Det är näst intill irriterande att försöka följa och fotografera denna mästerflygare då den hela tiden, på det mest spektakulära sätt, byter flygriktning. Ladusvalan är verkligen en luftens akrobat, överträffad av få.

Ladusvala, ”Hirundo rustica”, är den mest spridda fågelarten i familjen svalor och är en tätting med ett speciellt utseende med sin blå ovansida, långa, djupt delade stjärt och böjda spetsiga vingar. Den förekommer såväl i Europa och Asien som i Afrika och Amerika.

Arten delas oftast in i sex underarter, vilka häckar på norra halvklotet. Fyra av dem är utpräglade flyttfåglar och deras vinterkvarter täcker stora delar av södra halvklotet ända till centrala Argentina, Kapprovinsen i Sydafrika och norra Australien. Denna vidsträckta utbredning innebär att ladusvalan inte är hotad

Jag tog närmare 60-talet bilder på denna insektsjagande ladusvala med en brännvidd på 720 millimeter, på fri hand och bara dessa 4 bilder blev så bra att jag tycker de duger att visa Er, bästa läsare. Det är en enorm fördel att fotografera digitalt jämfört med att fotografera analogt, prisskillnaden på dessa 60 bilder ska vi bara inte tala om då priset digitalt är noll!

Ladusvalan är Sveriges vanligaste svala och den häckar över hela landet ända upp till Torne lappmark i norr. Den är allmän i södra och mellersta Sverige, men mer sparsam i Norrland. De svenska ladusvalorna övervintrar i mellersta och södra Afrika och de återkommer till Sverige som den tidigaste svalan i slutet av april eller början av maj. Bildens ladusvala är fotograferad fredagen den 16 april och för mig är det en tidig ladusvala.

Vanligen födosöker ladusvalan några meter över grunt vatten eller marken och ofta följer den djur, människor eller jordbruksmaskiner för att fånga störda och skadade insekter, men den plockar ibland även byten från vattenytan, väggar eller växter. I häckningsområdena utgör stora flugor omkring 70 % av födan men bladlöss är också en betydelsefull beståndsdel. I Europa tar dock ladusvalan färre bladlöss än hussvalan och backsvalan. I vinterkvarteren är steklar, särskilt flygmyror, viktiga inslag i födan. När de lägger ägg jagar ladusvalor i par, men bildar annars ofta stora flockar. Ladusvalan dricker genom att glida fram lågt över sjöar och floder och skopa upp vatten med sin öppna mun.

Gilbert White, präst i Selborne i Hampshire, England studerade ladusvalan i detalj i sitt pionjärverk ”The Natural History of Selborne” från 1789, men till och med denna noggranna observatör var osäker på om den flyttade eller gick i ide på vintern. På andra håll hade dess långa färder observerats, och en tatuering av en svala är populär bland sjömän som symbol för säker hemkomst. Traditionen var att en sjöman fick tatuerade in svalan efter att ha seglat 5.000 sjömil, cirka 9.260 kilometer. En andra svala lades till efter 10.000 sjömil, cirka 18.520 kilometer till sjöss.

Förr förekom vidskepliga föreställningar att man inte fick skada ladusvalans rede då en sådan handling kunde leda till att korna gav blodig mjölk, eller ingen mjölk alls, eller att hönorna slutade värpa. Denna typ av föreställning stärkte toleransen gentemot arten och kan ha varit en faktor i svalbons långa livslängd. Det är nämligen vanligt att svalbon finns kvar i 10–15 år, och ett bo rapporterades ha varit bebott i hela 48 år!

Ladusvalan avbildas som en merlett, det vill säga, en ben- och ibland också näbblös tornseglarliknande fågel, i heraldiken, där den då representerar yngre söner som inte har några marker. Den avbildas som om den inte hade fötter eftersom detta var en vanlig uppfattning vid den tiden. Som ett resultat av en kampanj av ornitologer har ladusvalan varit Estlands nationalfågel sedan den 23 juni 1960.