Kråkan hör till våra mest spridda häckfåglar och finns i hela landet. De fåglar som häckar i fjällbjörskogens övre del utnyttjar dessutom i stor utsträckning fjällhedarna för födosök, något som gör kråkan till den kanske mest anpassningsbara och vidspridda arten i den svenska fågelfaunan. Vanligtvis stannar den i landet året om, men norrlandskråkorna flyttar söderut under vintern och kan då söka sig till kontinenten och England. Antalet häckande par av kråkor i Sverige uppskattas till 250.000–500.000.

Kråkan är enligt svensk folktro en av fågelvärldens mest intelligenta varelser och utryck som, ”bryter hon benet av sig, spjälkar hon det själv med grässtrån”, ”har hon löss, befriar hon sig från dessa genom att som räven lägga sig i vatten”. Dessa påståenden är nog en smula överdrivna, men kråkan anses inte så bundna av instinkthandlingar som andra fåglar och lär sig därför snabbt nya saker. Man har exempelvis funnit att kråkor ibland vittjar fiskarnas saxar och ståndkrokar vintertid genom att dra upp revarna och äta betesfisken. Kråkan var i gamla tider ansedd som Odens fågel. Så småningom övergick den i folkmedvetandet mer och mer till att bli Hin håles fågel. Därmed följde att kråkan ansågs ha en del att göra med häxor och ”kloka gummor”. Häxorna kunde uppträda i kråkgestalt och tysk folktro uppger, att när häxorna samlades hos fan, uppvaktades den onde av kråkor och själva kunde de ha umgänge med honom i kråkgestalt. När en trollkunnig människa dog, syntes kråkor vid dödslägret och vid självmördares gravar såg man dem ofta samlade.

Kärleksörten har bytt sina vita kronbladsfärger mot hösten bruna och fröna är redan spridda inför nästa vår. Kärleksört användes enligt Retzius, år 1806, mot liktornar och brännsår, och han skriver också att, ”Allmogen har med denna Örten hwarjehanda skrock”. Den ingick i farmakopén, som ”Telephii herba, radix”, men redan år 1868 skriver Nyman att den gått ur bruk, men han påpekar dock att krossade blad kan lindra svedan vid brännsår. Artnamnet ”telephium” ska syfta på Telefos, kung i Mysien, som då han sårats svårt av Akilles botade sig genom att lägga blad av kärleksört på såren. Det svenska namnet kärleksört har den, enligt Nyman, år 1868, fått för att den ansågs kunna spå i kärleksfrågor.

”Och emedan växten mångenstädes på landet - olika i olika landsorter - begagnas till ett slags orakel i kärlekssaker, mest genom aktgifvande på den riktning i hvilken två under taket upphängda stånd växa, erhåller den det vackra namnet Kärleksört.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Skålröksvampens fruktkropp är från början nästan klotrund och 5–20 centimeter hög och 5–15 centimeter bred. Ytterväggen är först vit sedan grå till gråbrun medan gleban först är vit och slutligen, som bilden visar, brun. Svampen är tämligen allmän och växer på betesmarker, gräsmarker, skogsbryn samt är kvävegynnad.

Ordet ”gleba” kommer troligen av nylatinets användning av latinets ”gléba” för jord, jordklump och är den sporalstrande vävnaden inuti fruktkroppen hos buksvampar och tryfflar. Den är vanligen kamrad, och basidierna respektive sporsäckarna är regelbundet placerade på kamrarnas väggar. Vid spormognaden upplöses vanligen gleban, och hos ovanjordiska buksvampar, som här hos skålröksvampen, sprids de torra pulverlika spormassorna genom de porer eller sprickor som uppstår i fruktkroppen. Hos buksvampar och tryfflar som växer nere i marken förblir gleban köttig, och sporerna sprids via tarmkanalen hos de däggdjur som gräver fram och äter upp de aromatiska fruktkropparna.

Här ser vi en klotdubbelfoting, ”Glomeris marginata”, bland gul fetknopp på bergen mellan Långasand och Ugglarp. Dessa liknar mycket klotgråsuggor vilket man kallar gråsuggor som, likt klotdubbelfotingen, har förmågan att rulla ihop sig till ett litet klot om de störs. Gråsuggor, ”Isopoda”, är leddjur och tillhör kräftdjuren, underordningen ”Oniscidea” medan dubbelfotingar, ”Diplopoda”, hör till gruppen mångfotingar. De tillhör också, likt gråsuggorna stammen leddjur, ”Anthropoda”, och förekommer hos oss i markskiktet där de promenerar fram ätandes växtmaterial.

Dubbelfotingar har många ben, och de arter man har upptäckt har mellan 22 ben, 11 par, och 750 ben, 375 par, som hos en kalifornisk art. I Norden har arten ormkejsarfoting,
”Ophyiulus pilosus” flest ben, upp till 234 styck fördelade på 117 par.

