Låt mig få inleda min naturkrönika ”Långasand om hösten” med områdets egen lilla maskot, den näpna vildkaninen som under de 33 år som jag tillbringat i Långasand haft sina upp och nergångar. I mitten och slutet av 70-talet var de mycket talrika men under 80-talet minskade de kraftigt i antal för att under första halvan av 90-talet vara nästan helt borta, dock har de återkommit igen under första halvan av 2000-talet och är nu i lindan av 10-talet åter talrik vilket innebär att man nu åter ser de små grävda groparna i sanden.

Vildkaninen, ”Oryctólagus cunículus”, är en art i familjen hardjur. Den är 35–45 centimeter lång och gråbrun med rödbrun nacke och vit undersida. Den korta svansen är vit med svart översida.

Öronen hos vildkaninen är inte lika långa som hos harar och är inte svartspetsade. Kaninernas gångsystem kan underminera marken och främja jordflykt. Införseln av vildkanin till Australien år 1859 ställde till problem på många sätt. Arten spred sig mycket snabbt över stora områden och konkurrerade så allvarligt med fåren om betet att fårhållningen skadades. Dessutom konkurrerade den i många områden ut de inhemska pungdjuren. För att få bukt med arten planterade man år 1868 in rödräv, i Europa för övrigt en naturlig fiende till vildkaninen. Resultatet blev dock att rävarna istället jagade de inhemska pungdjuren, som var lättare bytesdjur än kaninerna. Först sedan man på 1950-talet hade infört virussjukdomen myxomatos eller kaninpest lyckades man få ned stammen. Liksom i Europa har dock en viss resistens mot sjukdomen utvecklats, och i somliga områden är vildkanin fortfarande vanlig.

Även om vildkaniner på grund av sin anpassningsförmåga ställer till problem i vissa områden där den förts in bereder den också glädje för många människor i och med att den har blivit populär som sällskapsdjur i sina många olika framavlade former.

Jakt på vildkanin sker vanligen med drivande hund, som klappjakt eller i den speciella form av grytjakt som äger rum med hjälp av tamiller eller frett. Jakten med drivande hund erbjuder ofta många och svåra skottillfällen i täta skogspartier. Dreven blir sällan långvariga då kaninerna gärna går i gryt. Klappjakt i buskmark där kaninerna brukar ha sin daglega är en omtyckt och effektiv jaktform. Såtarna, alltså de områden som skall avjagas, bör vara små, och skyttarna ställs normalt ut längs vägar eller andra öppningar inne i såten. Vid grytjakt släpps tamillern ned i grytet; kaninerna brukar då omedelbart, och i mycket god fart, lämna detta, varför det krävs snabb reaktion från skytten om ett hagelskott skall ge avsett resultat.

Hos vildkanin uppträder virussjukdomar, bakterieinfektioner samt inre och yttre parasiter. Den viktigaste virussjukdomen är myxomatos eller kaninpest. En ny virussjukdom hos kanin, först observerad i Kina år 1984, är RVHD, rabbit viral haemorrhagic disease, och den angriper levern med i regel dödligt förlopp. Ett utbrott av RVHD ägde rum på Gotland år 1990. Hos vildkaniner har bakteriesjukdomar inte särskilt stor betydelse, men bland de förekommande kan nämnas harpest, bakterien ”Francisélla tularénsis”, kaninsnuva, vanligen bakterien ”Pasteurélla multocída”, kaninsyfilis bakterien ”Treponéma paraluiscunículi” och pseudotuberkulos, bakterien ”Yersínia pseudotuberculósis”. Inälvsmaskar av olika slag och yttre parasiter såsom loppor, löss och skabb förekommer också hos vildkaniner, men större betydelse har sjukdomar orsakade av encelliga parasiter, till exempel ”Coccidier” och ”Encephalitozóon cunículi”.

Parkslidet har sett sina bästa dagar men till nästa vår kommer nya friska och gröna jättestjälkar att växa upp i Rhododendronparken.

Olvon, ”Viburnum opulus”, är en medelstor buske med platta samlingar av vita blommor och röda bärlika stenfrukter som vi kan se på bilden. Grenarna och kvistarna är kala, vinterknopparna är smala och täckta av två knoppfjäll. De motsatta bladen är grunt tredelat handflikiga med spetsiga flikar och påminner något om bladen hos lönn. På bladskaften sitter skaftade nektarier.

