Ljungfälten, och på en del ställen, där man med alfwar sköter Biafweln, förer man hela Biläger ut på Ljunghedarne, den tiden de blomma; men Honungen blir deraf mörk.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Ljunghedar återfinns vanligen i västra Sverige på sandiga och grusiga marker med lågt näringsinnehåll precis som här hos oss i Långasand. I äldre tid nyttjades ljunghedarna som betesmark och de brändes regelbundet för att ljungplantorna skulle skjuta nya unga skott och för att askan från de brända växterna skulle ge näring åt den magra marken. Bruket att bränna ljungen och att låta djuren beta den var den förutsättning som skapade denna vegetationstyp. Förr var ljungheden ett typiskt inslag i det sydvästsvenska landskapet, men idag finns inte många hävdade ljunghedar kvar.

Långasand bjuder även på en egen fågelart i den ovanliga Björkuven, ”Bubo betulinus”, som alltid bygger kraftfulla bon i stabila björkar.

Så här långt fram på hösten är det mesta låst och bommat i väntan på en ny vår och en ny sommar, ibland känns det vemodigt, ibland känns det skönt ety tystnaden är en bristvara i vår moderna tid.

Avslutningsvis, var vi än befinner oss på vårt kära jordklot över vintern så har vi ändå en sak gemensamt och en sak som förenar oss, vi ser nämligen alla samma måne men jag påstår att den är lite vackrare från Långasand.