Ebbarps by med Ebbarpsgården är en av nio hospitalgårdar i Osby som tillhör klostret och hospitalet i Thumatorp, nuvarande Östra Tommarp på Österlen. Området där blåstjärten befinner sig är tämligen igenväxt och består av en gammal inäga med en väl bevarad jordkällare. Området ska dock efter restaureringsåtgärder åter bli en öppen miljö med rik förekomst av hasselrunnor, det vill säga, jättebuketter av hassel, och bärande träd samt hamlade almar. Alm och olika bärande träd såsom rönn, hagtorn, benved, apel, slån och fågelbär skall friställas och gynnas och en del av de uppväxande almarna ska hamlas dessutom skall ett hörn av området lämnas helt orört för fågellivets skull. Död ved i form av gammal hassel och andra lövträd ska naturligtvis sparas. Fägatan ska hållas röjd och stengärdena ska återställas. Den restaurerade marken ska sedan besås med ängsfrön från lokala ängar samt hävdas genom bete och slåtter.

Den ovan beskrivna inägan ligger alldeles till vänster om den lilla gruppen med ornitologer som står här av en enda anledning nämligen det osannolika faktum att det här sedan minst en vecka tillbaka uppehåller sig en blåstjärt, ”Tarsiger cyanurus”, som med stor iver och förkärlek äter av de orangeröda bären av benved som Ni kan se på nästa bild samt, naturligtvis, underhåller mängder med ornitologer.

Det är alltså framför allt dessa bär från benvedsbusken som blåstjärten föredrar samt ofta och gärna återvänder till. Benved, ”Euonymus europaeus”, är för övrigt en lövfällande buske eller ibland ett litet träd. Kvistarna är fyrkantiga och gröna med smala korklister medan bladen är avlånga, spetsiga med lite sågad kant och får ofta en lysande röd höstfärg. Benved blommar med grönaktiga blommor i maj till juli och frukterna mognar under sensommaren.

Det mest typiska för arten är frukterna som är små röda köttiga kapslar som när de är mogna spricker upp i fyra lober och blottar fröna som är omslutna av en lysande orange, köttig frömantel. Fröna sitter kvar länge efter det att kapseln öppnat sig. Vegetativt skiljer sig benved från alla andra svenska buskar genom de gröna, av smala korklister, fyrkantiga kvistarna. Benved kan bara förväxlas med den odlade arten storbladig benved, ”Euonymus latifolius”, men den senare har dock oftast längre blad och vanligen femtaliga blommor. Benved växer i lövskogar i södra delarna av Götaland och är vanligare i kalkrika områden. Den förekommer ofta i odling som prydnadsbuske och är härdig upp i Svealand.

Den första fynduppgiften publicerades i Carl von Linnés ”Flora Svecica” år 1753, där den uppges från Skåne och Öland, arten är dock känd sedan medeltiden. Benved odlas ofta som prydnadsbuske och dess ved är seg och hård och har använts till slöjd medan frukt och bark kan användas till färgning. Benved angrips ofta av larver av spinnmalen ”Yponomeuta cagnagella”.

Artnamnet ”europaeus” betyder europeisk och namnet benved har förr också använts för arterna skogskornell, ”Cornus sanguinea”, och skogstry ”Lonicera xylosteum”. Benvedsbusken är giftig och bäret smakar för människor äckligt, och är alltså inte helt ofarligt att äta, men det avskräcker inte fåglar i allmänhet och blåstjärten i synnerhet. När fåglar biter sönder fröhöljet, blir det egentliga fröet, som är giftigt, fritt och faller till marken men även andra växtdelar kan ge problem vid förtäring. I fröna finns bland annat ämnena evonin, koffein, steroidglykosid och teobromin medan det i barken finns bitterämnen och garvämnen samt i bladen ämnena triterpen och phlobaphen.

”Busken är icke otjenlig till häckar i trädgårdar och är om hösten särdeles prydlig med sina rosenröda fröhus och brandgula fröhyllen, men mycket utsatt för insekter, hvilka uppäta bladen och öfverdraga busken liksom med spindelnät.”

Ur ”Utkast till svenska växternas naturhistoria I” av C. F. Nyman år 1867.

Blåstjärt, ”Tarsiger cyanurus”, är en liten fågel i ordningen tättingar som tidigare fördes till familjen trastar, ”Turdidae”, men som idag allmänt förs till familjen flugsnappare, ”Muscicapidae”. Till storleken är blåstjärten något större än en rödhake och som namnet indikerar har båda könen en blå stjärt, den har även orangeröda kroppssidor. Den adulta hanen har mörkt blå ovansida och vit undersida medan adulta honor är bruna på ovansidan och har ett smutsvitt bröst, vilket också fågeln på bilden har. Hanens sång är en trestavig melodisk drill, ”itjy-tjyrr-tjetjetjutjurr”, något rödstjärtslik, och blåstjärten har även för sin familj ett typiskt, ”tack”, som lockläte. Blåstjärten är en flyttfågel som häckar i undervegetationen i barrskogar. Den har två utbredningsområden och arten delas ofta upp i två underarter utifrån dessa häckningsområden.

Den ena som även är nominatrasen, ”Tarsiger cyanurus cyanurus”, häckar i norra Asien i ett område som sträcker sig från några mindre populationer i östra Finland till nordöstra Kina, Japan samt Kamtjatka och vi får väl förmoda att Ebbarpsfågeln är en sådan.
Den andra rasen, ”Tarsiger cyanurus rufilatus”, häckar i södra Asien från de allra nordöstligaste delarna av Afghanistan i väst, österut utmed Himalaya i norra Pakistan, norra Indien, Nepal, Bhutan, östra Tibet, sydvästra Kina och nordligaste Burma.

Hela världspopulationen har sina övervintringskvarter i sydöstra Asien vilket leder till att man kan undra vad denna lilla fågel gör här hos oss, hursomhelst, vilse och fel är den.

Artens västliga utbredningsområde har under lång tid ökat västerut in i Finland men populationen väster om Uralbergen är utspridd på några få mindre områden. Den är en ovanlig besökare i Västeuropa men observationer av den har ökat och det har även observerats några få individer i Nordamerika. Observationer i Sverige av blåstjärt har ökat från slutet av 1980-talet och första fyndet i Sverige var en 1K, det vill säga en årsunge, som sågs mellan den 27–29 december 1965 i Vallåkra i Landskrona i Skåne. Sommaren 1996 gjordes det första fyndet av häckande blåstjärt i Sverige då sex individer, varav en hona, befann sig i Naakajärvi i Junosuando i Norrbotten och fram till år 2006 hade det observerats ett tjugotal blåstjärtar i Sverige. Blåstjärten bygger för övrigt sitt bo nära marken och lägger 3–5 ägg som ruvas av honan.

Låt mig få avsluta med att citera den välkände svenske ornitologen Erik Rosenberg när han någon gång på 1950-talet sade, ”Ornitologer, när i vandren i lavskrikans, tallbitens och videsparvens skogar, lyssnen då ock efter den sibiriska taigans Fågel Blå!”.