Olvon blommar i juni och juli, de vita blommorna är trattlika och sitter samlade i stora, plattade, kvastlika knippen. Typiskt för arten är att blomknippena i kanten har en rad av stora, två centimeter breda, könlösa blommor med plattat bräm, dessa fungerar som skyltorgan för att locka pollinatörer till de könliga blommorna, vilka utgör större delen av blomsamlingen.

Olvon växer i skogar och lundar, gärna på mullrik jord. Den är vanlig från Skåne till Uppland, men förekommer upp till Norrbotten. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Catalogus plantarum” år 1658. Artnamnet ”opulus” kommer av namnet på ett träd hos romaren Varro, död 27 före Kristus och enligt Linné, år 1755, är olvon det uppländska namnet på växten, medan den i till exempel Blekinge kallades ugglerönn.

”Trädet är tämmeligen hårdt och lättklufwit, hwarföre Skomakare gerna nyttja det til pinnar och i Norrige brukas det til tänder i wäfskedar...
...Snöbollsträdet eller rättare busken är en förändring af Uglerönnen, som gemenligen blir större; MILLER har sett en gammal stam, som war öfwer fem qwarter i omkrets. Den odlas i Trägårdar för sina stora snöhwita blomklasar och förökes både genom rotskott, afläggare och sättqwistar.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

De fallna höstlöven som hamnat i den lilla bäcken i rhododendronparken får ganska snart en beläggning av järnoxider och destruerande bakterier som likt en rödbrun gelé lägger sig runt bladen.

Boken är som vackrast på våren och nu på hösten, skirt och luftigt grönt på våren och varmt brunrött på hösten. Klorofyll och karotener när de är som vackrast.

Berberisbären är vackert röda och viktig föda för fåglar under höst och vinter.

”Blomklasarne utskjuta midt ibland de sammansittande bladen, och de kransvis förenade gula blommorna, behagligare till utseendet än lukten, bidraga till Juni månads fägring. Den egna retlighet som deras ståndare äga, att vid minsta vidrörande närma sig till pistillen, är ett förnöjande föremål för örtkännaren.”

Ur ”Svensk botanik I” av J. W. Palmstruch år 1815.

Berberis, ”Berberis vulgaris”, är en lövfällande, tornig buske som kan bli över två meter hög. Grenarna har gul ved och tredelade tornar. Bladen sitter på kortskott vilket gör att de ser ut att sitta i små rosetter längs grenarna, när kortskotten växer ut till långskott ser man att bladen sitter strödda. Bladen är omvänt äggrunda med sågad kant och har ofta en ljusare undersida. Berberis blommar i maj och juni med gula blommor som har en stark unken doft och som i mångblommiga hängande klasar. Bären är klarröda och smalt elliptiska med två frön, och hänger ofta kvar under lång tid. Berberis är ganska vanlig i glesa skogar, i södra och mellersta Sverige.

Den kommer ursprungligen från Central- och Västasien och fördes till Europa av morerna eftersom den ansågs vara en värdefull läkeväxt. Den första fynduppgiften är från år 1716 då arten omnämns av Linder i ”Flora Wiksbergensis”.

Berberis användes förr både som läkeväxt, som ersättning för citron, som färgväxt och till häckar. Samuel Liljeblad skriver i ”Utkast till en svensk flora” år 1816 att; ”Bärsaften tjenar såsom läskande i febrar, att blanda i annan dryck, i kremer, geleer, och vid alla tillfällen, der man vanligen brukar Citronsaft”. Barken betraktades som laxerande, men användes också till färgning och uppges ge gul färg. Veden användes till faneringar och man planterade den också till ”lefvande stängsel och häckar”.

Berberis är mellanvärd för rostsvampen svartrost, ”Puccinia graminis”, som angriper stråsäd och sedan år 1918 har det funnits en lag som stadgat om utrotning av berberis. Lagen uppdaterades senast år 1976 och heter ”Berberislag, SFS 1976:451” men upphävdes år 1994 eftersom de moderna sädessorterna inte är lika mottagliga för svartrost som de äldre och man därför inte längre ansåg att berberis är något större problem för jordbruket.

Artnamnet ”vulgaris” kommer av latinets ”vulgus” för hop, allmänhet och betyder vanlig. Svenska namnet berberis är detsamma som artens vetenskapliga släktnamn, ”Berberis”. Det äldre svenska namnet surtorn kommer av att busken har tornar och sura bär.

