I naturen med Dan Damberg  www.skillingaryd.nu www.vaggeryd.nu Startsidan för natur

Fort Meiier på Skillingaryds skjutfält
En naturkrönika i 16 bilder om en sand- och stenöken i södra delen av ljungheden.
Text och bild, Dan Damberg, Skillingaryd i slutet av april 2010.
Inlagt lördag 15 maj 2010
Den första som möter mig när jag kommer till Fort Meiier på södra delen av ljungheden på Skillingaryds skjutfält är en stenskvätta, ”Oenanthe oenanthe”. Detta är en fågel som numera placeras i familjen flugsnappare. Jag stör uppenbarligen och strax låter den höra sitt orosläte som är ett smackande ”tjack”. Dess sång är kraftfull, snabb, hårt kvittrig och knastrig strof med locklätet invävt. Den brukar framföras från en upphöjd sittplats men ibland också i flykten. Sången kan höras på efternatten och i dagningen men även under dagtid.

Stenskvättan har en mycket vidsträckt geografisk utbredning. Den förekommer i hela Europa, norra och mellersta Asien, norra Afrika, på Grönland och nordvästligaste Kanada. Hela världspopulationen är flyttfåglar som övervintrar i Afrika. Den kanadensiska populationen tillhör därmed världens riktiga långflyttare.

Stenskvättan är den enda arten inom familjen flugsnappare, ”Muscicapidae”, som har en population, det vill säga den på Grönland och i Kanada, med en utbredning utanför gamla världen. Stenskvättan delas upp i ett antal underarter:
”Oenanthe oenanthe oenanthe”, detta är nominatformen vilket betyder ungefär, ”ankommer när vinrankan blommar”.
”Oenanthe oenanthe leucorhoa”, kallas ibland Grönländsk stenskvätta och häckar i Kanada, på Grönland och Island.
”Oenanthe oenanthe seebohmi”, som häckar i nordvästra Afrika.


Plötsligt börjar några stenar att röra på sig och det visar sig vara tre mindre strandpipare, ”Charadrius dubius”, som är en fågel som tillhör familjen pipare och vipor, ”Charadriidae”.
Bilden visar två hanar vilket man kan se på den helsvarta ansiktsteckningen, honan har vanligtvis ett antal bruna fjädrar bland detta svarta. Hela tiden hörs den nedåtkrökta visslingen ”piu”.

Den marscherar som en stolt tupp inför honan som står en bit bort. Mindre strandpiparen har ett stort utbredningsområde och häckar i nordvästra Afrika, i stora delar av Europa, dock inte på Irland och Island, och Asien sydost till Filippinerna och Nya Guinea, och på några enstaka öar i Stilla havet. Den delas in i tre underarter;

”Charadrius dubius curonicus”, häckar i Europa, Nordafrika och centrala- och norra Asien samt är en flyttfågel som övervintrar i främst Afrika, sydvästra Asien och Sydostasien.
”Charadrius dubius jerdoni”, häckar på Indiska subkontinenten och i Sydostasien. Fågeln är en stannfågel eller kortflyttare.
”Charadrius dubius dubius”, häckar på Filippinerna, Nya Guinea och på Bismarckarkipelagen och är främst en stannfågel men ibland kortflyttare.
I Sverige häckar den mest i de södra och mellersta delarna av landet och hos oss i Vaggeryds kommun häckar den sparsamt och gärna i grustag och grusgropar. Den har gjort ett antal försök även vid Skillingaryds dämme men har av olika anledningar fått ge upp. Lösspringande hundar, besökare, bilar, kråkor och korpar kan vara anledningar till detta.
Jag är mycket nära, sitter på huk, är tyst och har vinden mot mig och den märker mig inte.
En adult, vuxen mindre strandpipare blir 15,5-18 centimeter lång, har ett vingspann på
32-35 centimeter och väger 25-55 gram. Den har brun rygg och vit undersida, kort mörk näbb och brungula ben. Ögonen är svarta med en tydlig gul orbitalring. Sången består av rytmiska
”pri-pri-pri” och raspigare ”krri-a, krri-a, krri-a”.
Den häckar på slam-, sand- och grusytor samt också ofta på ruderatmark eller andra biotoper som skapats av människan genom exempelvis grävning och schaktning, precis som här.
Häckningstiden varar vanligtvis från april till juli och boet är en enkel urholkning i marken som inreds med växtdelar och annat material. Honan lägger fyra ägg som genom sitt färgmönster är mycket väl dolda. Båda föräldrarna ruvar äggen i fyra veckor och om en fara närmar sig lockar föräldrarna inkräktaren i en annan riktning med olika avledningsbeteenden, ofta släpande och skadad vinge, för att skydda ungarna
Mindre strandpiparen livnär sig främst av maskar, spindlar, insekter, larver och andra ryggradslösa djur.
Mindre strandpipare ska förr ha kallats ”Nordanvärstyta” i Södermanland vilket skulle kunna översättas med ”liten fågel i samband med nordanvind eller nordanväder, d.v.s. kyla”.
I Danmark heter den ”Lille præstekrave” vilket betyder ”lilla prästkragen”.
Även mindre strandpiparen kan marschera som en stolt tupp om det bara finns en hona i närheten vilket det gör men hon var betydligt försiktigare och omöjlig att komma nära.
Den gula ögonringen vilket är själva ögonkanten är mycket vacker och saknas hos den nära släktingen större strandpipare.
Charádrius är det vetenskapliga namnet på det släkte med världsvid utbredning i vadarfamiljen pipare med 31 arter, varav fyra finns i Sverige. Dessa är större strandpipare, mindre strandpipare, svartbent strandpipare och fjällpipare.
Plötsligt hör han något och ska just till att göra sig osynlig genom att trycka sig mot marken men han ångrar sig och flyger iväg något hundratal meter. Jag ger upp och reser mig upp från mitt huksittande vilket var enklare sagt än gjort då benen efter cirka 20 minuter i denna fotoställning hade somnat. Är det möjligtvis åldern som börjar ta ut sin rätt?

På min väg hemåt hörs den vackra sången från en trädlärka som är en karaktärsart i området. Den vackra och lite vemodiga sången är en fallande räcka av mjuka visslingar ungefär ”ly-ly-lyh-lyhlyhlyh” och framförs här på stängslet till den nyligen nerbrunna flyghangaren.

Trädlärkan, ”Lullula arborea”, är en fågel inom familjen lärkor och placeras som ensam art i släktet ”Lullula”.
Trädlärkan delas vanligtvis upp i två underarter som är,
”Lullula arborea arborea”, är nominatformen som häckar från norra Europa till Portugal, norra Spanien, norra Italien, norra före detta Jugoslavien samt Ukraina.
”Lullula arborea pallida”, häckar från södra Europa till Krimhalvön, Kaukasus och Turkmenistan.

 

 

 

 

Trädlärkan placerar sitt bo på marken och lägger vanligen 4 ägg som ruvas av honan i 13–15 dagar. Ungarna matas sedan av båda föräldrarna i 9–15 dagar. Födan består mestadels av insekter, men även frön.