Gråsuggor är normalt bara 3-12 millimeter långa, men arten ”Bathynomus giganteus” kan bli upp till 5 decimeter lång och väga hela 1,7 kilo, denna jätte lever på stora djup i Atlanten, bland annat i Mexikanska golfen. De har sju benpar och gälar som sitter vid det bakersta benparet vilket även de landlevande arterna har och dessa gälar tvingar de landlevande arterna att uppehålla sig i fuktiga miljöer. Gråsuggorna har också lungor, men dessa står enbart för cirka 5 % av deras syreupptagning.

Gul fetknopp, ”Sedum acre”, är en lågväxt, flerårig ört som kan bli upp till en decimeter hög. Skotten är oftast ljusgröna men kan i soliga lägen bli brun- eller rödanlupna. Bladen är köttiga och triangulära och sitter tryckta mot stjälken. Gul fetknopp blommar i juni och juli med klargula blommor som sitter i glesa kvastar. Kronbladen är sex till åtta millimeter långa och efter blomningen torkar stjälkarna.

Gul fetknopp kan förväxlas med kantig fetknopp, men den senare har smalt korvformiga blad som sitter regelbundet ordnade i sex, ofta något spiralvridna, längsrader. Gul fetknopp är vanlig i södra och mellersta Sverige, men förekommer sällsynt ända upp till Lule Lappmark. Den föredrar öppna soliga platser, som torra berghällar och sandiga eller grusiga marker och förekommer även i yttre skärgården. Den första fynduppgiften publicerades redan på 1600-talet och den gula fetknoppen användes i äldre tid som ett medel mot skörbjugg och frossa, samt till att läka sår. Artnamnet ”acre” kommer av latinets ”acris” för bitter och syftar på växtens beska smak. C. F. Nyman, år 1868, kallar arten bitterknopp och skriver att, ”Bitterknoppen, - den vanligaste Fetknoppen, - är, såsom namnet antyder, utmärkt genom sin pepparartade skärpa, hvadan dess gamla namn Munkpeppar”.

”Ymnig och utmärkt sällskaplig, kläder Bitterknoppen helst torra berg och kala backar, gamla murar, torftak o.d. med sina täta, vackra tuvor, icke sällan bredvid Hälleknoppen, mot hvars rödaktiga blad och hvita blomknippen dess gula blommor särdeles bryta sig. Då dessa visa sig, kan man anse sommaren vara kommen.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Havsstenhinna eller hildenbrandia, ”Hildenbrandia rubra”, är en rödalg som finns både på väst- och östkusten. Den växer på stenar och klippor och ser ut som en mörkt röd krusta, beläggning, på stenar vid och i vattnet ända ner till 30 meters djup. Den maximal tjocklek varierar mellan 0,2–0,3 millimeter. Som namnet havsstenhinna antyder är den tunt och tätt packad på underlaget, substratet. Det är en mörkröd eller brun rödalg som bygger mer eller mindre stora fläckar som kan vara ganska utbredda och ibland kan det vara svårt att veta om man ser på ett stort exemplar eller flera små som är hopväxta.

Sitt släktnamn, ”Hildenbrandia” har den fått av F. E. Hildenbrandt som var en österrikisk växtforskare och av någon okänd anledning har denna rödalg uppkallats efter honom. Artnamnet, ”Rubra”, kommer från latinet och betyder röd och denna alg har ju verkligen en röd färg.

Brännmanet är en benämning på maneter med ett för människan kännbart nässelgift. De är pelagiska och förekommer i alla hav. Arten röd brännmanet, ”Cyánea capilláta”, som vanligen är röd till rödbrun, finns vid svenska västkusten och i södra Östersjön, vilket också är den art som vi ser på bilden. De blå brännmaneter som man ibland ser vid västkusten är av en annan art som heter blåklintsmanet. I arktiska hav kan brännmaneter bli upp till 2 meter i diameter och ha 10 meter långa fångstarmar, vid svenska västkusten blir de dock bara 25–40 centimeter tvärsöver klockan men kan ha upp till 5 meter långa fångstarmar.

På munflikar och tentakler sitter batterier av nässelceller som fångar och med gift förlamar eller dödar bytet som framför allt är små fiskar. Gifterna i brännmaneternas nässelceller är av olika slag, bland annat nervgifter som påverkar muskelvävnad och gifter som löser upp cellväggarna. Hos människor ger olika arter olika kraftig effekt, från sveda och hudrodnad till svårläkta sår och kraftig smärta.

I tropiska hav, bland annat utanför Australien och i Malackasundet finns brännmaneter tillhörande klassen kubmaneter som kan döda en människa på cirka 5 minuter. De är dessutom genomskinliga och därför mycket svåra att se i vattnet.

Brännmaneterna vid den svenska västkusten är ettåriga och de fortplantar sig med ägg som utbildas till små larver, vilka fäster sig på ett fast underlag på havsbottnen. Där omvandlas larven till en fastsittande polyp, vilken i sin tur avsnör ett antal skivor, som var och en växer ut till en manet.

