I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Vinter vid Skilllingaryds dämme, del 4
E n naturkrönika i 8 bilder om en seg vinter och några sothönor.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i mars 2010.
Inlagt 17 mars 2010
Just den här seneftermiddagen kändes det som om våren var i antågande, dimman steg upp från vattnet och lukten av vår kändes tydligt. Genast blev man gladare och energin tycktes återvända med full kraft och omedelbart.
Det stod några nya gäster i snön och dessa sothönor var inte speciellt skygga utan man kom dem mycket nära men nog såg de lite vilsna ut i all snön och visst hade det varit bra att ha simhud mellan tårna istället för de små hudflikar som de utrustats med när nu inte snön bar speciellt bra utan de hela tiden trampade igenom.
Sothöna heter på latin ”Fulica atra”, och ordet ”Fulica” var namnet på en vattenfågel under antiken, ”atra” betyder för övrigt svart. Namnet sothöna nämns först år 1772, men är troligen äldre. ”Sot” syftar på fågelns svarta fjäderdräkt men arten har även kallats blåsklacka och vattenhöna. Dess mest typiska läte är ett ljudligt, upprepat ”köck” och ett stundom högt ”pitts”, ungefär som någon tappar en glödlampa mot en sten inne i vassen.
Sothönan har funnits häckande i Sverige långt tillbaks i tiden, faktiskt ända sedan slutet av 1600-talet även om den då var mycket sällsynt. Under andra hälften av 1800-talet ökade antalet sothöns snabbt i södra och mellersta delarna av landet och spred sig sedan allt mer upp mot norr. I Västerbotten dröjde det ända till 1964 innan den första häckningen kom. Den svenska populationen uppskattas idag till mellan 20.000 och 30.000 par.
Sothönan lever på insekter och deras larver, snäckor och vattenväxter, bland annat näckrosfrön.

Sothönan är den allmännaste och samtidigt den mest lättobserverade av våra sumphöns, jämför gärna med den nära släktingen rörhöna som också finns på platsen och som är mycket skygg. Populationen av sothöns växlar starkt, inte minst beroende på hur hård vintern har varit. De fåglar som är först på plats efter vintern, bygger sina bon inne i mer sluten vegetation, medan senare anlända fåglar med lägre status tvingas bygga längre ut mot öppet vatten, där hotet från äggplundrare är större. Hoppas att dessa väljer att häcka på platsen.

Sothönan är den enda helsvarta vattenfågeln med iögonfallande vit näbb och vit panna. Benen är gröna med hudflikar på tårna istället för ”hel” simhud som bland annat änderna har vilket bilden tydligt visar.

Sothönans bo är en stadig korg av vassrör fodrad med fjolårsblad och vippor och ofta med en brygga upp från vattnet. Äggen är vanligen sex till nio, grågula med mörka prickar. Många bon plundras av kråkor och andra äggtjuvar varför omläggning förekommer mycket ofta.

Äggen kläcks efter 21–24 dagar och ungarna lämnar boet ganska snart och vårdas av båda föräldrarna, efter åtta veckor klarar sig ungarna själva. Till hösten drar sig många sothöns längre söderut och övervintrar då i södra Östersjön eller längs med nordvästra Europas kuster. De återkommer till sina häckningsområden när isen börjar gå upp.
Det är något med nackfjädrarna på denna sothöna som oroar mig, de ser nerkletade ut och då skyddar de inte längre mot fukt och kyla. Det finns väl ingen olja i vattnet?
Endast tre sothöns återstår när jag besöker dämmet några dagar senare, kanske har den med de nerkletade nack- och ryggfjädrarna dukat under för de kalla nätterna eller dött när den fått i sig det ”kletiga, giftiga” som fanns på dess nacke när den i sin iver försökte putsa sig ren med näbben.
”…lilla anden till himlen for”, denna rad ur Ewert Taubes ”Havsörnsvalsen” passar till denna bild på den döda gräsandshanen. Vintern är en hård prövning och långt ifrån alla klarar sig igenom den fram till våren.
Avslutningsvis för denna gång ytterligare en bild på ”den lilla anden som till himlen for” men denna gång en kniphona som drar uppåt, norrut och kanske lämnar hon Skillingaryds dämme för denna vargavinter och kanske kommer hon åter till nästa.