Även den mycket vår- och sommarvackra skunkkallan har vissnat och kommer att brytas ner för att åter ingå i de urgamla och ”eviga” kretsloppen.

Flenörten, ”Scrophularia nodosa”, som är flerårig har även satt frön för att kunna återkomma på andra platser till nästa vår.

”Den har en nog stark och wederwärdig luckt, och ätes endast af Geten, och Bien söka dess blommor. I Norrige dricker allmogen Thee på bladen, såsom swettdrifwande i halssjuka; men Fläder Thee och Mos äro både säkrare och angenämare.”

Ur ”Försök til en Flora Oeconomica Sveciæ” av A. J. Retzius år 1806.

Höstfibblan är som en liten sol i gräset på Långasandsheden. Den är en lågväxt, flerårig ört med smal, upptill sparsamt grenig stjälk som kan bli upp till fyra decimeter hög. De djupt smalflikiga bladen sitter samlade i en basal bladrosett, bladen är kala eller glest håriga med bara enkla, ogrenade hår. Höstfibblan blommar från juli till september och stjälkarna har en eller två blomkorgar som har tegellagda, ofta svarthåriga holkfjäll. Blommorna är klargula, ofta med rödaktig undersida, och det finns inga fjäll mellan blommorna.

Frukterna är smalt elliptiska med en pensel som består av en rad brunaktiga, fjädergrenade borst. Arten är mångformig och delas i flera varieteter vilka skiljs genom skillnader i holkfjällens hårighet, bladens flikighet och andra vegetativa karaktärer. Den första fynduppgiften publicerades i Rudbecks ”Hortus botanicus” år 1685. Artnamnet ”autumnalis” kommer av latinets ”autumnus” för höst och betyder höstlig, vilket syftar på blomningstiden.

Bilden visar ett stort och lågväxande bestånd med rosor på Långasandsheden. Rosor uppvisar en betydande variation i utseende och det var länge svårt att förstå artgränserna. Släktet var tidigare ett systematiskt moras med mängder av urskiljda arter, underarter, varieteter och formserier. Det har dock visat sig att flera rosarter har en mycket speciell typ av nedärvning av arvsanlagen, vilket är förklaringen till den stora variationsrikedomen.

Detta har lett till att man numera erkänner ett fåtal arter inom det som tidigare kallades nyponros-stenros komplexet. Rosor har under lång tid odlats som prydnadsbuskar och flera arter och korsningar har från odling i relativt sen tid spridit sig i naturen. Rosor är för det mesta långlivade och de ursprungligen odlade arterna kan ofta bilda livskraftiga populationer. Av de exotiska rosorna som anses vara nyinkomna i vårt land hör främst bergros, carolinaros, dockros, glansros, gul pimpinellros, japansk klätterros, kalifornisk ros, kinesisk gulros, turkisk gulros och vingros. Ett antal ursprungligen odlade rosor har sedan lång tid tillbaka varit etablerade i landet, hit hör vit törnros, centifolieros, damascenerros, kyrkogårdsros, provinsros, daggros, kamtjatkaros, nordisk ros och bukettros som är en namnsort av kanelros. Rosor används också för framställning av rosenolja till parfymindustrin och av de mest C-vitaminrika nyponen görs nyponsoppa.

Namnet ”Rosa” användes för ros redan av Plautus som egentligen hette Titus Maccius Plautus och föddes cirka 250 före Kristus och dog 184 före Kristus. Han var en romersk komediförfattare och ett 20-tal av hans verk finns fortfarande bevarade. De är översättningar och fria bearbetningar av grekiska förlagor men har inströdda anspelningar på romerska förhållanden. Plautus är en första rangens språkkonstnär som med drastisk humor ger en levande bild inte minst av de lägre samhällsklasserna. Bland senare författare som har tagit starka intryck av honom kan nämnas Molière, Shakespeare och Holberg.
Släktet ”Rosa” har omkring 100 arter och i Sverige förekommer ett drygt 15-tal arter som bofasta, men flera av de odlade arterna och hybriderna kan påträffas som tillfälligt förvildade.

Hav och himmel bjuder ibland under hösten på scener som känns andliga och man låter lätt tanken svindla med dessa fantastiska vyer på ögonens näthinnor.