Just nu blommar sälgen som mest intensivt och plötsligt inser man hur vanlig den är. Går man lite närmare inser man också hur viktig den är ety det myllrar av insekter inte minst humlor kring de ljusgula ”videkissarna” som är dess blommor. En ljusgulblommande sälg mot en härligt klarblå vårhimmel är mycket vackert, vilket bilden visar.

Lagom till ”Biologiska mångfaldens år 2010” har en vacker och påkostad bok av entomologen Bengt Ehnström utkommit som heter ”Sälg - livets viktigaste frukost”, som uppmärksammar sälgen och den oerhört rika biologiska mångfald som är knuten till trädet i dess olika stadier. Fjärilar, skalbaggar, bin, humlor, bladlöss, gallmyggor, fåglar, svampar och en stor mängd andra gäster är beroende av sälgen i olika stadier av dess liv. Med den nyfikne betraktarens öga leder Bengt Ehnström läsaren in under sälgbarken på en upptäcktsfärd som inte kan sluta med annat än fascination inför det myllrande livet i denna nyckelart.

Boken finns bland annat att köpa hos AdLibris och Bokus på nätet för 108 respektive 109 kronor. Köp den, läs den!

”Sälgen sväller mycket tidigt, på de årsgamla grenarna, sina blomknoppar, väl täckta med ett enda stort, nästan toppmösslikt, brunt och liksom fernissadt fjäll, som utmärkt tätt sluter kring knoppen och skyddar den under vintern. Men knappt är denna årstid slut, förr än nämnda mössa lossnar och affaller och man på somliga Sälgträds- eller -buskars silkesludna hängen ser utträda talrika ståndare, hvilka tillväxa och utbildas mycket hastigt, helst vid solsken.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria II” av C. F. Nyman år 1868.

Sälgveden är ljus och lätt samt något seg och har använts till olika slags slöjdarbeten och till möbler. Sälgen är snabbväxande men veden hos grövre exemplar är oftast angripen av insekter och svampröta. C. F. Nyman uppger år 1868, se ovan, att fröhåren användes som stoppningsmaterial.

Några minuter senare kommer en hel flock med skedänder och om Ni tittar noga ser Ni att det är det är 6 hanar och 1 hona. Skedanden häckar sällsynt till sparsamt i södra delarna av Sverige med en viss koncentration till de östra delarna men i Norrland förekommer den mycket sällsynt. Arten har även kallats för slevand, slevtrut och leffeland. Skedanden har gamla anor i Sverige och beskrevs för första gången redan i slutet av 1600-talet. Den verkade då vara en sällsynt fågel men under 1930-talet ökade antalet observationer och arten etablerade sig då från södra Sverige upp till Dalarna och Norrland.

Men eftersom skedanden med förkärlek häckar i öppna, översvämmade sankängar, är det knappast förvånande att arten minskat efter att allt mer utdikningar gjorts. Särskilt under 1960-talet och 1970-talet blev minskningen allt tydligare och beståndet uppgår i dag till högst 1000-1500 par.

Under augusti och september börjar flyttningen söderut ner mot södra Europa och ända ner till Kenya i Afrika, sålunda är skedanden en av de änder som flyttar längs söderut av våra änder. Återkomsten till oss sker i april.

Grågåsparet, ”Anser anser”, häckar som vanligt utanför det lilla tornet. Det latinska namnet betyder för övrigt ”gåsgås” och arten har även kallats vildgås och skärgås vilket syftar på näbbens färg. Honan ruvar äggen sedan kanske två veckor tillbaka medan hanen vaktar och om ytterligare två veckor finns det chans att få se de små dunungarna. Ungarna följer då det första rörliga föremål de ser, vilket i naturen förhoppningsvis är mamman.

Det berättades en gång en historia om en bonde som fann en hel kull med nykläckta grågåsungar, som han fångade och stoppade i en säck, varpå han begav sig hemåt. När han gått en bit märkte han att säcken kändes lättare och förstod då att han hade tappat en del av ungarna. Han vände sig då om för att söka dem, men fick då till sin förvåning se att de saknade ungarna kom springande bakom honom i en rad och följde honom i hälarna som om han vore deras ”mamma”.

Grågåsen häckade förr ganska allmänt i Sverige men utsattes för häftig förföljelse under 1800-talet, så 1912 när det var fara för att den helt skulle utrotas från landet fridlystes den. Långsamt började då arten att återhämta sig men ännu 1960 fanns det bara 400 par i Sverige och när jag började min fågelskådarbana i Skillingaryds fältbiologer, tidigt 70-tal, var den fortfarande ganska ovanlig och Kävsjön var en av de sjöar i trakten där man kunde få se den.
Under de senaste åren har grågåsen dock ökat kraftigt i antal. Hur många par som häckar i Sverige idag är oklart, men hösten 2005 räknades antalet grågäss till över 200.000 individer.