På bilden ser vi mossdjurskolonier på finger-tare eller stor-tare. Tare är en stor och kraftfull brunalg och finger-taren kan nå en största längd om 1,5 meter. Plantan är uppdelad i fästgrenar, skaft och bladskiva där skaftet är tjockt, runt, slätt och mycket böjligt. Bladskivan är blank och känns som läder och slemkanaler på bladskivans yta gör att den känns hal. När bladskivan nyss är utvuxen är den hel, men sedan delas den upp i smala, långsträckta flikar eller fingrar, därav namnet och finger-tare kan som sagt vara svår att skilja från stor-tare.
Finger-taren växer vanligtvis på klippor och stenar på 0,5–20 meters djup. Den kräver stabilare underlag och tål mer vågrörelser än till exempel skräppe-taren. Finger-taren kan liksom skräppe-taren och stor-taren bilda stora undervattensskogar och alla dessa arter ingår i gruppen brunalger.

Mossdjur är små, fastsittande och kolonibildande djur. De sitter på stora alger eller på stenar och klippor och denna art som vi ser på bilden kallas taggig tångbark.
Mossdjur är en grupp av flercelliga djur som lever i vattnet och dessa förekommer ofta i kolonier på snäck- och musselskal, stenar, klippor, sandkorn, kelp eller som här på tång. Enskilda djur är mycket små och består av en mjuk kropp med ett hårt exoskelett av kalciumkarbonat, kalcit eller aragonit.

Det finns omkring 5.600 nu levande arter av mossdjur och cirka 16.000 fossila former. De flesta lever i saltvatten, men ett femtiotal arter återfinns i sötvatten.

Mossdjuren består oftast av kolonier med små enskilda djur som kallas zooider. Varje zooid bor i ett hål i det hårda gemensamma skelettet. En del mossdjurskolonier kan krypa fram längs havsbotten och vissa solitära mossdjur kan förflytta sig och bosätta sig tillfälligt på olika sandkorn. Födan intas genom en lofofor, en ciliebeklädd krans av tentakler runt munnen, som hjälper till att fånga kiselalger och andra encelliga alger som de lever på.
Förökningen kan ske både sexuellt och asexuellt genom avknoppning och alla nu kända mossdjur är hermafroditer. Mossdjurens största naturliga fiender är sjöborrar och fiskar.

Exkrementhögar efter sandmaskar är inte svårt att hitta även under hösten och ett par decimeter ner i sanden i en u-formad gång finns de året om. Sandmasken heter ”Arenicola marina” på latin och lämpar sig utmärkt som agn vid fiske av bland annat skädda.

Sandmasken är en art i klassen havsborstmaskar. Den blir cirka 20 centimeter lång och kroppens mellersta del bär busklika gälar. Arten gräver U-formiga, vertikala gångar i sand på grunt vatten och lever av organiskt material i sanden. Med vattenströmmen in i gången följer också plankton, som ansamlas i sanden framför munnen och utnyttjas som föda. Stora exkrementhögar, som på bilden, lämnas vid gångens bakre mynning. Arten används, som redan nämnts, som agn, och i Storbritannien har den omfattande insamlingen till just agn tärt hårt på beståndet.

Vad resten av älgen är vet jag inte och hur ”älgaskanken”, som vi säger hemma i Småland, kommit hit vet jag inte heller. Älgen, ”Alces alces”, är ett hjortdjur och Europas största landdjur och man skiljer på de två arterna europeisk älg och amerikansk älg.

Hanen, tjuren, kan bli över 2 meter hög och väga över 700 kilo medan honan, kon, blir lite mindre. Hanen har stora horn som står rakt ut på sidorna men honan har inga horn. Kronbredden kan vara upp till 140 centimeter hos europeisk älg medan amerikansk älg kan ha en kronbredd på upp till 2 meter. Älgen är släkt med andra hjortdjur som rådjur och dovhjort och är mörkt gråbrun med ljusgrå underben och mycket kort svans.

Europeisk älg lever i skogar i Europa och Asien från Norge till floden Jenisej i Sibirien men öster om Jenisej lever amerikansk älg. Älgen finns i hela Sverige och är vanlig på många platser och vi i Sverige har flest älgar per kvadratkilometer i hela världen.

Älgen föredrar fuktiga marker med viden och asp och äter örter och ris samt blad från buskar och småträd. Den betar också växter under vattenytan i sjöar och vattendrag och är bra på att simma.
Älgar blir könsmogna redan under sitt andra år, men brukar inte få chansen att para sig förrän något senare. Honorna föder kalvar framför allt från fyra till tolv års ålder, men ibland till de är 18 år gamla. Detta är också en normal livslängd för en älg men rekordet i livslängd för en älg är hela 27 år.

Under parningstiden på hösten kämpar tjurarna inbördes om korna och på försommaren, efter cirka åtta månaders dräktighet, föder kon 1–2 ungar. Ett par veckor före nästa kalvning stöter honan bort ettårskalvarna och dessa kalvar vandrar ibland långt bort från sin naturliga miljö.
Älgjakten har stor betydelse i stora delar av landet, mest för umgänget men också för älgköttet. Man skjuter också älgar för att de inte ska bli för många då de är en fara för trafiken eftersom de är så stora och därför kan vålla svåra olyckor. Älgen är för övrigt Jämtlands landskapsdjur.